Vårnatt över Fontra Cilor. En onaturlig hetta väller fram, trög som gröt, ur Fokalerslättens gryta. Flugor simmar genom den ruttna stillastående luft som belägrar staden. En natt som denna sjuder av våld, tungsinne och onaturliga lustar, men sömnen har bara obetydligt utrymme.
På zigguraten, den stora trappstegspyramiden, har Moskoriens främsta spåmän och astronomer samlats för att tyda stjärntecknen. Många har sett hur framtiden föder stora händelser, men tolkningarna skiftar. De synska männen och kvinnorna sitter i ring på zigguratens översta platå, vaggar fram och åter. Man förenas i gemensam trans för en riskfylld färd genom etern. Slavar föser varsamt undan flugor från deras ansikten. Ögonen stirrar glasartat in i en stor röd kristall där eldarnas ljus och månskärans bild återspeglas.
Från buskarna i tempelparken gnistrar och tjuter eldcikador, dränker gatorna i ett oupphörligt fyrverkeri, men nere vid Quafachaflodens fåra är det tystare. En roddbåt klyver vattenytans slemlager. i båten sitter fyra svartklädda män. De talar inte och bär inga lyktor. Invid zigguraten ränner farkosten stäven i strandgyttjan, men roddarna sitter orörliga kvar någon stund, lyssnar efter rörelser i mörkret. Så vadar de in mot pyramidens fot. Mellan sig bär de två enorma keramikurnor som genomborrats av många små hål. Från behållarna hörs märkliga rasslande ljud. Männen lossar försiktigt de remmar som håller urnornas lock fastsurrade och drar sig hastigt tillbaka till roddbåten. Båda locken rycks av samtidigt med hjälp av linor, varpå båten tyst glider bort i natten.
Ett ögonblick är allt stilla på stranden, men snart krälar röda, krabbliknande varelser upp ur urnornas inre. Djuren är stora som människohänder. De är uppretade, klickar med käkarna och höjer hotande bakbenen mot varandra. Förvånansvärt kvickt skuttar de första ner i strandgyttjan, och inom någon minut myllrar varelserna i hunratal på strandkanten. Vattnet omger dem på tre sidor, men med sina gripklor klättrar de obehindrat uppför zigguratens vägg.
I Samkarnas djungler jagar de röda trädskorpionerna apor och kattdjur i träden. Flockvis svärmar de upp bland grenarna där bytesdjuren sökt nattvila. Med nervgiftet i gadden förlamar de sina offer, och snittar sedan upp huden för att komma åt de mjuka vävnaderna innanför. Trädskorpionen kallas också plogbagge, ty dess buksida är omvandlad till en skärande egg. När skorpionen ätit sin femdubbla vikt, omger den sig med en seg hinna och blir hängande i dvala från en trädgren tills äggläggningen kan inledas några veckor senare.
Siarna på zigguratens översta platå har just tystnat i djup trans, när slavarna ser de röda skorpionerna komma. Djuren hejdar sig någon sekund inför skenet från eldarna och höjer bakbenen mot den rubinröda kristallen, men hungern driver dem snart vidare. En slav från inre Morelvidyn har sett trädskorpioner tidigare. Han utnyttjar rovdjurens tvekan och kastar sig handlöst över platåns kant, trots att fallet till nästa avsats är tio meter. Alla andra blir kvar. De flesta hinner inte ens skrika.
Under morgontimmarna finner soldater ur tempelvakten enstaka skorpioner på de lägre avsatserna, dit djuren rullat sedan de ätit sig klotrunda. Men flertalet är kvar invid de blodiga resterna av sina offer på zigguratens topp. Vid middagstid finner man urnorna på flodstranden, och i varje urna en stengroda, skuren i strimmig onyx.
Denna stämmnings bild är hämtat ifrån: Oraklets fyra ögon. Skriven av Erik Granström, utgiven av Tryckproduktion, Västerås, 1990. Vem som är ansvarig utgivare går ej att finna i boken.
Tack Erik Granström för ett underbart äventyr och många år av spänning och intriger.
Som kuriosa kan nämnas att det tog Erik nästan 8 år att avsluta alla delarna till Trakorien äventyren. Den första delen heter Svavelvinter och därefter kom Trakorien boken. Den handlar mest om området som resten av äventyret utspelar sig i. Därefter kom Oraklets fyra ögon och sist Kristalltjuren. Dessa äventyr är långa och mycket svåra att klara av. De kräver mycket av SL och man bör ha duktiga rollpersoner med sig.