FLASH MUSIC proudly presents Bosse Wärmell (1939-1969) Bosse Wärmell (1939-1969) var en sällsynt begåvad musiker som tillsammans med generationskamraterna Börje Fredriksson och Bernt Rosengren tillhörde en av de främsta tenorsaxofonister som kom fram i Sverige under slutet av 50-talet. När man hör Bosse Wärmell spela är det påfallande hur avståndet mellan Stockholm och New York upplevs som litet. Det fanns inget drag av provinsialism hos honom. Han kunde lika gärna ha varit där, en bland giganterna! På liknande sätt som Lars Gullin, var Bosse Wärmell ett med musikerrollen, där jazzmusik också var en fråga om identitet, ett sätt att leva. En romantikers förhållningssätt som innebär en stor känslighet i skapandet men som ibland tyvärr kan bli alltför sårbart och lätt kommer i konflikt med vardagens trivialiteter. Denna musik är ett stycke svensk musikhistoria som är lika aktuell idag som någonsin tidigare och har en lika självklar plats som Gullin, Bellman, Berwald, Taube eller Vreeswijk. Roger Bergner Bosse vann "AT-jazzen", dåvarande Aftontidningens jazztävling i november 1955 i klassen för moderna band. Redan året innan blev han medlem av Svenska Musikerförbundet, då han först började lira med sin bror Lennart Wärmell, som var dragspelare och då var ledare för ett dansband som spelade allt från tango till foxtrot. Sen lirade han också med basisten Arne Fernlöf. Den första saxofonen fick han av sin farsa, som var gjuteriarbetare, anställd vid Gustavsberg. Jag var där första gången han presenterades för Nalenpubliken av Carl-Eiwar, konferencier i Harlem på Nalen, vid ett nattjam 1957. Jag kommer ihåg att jag blev fascinerad från första gången jag hörde honom spela. Det han gjorde var på något sätt häftigare än det som de andra svenska musikerna gjorde. Det är svårt att definera exakt i ord så här i efterhand. Han lät som en "challenger" på ett sätt som man sällan hör. Bosse var från Skånegatan, på Södermalm med något av den air som en del legender från Söder hade, fast han inte var född i Stockholm, utan i Hälleforsnäs, han hade kommit till stan i sjuårsåldern. Han såg ut som en ung svensk-amerikansk idol. En lagom fräck stil. Klädde sig enkelt med en känsla för elegans, som var frapperande. Hade ett mycket smalt, kort s k bopskägg, som såg helt rätt ut. På fötterna hade han italienska skor med rågummisulor, av en typ som var mycket populära under sista halvan av femtiotalet. Han blev fast anställd i Seymour ÷sterwalls band ungefär samtidigt som han började spela på Nalens nattjam. Seymour hörde honom visst där och ville ha honom med i sitt band. Bosse sa att han trivdes jävligt bra i Seymours band, det var ett populärt band då. Det var bra betalt också, sa han. Jag vet dock inte hur mycket han egentligen fick. "Kungliga gager", kommer jag ihåg att han sa: "Det fanns en trumpetare med som var fruktansvärt slösaktig. Jag försökte hålla jämna steg med honom". Han sparade själv aldrig ett öre. Bosse var med tills dess Seymour 1960 omgrupperade sitt band till ett storband. Bosse gick då tillbaka till sin brors band. Som medlem av Musikerförbundet fick Bosse delta i en kurs som Josef Brine, en kompositör som skrev en del melodier får Nils Ferlin, hade i harmonilära. Trumpetaren Bertil Lövgren deltog också i denna kurs som var kostnadsfri för medlemmar av Svenska Musikerförbundet. Under den tiden spelade Bosse ofta på nattjammen i Nalens Harlem, som brukade äga rum varje onsdag och fredag, en stor attraktion för jazzintresserade människor. Jammen sändes i halvtimmeslånga direktsändningar i Sveriges Radio som börjat med P2. Nattjammen brukade vara mellan tolv och ett på onsdagar och tolv till två på fredagar. Då jag lyssnade på någon utsändning var Bosse aldrig med, han medverkade dock nästan vid varje jam som jag hörde på plats. Lasse Gullin och massor av andra musiker medverkade också. Alla som ville medverka fick, innan dom började spela, anmäla sig hos jourhavande jamledare som antingen var en dansk vid namn Jojje Fries eller så var det Mats Bahr eller Carl-Eiwar. Räknades de som anmälde sig som bra och berömda nog var det fritt fram att medverka i en låt eller kanske någon mer. För detta fick varje medverkande musiker femton kronor. "Jag brukade hänga på som första man", kommer jag ihåg att Bosse sa i slutet av 60-talet. På ungdomsgården Sunside, som låg på Malmskillnadsgatan, hade man skollovsjazz redan 1957 till in på 60-talet. Bosse brukade vara med varje dag. På hösten 1959, ifall jag minns rätt, var Bosse med i ett radioprogram som Arne Domnerus orkester hade varje söndag. Bosse uppträdde som solist.Hösten 1959 spelade Bosse sedan vidare på Club Artist, som låg på Grev Turegatan, med Kurt Lindgrens kvintett: Berra Lövgren trumpet, Bosse tenor, Henno Tooming piano, Kurre bas och Leffe Wennerström trummor. Under sommaren turnerade Bosse tillsammans med Berra Lövgren i Lennart Wärmells band i folkparkerna. Jag tog en del musiklektioner på altsax för Lars-Gunnar Bodin, sedemera välkänd elektronmusikkompositör. Han hade ett weekend dansband där trumpetaren Fred Karlsson "Tobbe", som han då kallade sig, och trumslagaren Bampe Karlsson var med. De bodde i en villa i Skarpnäck hos sina föräldrar och i källaren brukade de ha jam sessions tillsammans med medlemmar från bandet och andra de kände. Jag följde med efter en kväll på Club 2 för att lyssna på plattor. Sen var jag där ofta. I augusti 1960 följde pianisten Ken "Blomman" Blom med ut för att jamma en natt. Bröderna hade blivit bekanta med Blomman på Club 2 tidigare under kvällen. De blev mer imponerade av Blomman än någon de tidigare spelat med. Han lovade att ta med Bosse Wärmell nästa gång. Blomman blev nyckelmannen får bröderna Karlsson att nå jazzmusikerna i stan. Han kände de flesta. Efter att Bosse kommit ut för första gången blev han allas idol, både som person och musiker. Man satte samman en jamgrupp med Fred, Bosse på tenor, Blomman, Lennart Bie på bas - ibland var det Ulf Alerud och Bampe. De byggde upp en repertoar med melodier som "Just Friends", "Nica's Dream", "But Not For Me", "I'll Remember April" och liknade. I början hade de ungefär tio olika nummer på repertoaren. Bosse började så småningom också spela flöjt under dessa sammankomster. Gruppens enda publika framträdande ägde rum på en kompanifest som min bror Leif hade då han lumpade. Bosse Wärmell var samtidigt med i Bosse Skoglunds band, som brukade spela konserter en till två gånger i veckan i Nalens Harlem. Där ingick Berra Lövgren på trumpet, Janne Eriksson (Hegner), trombon, Bosse tenor, Lasse Sjösten piano, Björn Alke bas och Bosse Skoglund trummor. Detta band spelade en kväll i Stockholms Konserthus stora sal vid samma tillfälle som Lasse Gullins kvartett. Dessutom medverkade ett antal stockholmska dixieband. Bosse sa att alla musiker fick fem kronor i gage var. Det fick de inte veta förrän gagerna skulle betalas ut. Eddie Grahn ägaren till Club 2 anordnade konserten. Hans klubb låg på Bedoirsgränd 2 i Gamla Stan, där Bosse Wärmell och många andra jammade ofta under vintern 60-61. Under våren 1961 spelade Bosse tre nummer i Kersti Adams-Rays TV-program "Drop in", som solist med storbandet Sunsiders. "Blomman" tog ut pianisten Allan Wajda till bröderna Karlssons jazzkällare. "Blomman" beundrade Allan som en "stor" kille. Allan var redan då känd i jazzkretsar och brukade ibland delta i nattjammen på Nalen. Både Allan och Blomman hade gått på Viggbyholmskolan tillsammans med trumpetaren Lalle Svensson och basisten Conny Lundin. Allan visade genast sina egenheter. Bröderna Karlssons farsa var trädgårdsmästare och gjorde eget äppelvin. Allan hittade ett antal flaskor som han "lånade". Brödernas föräldrar blev lite sura, men stoppade aldrig musiken ändå. Bjöd alla på kaffe och kakor varje kväll och bidrog till att skapa en vänlig atmosfär fast de förstod att det hände saker utanför deras kontroll. Musiken flödade ur brödernas stora skivsamling. Samtidigt som detta hände förekom flera jam sessions som Bosse deltog i på B.R.A. studio på Lilla Nygatan i Gamla Stan och i pianisten Janne Forsbys studio vid Kungsträdgården. B.R.A. var en studio med ljudisolerade övningsrum som uthyrdes timmesvis till bl a jazzmusiker. Senare mot sommaren 1961 gav sig Bosse av med Lars Werners kvintett: Stuart Hamer trumpet, Bosse tenor, Lars Werner piano, Kurt Lindgren bas och Morris Gawronsky till Tyskland. Där spelade man i juni på Tarantel Club i Munchen där en bandinspelning gjordes. Sedan spelade de juli-augusti i Essen, men delar av detta gig frös inne. Efter jobbet med Lars Werner träffade Bosse Berra Mattsson därnere, en "small-time-drug-dealer" och "small-time-trumpetare", som en gång varit med på en jam session ute i Skarpnäck och som brukade hänga på Club 2. Bosse och Berra Mattsson tog hyra på en båt till Valparaiso i Sydamerika. Bosse var sedan borta från Stockholm ett tag. Jag minns att "Blomman" sa: "Bosse är på sjön, han kommer att bli förstörd, det är för jävligt, han är ju musiker". Blomman var helt förtvivlad. Sedan plötsligt i oktober dök Bosse upp på Nalen en jamkväll utan att spela, långhårig och såg ut som en sjöman. Ja, som en sjörövare faktiskt. Han sa att han haft det skönt på sjön och spelat ur noter av Beethoven omtranskriberade till saxofon på båten. Hemkommen började han återigen lira med sin bror och med Bosse Skoglunds band, som hade minskat till kvintett eftersom trombonisten Janne Eriksson hade slutat. Vidare så fortsatte Bosse att spela med i jam sessions i Skarpnäck, på B.R.A. studio och en mängd andra ställen. Under denna tid upphörde nattjammen på Nalen för att aldrig mer återupptas. Detta hände på förvåren 1962. Jag kommer ihåg att den sista gången som jag hörde Bosse Skoglunds kvintett spela där, så var Harlem helt tomt. Jazzen var därefter borta från Nalen och efter några år stängde stället helt och hållet. Bosse Wärmell hann dock spela in en platta på en Nalennattjam. Titeln var: "Blue Train", ena sidan av en EP-skiva på märket Jazz Records (Jazz Records EP 1201) som Janne Carlsson, Gunnar Lindqvist, Göran Oskarsson och Bengt "Frippe" Nordström bekostade utgivningen av. Den fick bra kritik i de båda jazztidningarna som fanns då, Estrad och OrkesterJournalen. I maj 1962 kunde Bampe Karlsson ordna en riktigt schysst inspelning på Europa Film, där han arbetade som inspelningstekniker. Bosse Skoglunds band kallades samman. Blomman, Lalle Svensson och jag var med som åhörare. Man spelade in sex låtar med hela bandet. Det var på natten som inspelningen gjordes och hela filmstudion stod tom i övrigt och alla fast anställda hade gått hem. Låtarna ingick i bandets ordinarie repertoar. Jag minns att då inspelningen var slutförd, så tände Bosse Wärmell sin pipa och proklamerade: "Nu är det fritt fram för alla äventyrslystna ungdomar!". (Delar av denna inspelning finns utgivet på en LP som Gunnar Lindqvist producerade för EMI 1984, "Bosse Wärmell, maj 1962" EMI Odeon 13611361). Därefter åkte Berra Lövgren och Bosse på turne med Lennart Wärmell tills Bosse skulle öppna på Gyllene Cirkeln. Bosse hade en fridag mellan spelningarna så han och jag gick till Cirkeln och tog ett par öl på kvällen innan han skulle spela. Han bjöd fast han inte hade några pengar - ingen av oss hade några pengar - så han drog förskott på gaget. "Va flott det ser ut", kommer jag ihåg att han noterade omedelbart. Stället hade läderfåtöljer, hovmästare, kypare i svart-vit uniform och en abstrakt väggskulptur av konstnären Per Olof Ultvedt. Det var något helt annat än de jazzklubbar vi tidigare varit vana vid. Bosse skulle få sjuttio kronor per kväll i gage - precis lika mycket som han hade då han spelade med Lennart Wärmells band - och Roffe Ericson skulle få tvåhundrafemtio. Roffe spelade ensam denna kväll med rytmsektionen som tidigare ackompanjerat Lucky Thompson kvällarna innan. Roffe kom fram till det bord som vi satt vid och hälsade på Bosse, skakade hand med mig också. Det var Abbe Johansson som bestämde vilka som skulle vara med i bandet. Han var artistchef på Gyllene Cirkeln (under åren 1962-63). Det var han som tagit initiativet till att göra om restaurangen till jazzklubb. Han jobbade på den tiden i Kulturcirkelns grammofonavdelning i ABF-huset på Sveavägen. På affischen som användes i reklamen stod skrivet: Rolf Ericson med Bosse Wärmell kvartett över en bild av Roffe i svart-vitt av konstnären Gösta Kriland. Bosse fick en kväll - då Roffe och han spelade - Jazzriksförbundets första utdelade stipendium till en jazzmusiker på tusen kronor. Abbe Johansson var då ordförande i Jazzriksförbundet, så det var väl för att ge tillfälle att överlämna stipendiet under värdiga former Bosse hade fått det här gigget. Det första - och antagligen också sista - regelbundna jazzprogrammet, "Trumpeten", hade just då börjat sändas i svensk TV. Det var lett av kapellmästaren och basisten Simon Brehm och sändes en gång per månad. Simon nämnde Bosses stipendium i programmet. Detta var det första helsvenska uppträdandet på Gyllene Cirkeln. Först hade Bud Powell öppnat stället och gjort succe. Darefter Lucky Thompson. Framträdandet var Bosses största framgång. Det var en stor händelse och också välbesökt. En kväll satt trumpetaren Idrees Sulieman in. Jag kommer ihåg att Bosse ganska snart sa att han saknade att få spela på Cirkeln. "Man visste vad man skulle göra varje kväll. Jag börjar få fritidsproblem", sa han en kväll då han inte hade någonstans att spela. Men det blev aldrig något mer gig för honom på Cirkeln. Ett par år senare satt han dock in med Johnny Griffin. Johnny bjöd honom och Blomman på konjak och New York grass. Senare på sommaren 1962 åkte Bosse tillsammans med Allan Wajda och spelade på en jazzfestival i Smedstorp i Skåne. Därefter lirade han en kväll på Montmartre i Köpenhamn med Lasse Gullin och Allan. Hemkommen till Stockholm uppträdde Bosse med Svante Foerster i ett s k Jazz and Poetry-program och spelade flöjt. Därefter turnerade han återigen i Tyskland med trombonisten och bandledaren Eje Thelin. Sen lirade han i den nya jazzkällaren Bobadilla i Gamla Stan tillsammans med Lalle Svensson, Björn Alke och Bosse Skoglund. Detta var på hösten 1962. Han lirade samtidigt med Lennart Wärmells band på folkparksturneer. Den tionde januari 1963 gjorde Bosse en radiosändning för Sveriges Radio. Han hade med sig Börje Fredriksson tenor, Kjell Norlen gitarr, Roffe Olsson bas och Rupert Clemendore trummor. Programmet varade i tre kvart och Bosse spelade både tenor och sopran. (En låt från denna sändning "West 42nd Street", där Bosse spelar sopran, finns utgiven på LP: Börje Fredriksson "Fredriksson Special" Dragon DRLP 167). Bosse gick med i Ken Hunters band. ƒven Allan Wajda och Conny Lundin var med där ett tag. Ken Hunter var en svart amerikansk sångare och trummis, som hade varit med i Seymour ÷sterwalls orkester som vokalist efter det Bosse slutat. Senare på sommaren öppnades Club Stork - den s k Vispråmen - vid Kungsholmskajen, där bl a Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström brukade uppträda. Ett band tog över i pausen med Allan Wajda ventilbasun, Bosse tenor, Blomman piano, Ulf Alerud bas och John Jönsson trummor ett par kvällar i veckan i augusti-september. Bosse fick trettio kronor per kväll, men kassörskan som betalade ut gaget ville bara ge honom en tia en kväll. Då grep Allan in och snodde hela kvällskassan. Det var han som stod som ledare för bandet. Sen spelade de inte mer där. Därefter fick Bosse jobb med Putte Wickmans storband på Domino vid Hornsplan, men slutade snart på grund av misshälligheter. Han blev erbjuden att göra ett program i finsk TV i stället för altsaxofonisten Rolf Billberg. Finska TV skickade en flygbiljett till Bosse som han gick och sålde eftersom han var pank. Frestelsen blev för stark. Han blev vräkt från sin lägenhet. Sov över i olika kvartar runt omkring på stan. Tiggde sig fram. En ond cirkel. Han var en fördetting. Förbittrad. Tidigare hade han också blivit intagen två gånger på Långbro och fått insulin. Sen bodde han hos sin farsa ett tag, tog jobb som tryckeribiträde på Esselte, men tröttnade redan efter en dag. Droger blev hans enda tröst tillsammans med dagdrömmar om framgångar och fantasier om framtiden. Den sextonde april 1969 avled han av en överdos efter en konsert på Västmanlands-Dala nation vid Uppsala Universitet. Han blev lagd i respirator på Akademiska sjukhuset, men kunde inte räddas. En oförglömlig musiker hade rest dit varifrån ingen återvänder. Bosse Tjerned Det var en vanlig spelning på Gyllene Cirkeln. Vi träffades bara och spelade de låtar alla kunde. Det märkliga med det hela är att man inte vet om det man är med om blir unikt eller historiskt. Kurre och jag hade varit med i Lars Werners trio ett par år så vi var ganska samspelta. Bosse Wärmells tenorspel var sensationellt, man hade inte hört nåt liknande. Jag minns Rolf Ericsons förvåning och glädje varje kväll över Bosses fina spel. Nu när denna cd finns tillgänglig, för den mig att sager att döden är en illusion. Rune Carlsson, våren 1998 En liten guide till personer och platser: Nalen, Regeringsgatan 74. Stockholms viktigaste jazzscen under 40 och 50-talen. Gustaf "Topsy" Lindblom (1891-1960) hade huvudansvar för stället. Med hans död förändrades Nalens musikaliska inriktning. Seymour ÷sterwall (1908-1981), välkänd orkesterledare under mer än tre decennier. På somrarna ledde han folkparksturneer. Sunside, Malmskillnadsgatan 58B. Arthur ÷sterwall, bror till Seymour, ledde från 1956 det ungdomliga storbandet "The Sunsiders", plantskola för en rad sedemera välkända Stockholmsmusiker Gyllene Cirkeln, Sveavägen 41. ABF-husets restaurang, under stor del av 60-talet (1962-67) den viktigaste jazzlokalen i Sverige. Snabbt populär bland jazzmusiker från hela världen. Recenserad i The Jazz Journal December 98 (på engelska)  Gilbert Matthews Quartet - Hothouse / Per Henrik Wallin Trio - Blues for Allan / Bosse Wärmell - The Golden View / Börje Fredriksson - Progressive Movements / Don Cherry - Brotherhood Suite / Krister Andersson - About Time and Concord and Time FLASHBACK Supported by the Swedish National Council of Cultural Affairs Flash Music Katarinav. 20, 116 45 Stockholm S W E D E N tel: 046 8 641 26 03 fax: 046 8 644 12 19 e-mail: flashmusic@hotmail.com