Ämne: Svenska Titel: Ondskan av Jan Guillou Huvudhandling: Erik leder en liten brottslig liga, och blir p g a. detta tvungen att byta skola, där han ska börja ett nytt liv, utan våld. Boken utspelar sig i Mellansverige på 50-talet. I början av boken bor Erik i Stockholm, men blir senare förflyttad till den snobbiga internatskolan Stjärnsberg. På Stjärnsberg råder kamratuppfostran, och man får uppleva flera scener i boken då elever blir straffade av ”rådsmedlemmar” eller ”fjärderingare”. Huvudpersonen är Erik. Man får följa hans liv i ca två år, han är då 14-16 år gammal. Erik beskrivs väldigt bra, både hur han ser ut och hur han tänker. Ett exempel är när han blir slagen av sin far. Han har små knep för att kunna ta emot så mycket stryk som möjligt utan att börja gråta eller vrida sig. På sid 21 står det: ”Det viktigaste var nämligen att sluta ögonen och blunda bakom ögonen. Man måste tänka sig bort, koncentrera sig på en bild av en liten glödande eld någonstans långt bakom de slutna ögonen; det var genom att hata farsan som man kunde blästra den bilden av blå eld till en liten gnistrande sten. Det krävdes koncentration i förväg.” Fysiskt sett är Erik mycket vältränad och duktig på all idrott, speciellt i simning. Han är mycket duktig på att slåss men gör det ogärna. I en scen ger han några äldre elever i den nya skolan spö i ”rutan”, där det egentligen är meningen att den som är ”ny och uppkäftig” ska få spö. Dvs Erik. Man får då följa precis hur Erik tänker och hur han planerar sina slag. Allt han gör är väl genomtänkt och noga förberett. Erik känner sig bara lycklig ett fåtal gånger. Första gången är när han precis kommit till den nya skolan och sett hur fint det är och fått veta att lärarna inte slåss. Andra gången är när han vinner slutsträckan i stafetten i en friidrottstävling mellan skolorna. Annars får man uppfattningen att han hatar det mesta och längtar till att börja gymnasiet. Eriks rumskamrat och också hans bästa vän är Pierre. Han är tjock, osportslig och mestadels feg, men mycket smart och duktig i skolan. Pierre finner sig i allt som de äldre säger åt honom, däribland kamratuppfostran. Varje kväll har Erik och Pierre långa diskussioner om hur Erik ska göra för att inte bli relegerad men samtidigt göra uppror mot kamratuppfostran och ”rådet”. Till slut gör Pierre som Erik och börjar vägra stryk från ”rådet” så att systemet till slut spricker. Men det slutar bara i att Pierre blir totalt utmobbad och trakasserad. En annan betydelsefull person i boken är farsan, Eriks pappa. Han är en psykiskt sjuk person som älskar att se när någon lider. När Erik bor hemma, i början av boken, blir han slagen av farsan varje dag efter maten med olika redskap. Bl a med en klädborste, hundpiska eller med björkriset som Erik själv fått plocka. Mamman får man inte veta så mycket om. Hon kommer ibland in till Erik när han fått spö och tröstar och plåstrar om honom. Hon verkar mycket olycklig. Det var hon som hjälpte Erik att byta skola och ordnade det för honom. Boken är mycket bra skriven och lätt att läsa. Jag kunde inte lägga ifrån mig den när jag väl börjat läsa. Man får en oerhörd inlevelse och allt känns väldigt verklighetstroget, fast det nog aldrig skulle kunna vara så som det var på Stjärnsberg i verkligheten. När Erik råkar ut för något dåligt känner man medlidande och när han gör något bra hejar man. Så känner man nog bara om man tycker boken är riktigt bra, vilket jag tyckte. Boken är utgiven av Norstedts förlag 1981.