EN LIBERAL (fp) RIKSDAGSKANDIDAT
 
Ömsesidig respekt och förståelse för en fredlig samlevnad

Under ganska många år har jag som medborgare, förälder och politiker studerat och analyserat frågor kring utanförskap, främlingsfientlighet, diskriminering m.m. i vårt samhälle och även betraktat hur våra folkvalda, intellektuella och massmedia agerat i försöken att lösa dessa frågor. Trots våra ansträngningar genom att hålla vackra tal, ordna enstaka manifestationer och demonstrationer har jag under de senaste åren sett hur våra barn blivit dödade. 
 

Jag har även sett många organisationer och diverse projekt "poppa upp" som svampar ur jorden för att tackla dessa frågor. Trots oräkneliga debattprogram, seminarier, föreläsningar och vädjanden om tolerans ökar klyftorna mellan olika folkgrupper i vårt land som aldrig förr. Alltför ofta har jag sett media och ett antal självutnämnda sk tyckare diskutera "invandrarproblemen" och berätta om hur duktiga de är på att hantera dessa. Hitintills är det dock ganska få som har diskuterat "problemen" ur ett helhetsperspektiv eller analyserat sambanden, utan nästan alla har utgått i från "invandraren som objekt" och med en utgångspunkt från "självändamålet som styr den goda avsikten".

Det sägs att varje händelse, vardaglig eller icke vardaglig, och det som sägs eller menas, enkelt eller svårt, kan betraktas och uppfattas ur minst två olika synvinklar. Begreppet "invandrare" har visserligen bidragit till att skapa ganska många jobb i vårt land, t.ex från invandrarlärare till invandrartjänstemän. Men det har också bidragit till att vi har fått ett samhälle med sk busar på ena sidan och sk humanister på den andra. Om man tänker efter noga så finner man att det finns ett hierarkiskt maktspråk med en allmän "tycka synd om attityd" på ena sidan och en allmän frustration, naturlig rädsla, okunskap och oro på den andra.

När idéer, tankar, frågor och svar bollas fram och tillbaka tycks det ibland inte finnas svar på frågorna man ställer, eller någon som lyssnar på tankarna, idéerna och åsikterna man har. Får man inte lufta dem skapas alltför ofta en negativ attityd mot det som för oss är främmande. Därför måste man, utan tabu, kunna ställa frågor, prata av sig för att bearbeta sina känslor, "vädra sina fördomar" eller få svar på sina frågor om varför vi är olika och varför vi gör saker och ting på olika sätt i våra olika kulturer. När vi vet och förstår dessa olikheter så verkar det inte längre skrämmande. Ju mer vi vet om varandra, desto lättare kan vi acceptera varandra och upptäcka att vi inte bara är olika utan vi också är lika i många avseenden.

Moster Svea i Svedala måste ha rätten att uttrycka sin naturliga rädsla, nyfikenhet, okunskap och få besvarat på ett adekvat sätt varför hennes barndomsstad befolkas av människor som t ex moster Amina som bär konstiga kläder och beter sig på ett annat sätt än det moster Svea är van vid. Moster Amina i sin tur måste få känna att hon är en tillgång för Svedala, att hon är respekterad och uppskattad för sin person, att hon behövs i Svedala och får sina skyldigheter och rättigheter förklarade. Det är först då, utifrån en ömsesidig respekt och vördnad, som moster Svea och Amina kan börja tala med varandra och förstå varandras olikheter. En vacker dag kommer de att upptäcka att det inte bara finns olikheter mellan dem, utan även likheter. De kommer också att upptäcka vilken härlig stad Svedala är att leva i och att det behövs gemensamma ansträngningar och normer för att stärka enigheten i Svedala. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå hur deras barn kommer att bli, eftersom harmoniska föräldrar fostrar harmoniska barn.

Vi måste också komma bort från den gamla biståndstänkandet, dvs människor som kommer till vårt land måste tas hand om eller tyckas synd om. Vi måste istället se att varje individ som kommer hit har ett värde, en vilja och verkligen kan ge något till vårt land. Vi behöver dessa människor om vi tänker ur en nationalekonomisk synvinkel. Idag finns det ca 9 miljoner invånare i vårt land och av dem, grovt räknat, är 2 miljoner barn och 2 miljoner pensionärer, dvs 4 miljoner invånare som befinner sig utanför den vanliga produktionen. Det är således de återstående 5 miljonerna som arbetar, producerar och tar hand om de andra. Bland de 5 miljonerna finns det också en arbetslöshet på ca 12%.

Vad arbetslösheten beror på kan man nog diskutera men om det fortsätter så här, dvs om det föds färre barn och våra äldre blir pensionärer, behöver man inte vara ett geni för att räkna ut hur det kommer att bli om 20 - 30 år. Därför tycker jag att de människor som kommer till vårt land förtjänar värdighet och vår respekt, inte en nedlåtande attityd. Inte heller behöver de vår omhändertagande mentalitet eller vårt daltande, utan vår medhjälp och vägledning så att de snabbt kan komma i gång själva med sina liv i det nya och fina hemlandet.

Mina referenser finns speciellt i två av Buddhas elementära läror. Den ena är; fråga varför, leta orsaken, se sambandet och finn svaren. Den andra är; "Alla människor har lika värde men vi är olika och har olika färdigheter, det gäller att ta vara på de olikheterna till ett större gemensamt väl och förstärka enigheten".

Gandhi följde dessa läror tillsammans med Jesus ickevålds lära och fann sitt eget sätt att förena hela Indien. Jag varken vill eller kan bli som Buddha och Gandhi. Inte heller skulle jag bli trovärdig och tagen på allvar om jag ens försökte. Däremot vill jag gärna försöka gå i deras fotspår och finna mitt eget svar. I sökandet efter lösningen på vårt samhällsproblem, utifrån en helhetsbild, fann jag att det egentligen handlar om vår attityd eller vårt förhållningssätt gentemot varandra. Det handlar om respekt, förståelse och samlevnad.

Det går nog att byta en regering på åtta månader och ändra en författning på åtta år men attityder kan inte förändras ens på åttio år. Men om vi inte försöker så kan det inte bli någon förändring alls.