Nyliberalismen
Jag tänkte skriva några ord om nyliberalismen och dagens samhälle i Sverige och andra länder. Denna text innehåller inte massor av grundfakta kring ideologin som sådan utan snarare mina reflektioner om denna i ovan nämnda sammanhang. Dock tänkte jag börja med ett försök till definition:
Nyliberalism är en politisk åskådning för vilken den privata äganderätten är den viktigaste faktorn. Den motsätter sig de allra flesta typer av statligt ingripande i ekonomin, inklusive skatter och regleringar. Nyliberalimen präglas av denna tilltro på marknadskrafterna som anses vara självreglerande. Den kan sägas vara liberalismen i sin extremaste form. Nyliberaler kräver avregleringar av marknaden och privatisering av offentlig verksamhet (dvs, den offentliga sektorn.). Den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman är en av nyliberalismens ledande teoretiker och grundare. Han var den ledande gestalten bakom den s.k Chicagoskolan och en av männen bakom monetarismen. 1976 tilldelades han Nobel priset i ekonomi.
I USA så blev Friedmans lära hyllad och under Reagan administrationen där, så kom man att föra en mycket nyliberal politik. Även Thatcher förde i Storbrittanien en politik baserad på denna ideologi. Staten har blivit ett redskap för företagen och inte för folket. Sedan dess har den kommit att sprida sig igenom världen som högerns högsta ideal. Liberala krafter över hela världen förespråkar detta system.
Nyliberalismen innebär i praktiken att de som äger kapital får maximala möligheter att tjäna mer pengar då man igenom en oreglerad arbetsmarknad får tillgång till billig arbetskraft utan att behöva ta något ansvar för de anställda. Man kan avskeda och anställa som man vill utan bindande kontrakt och behöver inte betala skatt på sina inkomster. Folket har inte mycket att säga till om och kan avskedas om de ställer till för mycket besvär. Förutom de minimala löner som betalas ut måste man betala alla sorters sjukvård skola och annan omsorg ur egen ficka. Teoretiskt så behöver det inte bli så. Om företagarna tog sitt ansvar och betalade ut rejäla löner och byggde dagis, skolor och sjukhus åt sina anställde så skulle det kanske vara ett bra system. Men faktum är detta i praktiken aldrig kommer att ske. Det som händer är att klassskillnaderna blir otroligt stora. Medan vissa lever i absolut fattigdom så tjänar andra miljarder. De som föds fattiga har inte råd att gå i skolan, i alla fall inte någon som är tillräckligt bra. Unga människor tvingas till brottslighet för att överleva. De som lyckas göra karriär måste göra det på bekostnad av andras lidande.
USA är ett land som många, inte minst i Sverige, betraktar som otroligt spännande och bra. Det man ser i serier som Beverly Hills och andra serier/filmer är säkerligen tilltalande. Överallt säljs märkeskläder med USA:s flagga som ungdomar stolt skyltar med. Denna beundran av USA framstår om man tittar djupare som ganska ogrundad, då man ser på vad det liberal system som där råder åstadkommer. Visst finns en otrolig rikedom där och också en mycket stor medelklass. Men jämför man med Sverige så upptäcker man att fattigdomen också är otroligt utbredd. Man må ha låg arbetslöshet, men lönerna är så låga och kostnaderna för vård och dylikt så höga att man trots detta ofta lever mycket fattigt. Hur kan ett så rikt land ha så många fattiga? Det har det liberala systemet sett till.
Ett annat skäl till rikedomen i USA (och Europa) är också utsugningen av de fattiga länderna i först och främst Latinamerika och Afrika, men även Asien. Här har många stor företag etablerat sig, de säljer stora mängder varor, inte minst läsk och tobak. De utnyttjar arbetskraften mycket hårt och grymt och exploaterar och förstör miljön. Ett mäktigt vapen mot dessa länder har blivit IMF (Den Internationella Valuta Fonden) och Världsbanken. Dessa institutioner skapades efter andravärldskriget för att hjälpa krigs härjade och fattiga land med ekonomisk hjälp i form av lån med låga räntor. De rikare länderna (däribland Sverige) bidrar med kapital till organisationerna och de nationer som betalar mest får mest inlytande. USA är, som den störste bidragsgivaren, det land som styrt organisationernas politik. Med USA:s regering som initiativtagare tecknades det så kallade Washington-samförståndet som riktlinje för utlåning av pengar till världens u-länder. Genom att ta lånen var dessa länder tvungna att acceptera tre villkor. Man måste:
Slopa alla lagar som på något sätt begränsar handeln med varor och kapital
Se till att inflationen är låg
Ordna så att lönerna inte blir för höga
Med dessa nyliberala ideér genomförda skulle staten hålla sig undan så mycket som möjligt och låta marknaden sköta sig själv, man skulle därigenom skapa tillväxt. Denna policy har varit rådande sen dess och hindrat regeringar att ens om man velat, bygga en för befolkningen behövlig infrastruktur, med omsorg och utbildning till unga som äldre. Inte heller har länderna utvecklats speciellt mycket. Det som skett är att länderna plundrats på sina naturtillgångar och det lilla de tjänat på det låga tullar de har, har gått till att amortera på sina statsskulder. Skulder som man sammanräknat skulle ha betalt flera gånger om vid detta lag, då räntan trots allt är för hög.
För ett tag sedan såg jag en rapportsändning från 1982 som några bekanta råkat spelat in. Större delen av det hela handlade om att Sveriges utrikesminister i sitt första tal i FN kritiserat USA för att bistå diktaturer i Mellan-Amerika med ekonomiska medel. Ett uttalande som han definitivt inte ångrade trots kritik från USA och Moderater. En ledande Moderat, iförd en gräslig ljusblå kostym förklarade att den stat som orsakade oroligheter i Mellanamerika var Kuba och inte någon annan. Då stod Socialdemokrater upp för sin ideologi och Moderaterna visade också sitt mer sanna jag. Också Olof Palme visades, i ett tal där han fördömde diktaturer och kallade dess makthavare för Diktaturens kreatur. Vart tog dessa tider vägen? Dog de med Palme? Hade det varit som idag om han levt?
För visst har Sverige också förändrats. Även här får nyliberalismen supportrar inom borgerligheten och media. visserligen förespråkar inget riksdagsparti ett direkt nyliberalt system för tillfället, men att alla, speciellt moderater och folkpartister har påverkats av nyliberalismen är tydligt.