Biståndsarbetare - det nya innejobbet: De ville mer än att bara turista
Aftonbladet (1999)

Glöm servitris, dörrvakt och jorden runt-luffning. Nu vill de unga resa runt i
världen och hjälpa till.

V arje år bestämmer sig närmare 500 svenskar för att lämna Sverige för ett jobb
som volontär någonstans ute i världen.
Unga av i dag söker en djupare mening med sitt resande, säger Brit Stakston på
Centrum för internationellt ungdomsutbyte, CIU.
- De som hör av sig till oss är ute efter mer än en språkresa. De vill även lära
känna nya kulturer och göra något gott för andra människor. Ofta vill man ut
och rädda världen men ytterst handlar det kanske om att rädda sig själv, säger
Brit Stakston.
70 procent av de som vänder sig till CIU är tjejer och fortfarande är det en
viss typ av människor som hör av sig.
- Tyvärr är det framför allt storstadsungdomar från ett hem med
studietraditioner. Trots att det finns möjlighet för alla att ge sig iväg. Men
ungdomar som inte har ett jobb här hemma i Sverige, vågar knappast ge sig iväg
utomlands, säger Brit Stakston.

Pernilla Nylander, 28, åkte till Thailand som
volontär.

Sara Heinig, 23, tillbringade tre månader i Zimbabwe.
Betalade själv 10 000 kronor som täckte resor, mat, logi och fickpengar.

Jonas Edgren, 27, volontärarbetade i Etiopien i två år. Fick resa, mat, logi och
hyrbil samt 4 500 kronor i månaden och en extra hemresa.

Maria Tegborg, 31,
biståndsarbetade åt Sida i Bolivia. Hon tjänade cirka 278 000 kronor per år i
grundlön samt ett tillägg på cirka 32 000 kronor och ett extra start- och
slutbidrag, skattefritt. Flygbiljett är också betald.

" Styrkan med att åka som volontär är att du kommer mycket närmare
människor"

För Jonas Edgren var de två åren i Etiopien de bästa i hans liv. Aldrig har han
känt sig så harmonisk som då.
- Jag tänkte till och med att om jag skulle dö nu så skulle det ändå kännas
okej.

Hur var det att komma till Etiopien?
- Jag trodde att jag skulle uppleva en kulturkrock, men den kom först när jag
kom hem. Det var jobbigt. Här tillber vi två gudar, tid och pengar, men vi
glömmer bort att leva.
- Efter Etiopien har jag fått helt andra perspektiv på tillvaron, nu uppskattar
jag allt det som jag faktiskt har mycket mer. Men människor omkring mig tycks
inte göra det.
Varför blev du volontär?
- Jag vill arbeta med något som känns meningsfullt, styrkan med att åka som
volontär är att du kommer mycket närmare människor än om du åker som turist
eller biståndsarbetare.
- Du jobbar på gräsrotsnivå, direkt med människor som blir vänner för livet.
- Det är spännande att få göra en sådan här grej. Jag åkte inte ner och hjälpte
en massa människor, men tror ändå att jag lyckades skapa en bestående
förändring.
Hur då?
- Jag blev vän med en kille som kom från huvudstaden Addis Abeba. Han hade
varken pengar, mat eller någonstans att bo men en otrolig vilja. Han var fast
besluten att starta en cirkus.
- Jag blev så imponerad av hans vilja att jag lät honom bo hos mig och försörjde
honom. I dag tränar han 300 ungdomar dagligen i cirkusen och bland dem finns
tiggare, gatubarn och handikappade.
- Nu håller vi på att dra igång ett samarbete med cirkusartister i Sverige - det
kallar jag utveckling.
Vad gjorde du som volontär?
- Jag organiserade ett teaterprojekt som jobbade med hälsoproblem, exempelvis
aids. Men det var viktigt att jag inte stod i centrum, vi försökte engagera
ungdomarna så att de själva kunde driva projektet vidare, ge hjälp till
självhjälp.
- Men i början bidrog jag inte med mycket. Jag kommer ihåg när vi skulle
plantera träd, efteråt hade alla kastat plastpåsarna som plantorna stod i på
marken. Jag kom på att vi kunde samla in och elda upp dem och då blev jag så
stolt för det var det första jag bidrog med.

"När jag var 18-19 år trodde jag att jag skulle ut och rädda världen, men
det funkar inte så"

Som 18-åring ville hon rädda världen. Tio år senare blev Pernilla Nylander
volontär i Thailand och upptäckte att hon lärde sig mer än vad hon hjälpte.

Varför blev du volontär?
- Jag var ute på en långresa och eftersom jag alltid har varit intresserad av
bistånd ville jag se hur projekten fungerar i verkligheten.
- Via en svensk biståndsorganisation hade jag turen att komma i kontakt med ett
gräsrotsprojekt som arbetar med att förbättra levnadsvillkoren för akhafolket i
Chiang Rai-provinsen. Ett naturfolk som har stora problem med att komma in i det
thailändska samhället.
Vad kunde du hjälpa till med?
- När jag var 18-19 år trodde jag att jag skulle ut och rädda världen, men det
funkar inte så. Om man inte har någon yrkeserfarenhet är det svårt. Jag hade tur
som jobbat med EU-projekt i ett och ett halvt år i Sverige. Jag kunde hjälpa
dem att skriva rapporter och utbilda folket i hur de kommunicerar med
biståndsorganisationer.
- Det viktiga är att ge dem självförtroende. Det finns en stor risk för att jag
stjälper mer än hjälper om de tror att jag har alla svaren bara för att jag
kommer från ett land som är rikare. Men nittio procent av tiden jag var där
lärde jag mig saker av dem, istället för tvärtom. De löste problem på sätt jag
aldrig kunnat drömma om.
Vad var skillnaden?
- I stället för att som i Sverige börja med att planera och sätta upp mål så
genomför akhafolket först det man ska göra och sedan pratar de om vad man gjort.

- Eftersom de inte kan läsa och skriva så lär de sig genom att härma, kopiera,
vad någon annan gör.
- Som volontär måste du ha stor respekt för att människor gör på ett visst sätt
och inte ifrågasätta - det upplevs som jättefult - svaren kommer så småningom.
Vad tycker du om biståndsarbete?
- Felet med mycket bistånd är att vi försöker lösa problem åt dem. Det är
viktigare att stärka människorna själva så att de kan förbättra sin egen
situation. Till viss del handlar det om att våga släppa kontrollen och ge dem
friheten att lösa problem på sitt sätt.
- Infrastruktur i all ära, men det är människovärde och utbildning som är a och
o.

" När jag var liten och naiv var jag upprörd över världens orättvisor"

- Det är inte lätt att hjälpa, det är jättesvårt.
Det säger Maria Tegborg, 31, som i två och
ett halvt år arbetade för Unicef i Bolivia.

Hur var det att leva i Bolivia?
- Det var tufft i och med att vi bodde i La Paz på 3 500 meters höjd. Man kände
sig hela tiden som en gammal tant. Sedan var fattigdomen påfallande. Klyftorna
mellan fattiga och rika är otroliga. Jag blev väldigt berörd och jag ville inte
sluta bli berörd - det skulle innebära att jag förändrats som människa.
Varför blev du biståndsarbetare?
- När jag var liten och naiv var jag upprörd över världens orättvisor och den
upprördheten lever kvar, samtidigt som jag är intresserad av andra länder och
kulturer.
- Jag insåg att jag behövde erfarenhet från att ha jobbat och bott i ett u-land
under en längre period för att kunna arbeta med bistånd, så jag sökte jobb som
multilateral biträdande expert. Det är ett program som Sida stödjer för att ge
unga människor en chans att arbeta inom FN.
Vad blev det för jobb i praktiken?
- Jag åkte till Bolivia för att arbeta inom utbildningsenheten på Unicef, men
jag fick inga arbetsuppgifter till en början.
- Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans och att de inte hade respekt för
att jag hade något att komma med. Men efter sex månader fick jag ansvaret för
ett utbildningsprojekt som gick ut på att lära 15 000 vuxna, framför allt
kvinnor, att läsa och skriva.
Vad gjorde du?
- Jag försökte framför allt förankra projektet på regeringsnivå och kommunnivå
och därifrån till bynivå, just för att regeringen ska kunna ta över projektet på
lång sikt.
- Det här är egentligen statens ansvar och det är viktigt att de driver det
själva.
Kom du i kontakt med kvinnorna i projektet?
- Jag såg till att träffa dem. Ibland gräver man ner sig i administrativa
detaljer, men fokus måste alltid finnas på kvinnorna. De sade till mig att det
här var deras enda chans att lämna hemmet, samlas med andra kvinnor, prata om
problem och göra något bara för sig själva. De här kvinnorna gav mig en tro på
bistånd, på människors kraft att förändra sin situation.
Förändrades du som person av din tid i Bolivia?
- Absolut. Mer än vad jag trodde. Jag är samma Maria men nu har jag mer distans
till materiella saker, är ödmjukare inför livet samtidigt som jag fått mer
skinn på näsan.

"Jag har faktiskt blivit mer negativ till att åka utomlands som volontär"


Hur ett biståndsprojekt genomförs är mycket viktigare än att det blir av.
Det säger Sara Heinig, 23, efter att ha tillbringat tre månader i Zimbabwe.

Varför åkte du som biståndsstudent?
- Jag tyckte det var bättre än att åka som ren volontär. Tanken med YPD, Youth
Partners in Development, är att man ska lära sig hur FN jobbar med
biståndsarbete och hur det är att leva i en annan kultur. Du har ingen press på
dig att du måste uträtta något. Vi bodde hos värdfamiljer och jag hade en
zimbabwisk tjej som stöttade mig. Visserligen genomförde vi ett projekt men det
viktigaste var vad vi lärde oss.
Vad var det för projekt?
- Vi byggde en marknadsplats. Det låter enkelt men det var en hel process som
tog två månader. Först drogs arbetet igång men sedan fick vi lägga allting på is
i två veckor.
Varför?
- När jag kom med förslaget att bygga en marknadsplats sa byborna: "vi gör som
donatorerna säger", trots att de inte gillade idén. Det såg hellre att mitt
projekt blev av än att det inte blev något projekt - och några pengar - alls.
Vad hände med projektet?
- Vi väntade tills vi hade lärt känna folk. Mamman i min värdfamilj var väldigt
öppen och förklarade varför byborna sade vissa saker. Utan henne hade det varit
mycket svårare.
Hur fungerade arbetet i gruppen?
- Det fanns ett par naturliga ledare, män, men så kom jag och bröt upp
strukturen. Det var inte helt enkelt. Som svensk tycker man att det är viktigt
att alla får säga vad de tycker. Kvinnorna berättade för mig vad de tyckte när
vi umgicks privat och efter ett tag vågade de ta lite mer ton. Det är svårt att
veta om min påverkan var bra i längden. Men många i den här gruppen hade gått
omkring och varit missnöjda.
Kunde du hjälpa byborna?
- Mitt största bidrag var att ändra deras uppfattning om att en vit person bara
är en affärsman eller en biståndsarbetare. Sedan fick vi en väldigt bra stämning
och samhörighet i gruppen genom projektet, men det var allas förtjänst.
Har din inställning till biståndsarbete förändrats?
- Jag har faktiskt blivit mer negativ till att åka utomlands som volontär, den
påverkan du kan ge från Sverige är viktigare. Det jag genomförde i Zimbabwe
finns det 1 000 andra som kan göra lika bra eller bättre. Så är det tyvärr även
för många andra volontärer, då leder vår "hjälp" till fortsatt beroende.

Här når du biståndsorganisationerna

Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte, CIU: 08-20 19 80, www.ciu.org
Ger ut boken "Far & Flyg" om volontärarbete. Driver två ubytesprogram för
personer mellan 17 och 26 år.

Forum Syd: 08-702 77 00, www.forum.syd.se
Paraplyorganisation för 100-talet volontärorganisationer. Ger ut broschyren "Vad
kan jag göra?" och har informationskvällar för ungdomar.
l Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU: 08-440 86 80, www.lsu.se
Arrangerar utbyte för ungdomar aktiva i organisationer.

Svekiv/Svenska Kibbutzvänner: 08-660 93 93, www.svekiv.se
Arrangerar kibbutzvistelser för dig mellan 18-32 år.

Svenska EU-programkontoret: 08-453 72 00, www.eupro.se
Utlandspraktik för långtidsarbetslösa i åldern 20-30 år

Ungdomsstyrelsen:
08-462 53 50,
www.ungdomsstyrelsen.se
Ungdomar i åldern 18-25 år kan arbeta volontärt i någon av EU:s medlemsstater
under 6-12 månader.

Utbildning för Biståndsverksamhet: 08-714 09 85, www.ubv.se
Volontärverksamhet för personer med ett par års yrkeserfarenhet. Kontraktstiden
ligger på minst två år.

Internationella Arbetslag/IAL: 08-643 08 89, www.algonet.se/~ial
Förmedlar svenska volontärer till arbetsläger utomlands, framför allt under
sommaren. För dig över 18 år.
Yrkeskunskaper är inte nödvändiga.

Afrikagrupperna:
08-442 70 60,
post@afrikagrupperna.se