När jag var barn berättade min morfar att "barn mellan 12 och 16 år befinner sig i gryningen och vet ej om det är mörkt eller ljust och vad som därefter komma skall. Det är därför de behöver vägledning. Jag, din morfar, kan inte leva ditt liv men ge tips om hur du ska leva det. Det är du som avgör vad som är gott och ont i dina egna upplevelser".

Jag önskar att alla lärare i vårt land vore som min morfar eftersom barnen är det bästa vi har. Våra barn är vår och nationens framtid men skolor och utbildning är våra barns framtid. Det gäller att ha en bra skolmiljö och de bästa lärarna för att vägleda dem. Om man funderar noga så kan man finna att det är lärarna som tillbringar den mesta tiden av dygnet med barnen, inte föräldrarna.
 

Det är nog därför man i den indiska filosofin säger att "av föräldrarna är du född men av läraren är du lärd". Samtidigt som en lärare eller guru säger att "lärarens stolthet ligger i hur väl dennes elev klarar sig".

Det är inte bara en adekvat yrkesutbildning som gör en till en bra lärare utan läraren är en själslig vän och en personlig "guide" till sina elever, såväl i vått och torrt som i gott och ont. Därför tycker jag att politiker och folkvalda måste skapa de bästa förutsättningarna för våra skolor och vår lärarkår. Det är lärarkåren som i samråd med elever och föräldrar ska lägga grunden till en bättre skolmiljö och en bra utbildning.

Vi har också delat in våra barn i två olika grupper, dvs "svenska barn" och "invandrarbarn" eller än värre som "andra generationens invandrare". De flesta av våra barn har sin egen identitet, dvs svenskt. Men det finns några som inte vet vilka de är fast de är födda här eller bott här sedan länge. Dessa barn, i motsats till våra svenska barn, saknar egen identitet eller den etniska bakgrund som är något att vara stolt över, eller för att ens känna till vilken identitet de har. Enligt min mening är det omoget och diskriminerande att kalla dem för invandrarbarn eller för andra generationens invandrare.

Mer än sex miljoner människor mördades under 2:a världskriget. Vad vi minns idag av de fruktansvärda illdåden är "judarna". Men det fanns också hundratusentals handikappade, homosexuella och andra politiska och etniska grupper som dödades och som vi inte särskilt ofta tänker på, utan klumpar ihop under beteckningen "judar". Min avsikt är inte förringa judarna eller dra någon parallell med deras lidande. Min avsikt är snarare att rikta en varning till de som klumpar ihop människor av olika ursprung och bakgrund till ett enda etniskt- eller identitetsbegrepp, dvs "invandrare". Vi får alldrig uppmuntra de rasistiska och odemokratiska rörelserna som vill utrota alla "invandrare".

Att invandra är en handling, dvs något man gör frivilligt eller ofrivilligt. Denna handling, dvs invandringen får inte utgöra grunden för en ras, hudfärg eller ett identitetsbegrepp. Inte heller får den utgöra grunden till ett etnisktbegrepp. Om vi kallar vårt land för ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle så måste vi mena det i ordets rätta mening. Att kalla invandrare visavi svenskar blir då bara ett hån mot de kulturerna och etniska grupperna som finns i vårt land, t.ex turkar, bengaler, perser, latiner, greker, finnar osv.

Var och en, tycker jag, måste känna sig stolt över sin egen identitet och förstå sitt eget etniskt ursprung. Det är först då, man kan uppskatta andras identiteter, etniska referenser och leva tillsammans under en gemensam nation och lysa som en låga i en lampa på en vindstilla plats, där lågan inte flämtar. Det är inte konstigt att vissa av våra barn känner sig vilsna. De vet ju inte var de hör hemma, vem de ska vara lojala mot eller vad de ska vara stolta över.

Så länge jag lever kommer jag att vara aktiv för att påverka attityder, motarbeta främlingsfientlighet, rasism, mobbning och andra yttringar av intolerans. Alla barn går i skolan, de tillbringar en stor del av sin tid där med sina kamrater och lärare, två parter som till stor del bidrar till att forma deras åsikter. I skolans miljö tvingas man också vara tillsammans med alla sorters människor, inte bara de man själv skulle ha valt. Där uppstår situationer då toleransen prövas. Mobbning är en alltför vanlig företeelse i våra skolor.

Därför tycker jag att det är nödvändigt att börja arbeta med en attitydförändring i skolan. Särskilt - med tanke på de barn som har sina rötter helt eller delvis i en annan kultur - vill jag hjälpa till att reda ut begreppen "vem är jag, var hör jag hemma, när blir jag svensk och om jag blir det". Alla folkvalda, tycker jag, ska besöka minst en skola per månad för att diskutera med både elever och lärare.