Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna
förklaringen om mänskliga rättigheter.
Med förklaringen som riktlinje har FN:s generalförsamling antagit 25 konventioner om
mänskliga rättigheter.
De två grundläggande är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Att underteckna en konvention är det första steget. Det är en viljeförklaring av en
regering att den ska verka för att landet i fråga ska fastställa, eller ansluta sig
till, konventionen. När en regering har undertecknat en konvention ska den se över dess
nationella lagstiftning så att den överensstämmer med konventionens normer.
Att fastställa eller ansluta sig är det andra steget. Den nationella lagstiftningen överensstämmer då med konventionens normer.En del länder väljer att föra in vissa konventioner med nationell lag. Till exempel Sverige har det, med en konvention, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.Det är en konvention antagen av Europarådet, inte FN.
Det finns möjligheter för regeringar att reservera sig mot de artiklar i en konvention som landet inte vill eller kan följa. En konvention som många länder har gjort omfattande reservationer mot är den om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor. Ca 60 länder har reservationer mot delar av innehållet.
Sex konventioner innehåller bestämmelser om granskning av hur konventionsstaterna (de länder som bekräftat konventionerna) uppfyller konventionernas krav. För var och en av dessa konventioner har en kommitte tillsatts. I varje kommitte ingår ett antal experter som väljs i personlig kapacitet och inte som representanter för länder. De utses av konventionsstaterna vid särskilda möten med dessa.