TEXT 1

Oro för Afrikas flyktingar FN:s flyktingchef varnar
för ojämn fördelning av bidrag  Göteborgs-Posten (1999)

Varje dag får en flykting i Kosovo internationell hjälp värd 13 kronor. En
afrikansk flykting får 90 öre. Den ojämna fördelningen uppmärksammades i veckan
av Sadako Ogata, chef för FN:s flyktingorgan, UNHCR.

Förra veckan varnade UNHCR att det bara finns pengar för att hjälpa de 750 000
flyktingarna från konflikterna i Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville i två
veckor. De 3,4 miljoner dollar som finns kvar i kassan räcker inte för att täcka
behoven av exempelvis nya läger i de grannländer som tar emot flyktingarna. När
UNHCR i maj behövde fyra miljoner dollar till de västafrikanska flyktingarna
hade givarländerna inga pengar att ge.
Samtidigt har UNHCR hittills i år fått 225,7 miljoner dollar till 850 000
Kosovoflyktingar. USA har öronmärkt 500 miljoner dollar för Kosovo.
Enligt den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har vissa EU-tjänstemän och
regeringar föreslagit att man ska skära ner biståndet till Sydasien, Afrika och
Latinamerika med tio procent för att ha råd med hjälpen till Kosovo.
När det senaste kriget på Balkan bröt ut i våras blev afrikanska politiker
oroade för att västvärlden nu skulle ägna all sin militära och humanitära energi
åt problemen i Balkan och glömma bort Afrika.
- En del människor är kanske viktigare än andra, undrade Rwandas vicepresident
Paul Kagame retoriskt när Nato gick in i Kosovo.
Flest konflikter på den
afrikanska kontinenten
Christer Åqvist, som dagligen arbetar med flyktingsituationer i sitt arbete på
Svenska Röda korset, menar att det är farligt att jämföra människor.
- Man kan inte ställa den ena katastrofen mot den andra, säger han. För varje
enskild individ är det fruktansvärt. Vi kan naturligtvis inte säga att
flyktingarna i Kosovo inte ska ha så mycket hjälp. Men däremot är behoven minst
lika stora på andra håll.
På senare år har krig mellan stater blivit allt ovanligare. Däremot pågår det
fler inbördeskrig och Afrika är den kontinent där konflikterna är som flest.
UNHCR beräknar att minst fyra miljoner människor är på flykt i Afrika och
behovet av hjälp bara ökar.
Människor flyr inte bara från krig och våld, utan även i stor utsträckning från
fattigdom och miljöproblem. Mat och pengar finns inte där de som bäst behövs,
utan fattiga människor tvingas lämna landsbygden för att söka sig till
storstäderna sedan jorden utarmats. De flesta afrikanska länder genomgår en
enorm urbanisering och staterna saknar de resurser som krävs för att ge
miljontals människor arbete, bostäder och drägliga sanitära förhållanden.
Världens fattigaste länder är fast i en skuldfälla och är beroende av utländskt
bistånd för att överhuvudtaget klara sig ekonomiskt. Och precis som i Kosovo
krävs pengar för att bygga upp ett samhälle utan grogrund för nya krig.
"Korruption finns överallt
där det finns människor"
Bistånd till bland annat Afrika har dock på senare år blivit kritiserat för att
hamna i fel fickor. Korruptionen är omfattande och internationella valutafonden,
IMF, har ställt in utbetalningar av lån till länder med korrupt ledning.
- Men korruption finns överallt där det finns människor, menar Christer Åqvist.
Den som säger att korruption inte finns på exempelvis Balkan, den ljuger.
Missbruk av biståndet till trots måste omvärlden fortsätta sitt ekonomiska stöd
menar Åqvist, inte minst för att det är de fattigaste länderna som får ta emot
de flesta flyktingarna.
Ett exempel är Guinea-Bissau i Västafrika, ett av världens fattigaste länder,
där det i dag lever 600 000 människor på flykt från de konfliktfyllda
grannländerna Sierra Leone och Liberia.
Bara de senaste veckorna har Gabon i centrala Afrika tagit emot en flyktingvåg
av tusentals människor från Kongo-Brazzaville, och i Tanzania trängs 100 000
kongoleser i överfyllda flyktingläger. Dessa människoöden har varken hamnat i
medias eller världspolitikens fokus.
- De stater som sätter dagordningen borde ha en mer ödmjuk inställning till de
humanitära behov som finns och sätta sig över sina egna ekonomiska och politiska
intressen, tycker Christer Åqvist på Röda korset.

TEXT 1

Bistånd ingen lättviktig fråga Göteborgs-Posten (1999)

Spekulationerna om hur biståndsfrågorna ska hanteras är oroande. Det är
uppenbarligen inte självklart att det blir en sådan efter den nye
Europaparlamentarikern Pierre Schori.
Källor i regeringen hävdar att biståndsfrågorna tas över av handelsminister Leif
Pagrotsky. Göran Persson förväntas meddela sitt beslut i början av augusti.
Andra spekulerar i att Persson utser en ny minister. Dagens Nyheter nämnde under
helgen flera möjliga namn, bland andra riksdagsledamot Urban Ahlin.
Det borde stå klart för alla att en ny biståndsminister behövs.
Förvisso är handeln en allt viktigare del av det som skulle kunna kallas
bistånd. Utvecklingsländer måste komma in på den internationella marknaden för
att få igång industri och tillväxt. Dynamik i den inhemska ekonomin är en av
förutsättningarna för att befolkningen ska få det bättre. Spridning av teknik
och know-how, liksom etablering av utländska företag, är därför betydelsefullt.
Men Leif Pagrotskys agenda är redan överfull. Biståndet till Östeuropa, som han
ansvarar för, är också annorlunda än u-landsbiståndet.
Men framför allt skulle denna lösning ge alltför lite tyngd åt biståndet. En
ministerpost innebär en politisk markering. Att världen i dag präglas av
globalisering och marknadsekonomi gör inte solidaritet till ett överflödigt
begrepp. Solidariteten med de länder och de människor som inte uppnått
västvärldens välstånd borde vara självklar.
Trots att fattigdomen minskar kan vi göra mycket för att stödja ekonomisk,
social och politisk utveckling. Men bistånd är ett komplext område. Det omfattar
allt ifrån katastrofhjälp och brunnsbyggande till utbildning för kvinnor och
stöd till demokratisk utveckling. Det ansvaret kan inte skyfflas ut på ministrar
med redan tunga bördor.
Biståndet är inte heller oproblematiskt. Mycket pengar har försvunnit rakt ner i
despoters och eliters fickor, bland annat i Afrika. Därför krävs resurser och
samordning för att prioritera rätt, och krav måste ställas på hur biståndet
används. Om biståndet ska göra nytta måste det utformas tillsammans med
mottagarna. Hjälp till självhjälp är en metod som visat sig användbar. Denna
komplexitet gör inte ansvaret mindre.
Till biståndsministerposten har också flyktingfrågorna knutits, vilket
komplicerar saken än mer. Det har antytts att utrikesminister Anna Lindh eller
justitieminister Laila Freivalds skulle ta över dessa, vilket är högst
olämpligt. Inte i något demokratiskt land styr den polisansvarige ministern
också över asylpolitiken. Förutom de demokratiska frågetecknen kan ministerns
opartiskhet ifrågasättas. Att kombinera detta känsliga område med
utrikesrelationerna, som bygger på diplomati och finess, vore lika olyckligt.
De senaste åren har biståndet fått uthärda stora nedskärningar. Enprocentsmålet
tycks nu långt borta, liksom regeringsdeklarationens tal om internationellt
engagemang. Men Sveriges mångåriga tradition på området har gett oss en viss
tyngd som inte bör kastas bort. Få av FN:s medlemsländer följer
rekommendationerna om 0,7 procent av BNP i bistånd. För att Sverige aktivt ska
kunna verka inom FN:s ram krävs att vi också internt tar frågorna på allvar. En
avskaffad ministerpost sänder knappast rätt signaler.
Det vore snarare en skymf mot biståndsfrågornas betydelse, liksom mot de länder
som behöver vårt stöd.
Det känns berättigat att fråga sig om regeringen helt tänker montera ner
engagemanget för världens fattiga.