Sedan upptäckte jag författarparet Sjöwall-Wahlöö. Givetvis några år efter deras genombrott. Inte kunde jag ta till mig dessa, när de var uppmärksammade av alla. Inte kunde jag ställa mig i samma kö. Det var för många i den. Det fick lov att vänta. Men när jag väl hade läst den första, så hade jag snart läst alla. Jag behövde ju inte vänta på att de skulle komma ut med en ny, alla fanns ju redan - t.o.m. i pocket.

Det här var något annat. Jag insåg, vad många författare även har insett, att "deckaren" var en bra form, om du hade något att säga och dessutom ville nå många läsare. Henning Mankell och Håkan Nesser är två nutida bra exempel på denna insikt.

Har sedan läst flera Ed McBain, som anses vara Sjöwall-Wahlöös amerikanska förlaga, även om jag tycker att vårt svenska författarpar är bättre.

Jag har annars stor förkärlek till "Rövarromaner" när det gäller "bra, dålig litteratur". Älskar omöjliga men ändå möjliga skrönor. Dessa finns stundom på deckarhyllan i biblioteket. Donald Westlake är en sådan författare. Han skriver om en tjuv, som det alltid går snett för, men som utför de mest fantastiska saker. Han stjäl exempelvis en hel bank, bokstavligen. Tror du mig inte? Bank på villovägar är titeln. Läs den, så får du se. När du har läst Westlake, så inser du att alla "Jönssonligan" är till för barn, inte bara "Lilla Jönssonligan".

En annan författare av möjliga/omöjliga skrönor som inte finns på deckarhyllan. Där skulle han säkert nå några fler än han nu gör på den vanliga skönlitteraturavdelningen. Ändå har säkert Tom Sharpe många glada läsare. Jag är en av dem.

Om jag fick möjlighet att filmatisera en bok, så skulle det vara Tom Sharpes En ryslig historia. Det skulle ge utlopp för alla mina för mig själv, kända som okända böjelser. Det skulle bli en orgie i action och bilder utfört med mitt bästa satiriska/sataniska leklynne. Det skulle helt enkelt bli en ryslig historia. Budgeten för det hela skulle givetvis hamna på "Titanicska" belopp.

En annan av Tom Sharpes tidiga böcker, som jag gärna minns är Bestsellern. Den första svenska upplagan pryddes av ett fantastiskt omslag av Ulf Rahmberg. Jag kan se det framför mig. Tyvärr inte i verkligheten, eftersom jag med så många böcker, som jag vill att andra skall läsa, "tvingat" någon att låna den. Vet ej vem och som straff för detta har jag givetvis inte återfått den.

Underhållning av absurt slag, men kanske inte fullt så absurt som hos Tom Sharpe, kan du få genom Richard Powells böcker. Länge sedan jag läste dem och lite svåra att läsa om. De är för länge sedan sönderlästa och utrangerade hos Skövde Stadsbibliotek, men de går säkert att beställa. Vi har fortfarande många bibliotek i Sverige, som tur är!

Powells Pionjärerna handlar om en socialt utslagen familj, som förirrar sig in på ett nedlagt motorvägsbygge. Deras bil rasar och de blir helt strandsatta. De som tidigare bara "levt på det sociala" måste här förlita sig på sin egen fantasi och initiativförmåga. Det visar sig att de besitter förmågor, som ingen trott dem ha, kanske allra minst de själva.

Don Quixote U.S.A., av Powell, är en historia om en amerikansk biståndsarbetare i någon tänkt latinamerikansk bananrepublik, tror jag det var. Alla förvecklingar och hur han blir både gerillaledare och president, eller var det tvärtom? Jag har sett en tidig film med Woody Allen, som hade stora likheter med den här boken. Vet ej om de bara var tillfälliga eller om den byggde på den här boken

Kan vi, får vi, bortse från Powells samhällskritik från den yttersta högerkanten, så var dessa böcker ren och skär underhållning för mig, när jag läste dem en gång i tiden. Jag skall nog inte läsa om dem. De håller nog inte för det.

Jag har även läst några deckare av Richard Powell, men där var utbytet inte så stort. Handlar om en deckare med ett ego typ Stålmannen och hans kvinna, eller var det kvinnliga partner? Kanske är det något för Sylvester Stallone att filmatisera tillsammans med Sigourney Weaver?   

I "mina deckare" skall det finnas något mera än bara en deckarintrig. Den ger ofta en bra bas, att bygga en berättelse på och driver mig som läsare vidare. För att den sedan skall skall bli en god litterär rätt måste den förses med rätt tillbehör, kryddas och tillagas väl. Efter att ha förtärt en sådan anrättning kan man inse, att visst var jag nyfiken på vem mördaren var, men att det kanske ändå inte var det mest betydelsefulla.

En ny sådan läsupplevelse erbjuder den amerikanska författarinnan Abigail Padgett. Hon har hittills utkommit med två böcker. Båda finns på svenska: Kråkan talar om död och Satan har fem fingrar. Hon tillför så mycket, förutom den vanliga deckarintrigen, att man efter läsningen av dem bär med sig många frågor och funderingar. Och inte är det om vem mördaren var. Läs dem!! Jag väntar på nästa!

Janwillem van de Wetering är en, inte så uppmärk- sammad, men läsvärd deckarförfattare. Han är född i Holland, men bosatt i USA. Som artonåring resten han jorden runt för att upptäcka världen. Han har bott i Sydafrika och studerat zenbuddhism i ett kloster i Japan. När han återkom till Holland fick han veta, att han inte hade gjort sin militärtjänst, men istället kunde utföra samhällstjänst. Här fanns några olika alternativ. Han valde att hjälpa polisen. Han fick göra det under kvällar och helger.

van de Wetering skriver polisromaner. De är ofta roliga. I de tidiga finns ett par patrullerande poliser, som har mer längst ner än upptill. Deras förmåga att klanta till det är i det närmaste outsinlig. I de senare böckerna tillför han rent metafysiska inslag, som gör dem till spännande läsning av ett annat slag.

Den svenske deckarförfattaren Håkan Nesser har inspirerats av van de Wetering och det är inget han döljer. Nessers polis och huvudperson bär namnet Van Veeteren.

Det är några år sedan jag läste något av den franske deckarförfattaren Pierre Magnan, men då läste jag flera böcker i rad. Med sina tryffelsvin och den provensalska mistralen, vars ständiga blåst gör människor galna, tillhör han författarna av "bra, dålig litteratur". Han är en utforskare av ondskan. Cyklisternas tysta död minns jag, som en förskräcklig historia, men en bra sådan.

England har av tradition framfött ett antal deckardrottningar, även om jag aldrig har orkat läsa ut något av den tidigaste, Agatha Christie.

Däremot läser jag gärna de senare som P.D. James och Elisabeth Gerorge. Med Ett slags rättvisa visade P.D. James nyligen att hon verkligen kan skriva en både spännande och innehållsrik bok. Jag måste nog snart läsa om den, även om den är tjock. Ett slags rättvisa är en deckare, men så mycket mera. Hon agnar med en deckare, fångar en stor publik. Sedan framför hon sitt budskap. Boken är i grunden en stor moralitet. Om människors beteende och ansvar inför livet och varandra. En samhällskritisk predikan.

På nattygsbordet ligger Minette Walters senaste bok Eko och väntar. Hon är den senaste i raden av engelska deckardrottningar. Jag har läst hennes tidigare Iskällaren, Skulptrisen, Blomsterkronan och Mörkt rum med stor behållning. Jag ser fram emot en mycket bra, dålig bok, även om jag har svårt att tro, att den skall kunna konkurrera ut Ett slags rättvisa som sommarens bästa, dåliga bok.