forts.

Efter det så var det dags för trummorna. Precis innan jullovet satte jag mig ner och repade som bara den för att det skulle bli tajt och snyggt. Efter jullovet fortsatte jag att repa fast till musiken. Då gjorde jag så att jag kopplade ett par hörlurar till en förstärkare som sedan var kopplad till mixerbordet. Därigenom kunde man då lyssna till låten samtidigt som man spelade trummor, oerhört smidigt! För att testa på hur det var att spela in mickade jag upp trumsetet med endast en mikrofon. Ni ska bara veta hur mycket jag övade på det här med att spela trummor till endast musiken. Det var nog det svåraste av allt!

Sedan i mitten av februari någon gång tyckte jag att det lät bra nog att börja inspelningarna av trummorna.

Runt den 15 februari började vi med att rigga trumsetet med mikrofoner. Vi satte en mikrofon i bastrumman, en över hihaten, en över virveltrumman, en över pukorna (skulle egentligen varit två men det fanns inte tillräckligt med mikrofoner) , en över golvpukan, och två st. overheadmikrofoner. Att få bra ljud i baskaggen var viktigt och likaså virveltrumman. Bastrumman skulle ha det klassiska metalljudet, klicket som låter ungefär som en smäll på käften. Detta gjordes genom att ta ut alla filtar som dämpade och spänna åt skinnet rejält. För att ta bort ljudet som uppstod efter varje slag ”gatade” vi kaggen i Cubase VST Score.

Virveln skulle ha ett snärtigt ljud, inte för hårt spänt men inte för löst heller, ungefär som Mike Portnoy har i Dream Theater.

Nu började verkligen mitt livs helvete. Om ni fortsätter att läsa så förstår ni varför.

Till att börja med så var inte ”Multirecord” förbockat i inställningarna i programmet så att varje gång jag spelade in så hamnade allt på en kanal. Och det tog mig två timmar att lista ut detta, och det genom manualen! Sedan när jag trodde att allt var frid och fröjd så uppstod andra elakartade problem. Synkroniseringsproblemet var tillbaka, alla trummorna hamnade i otakt. Och sedan blev det fyrdubbla slag och eftersom varken jag eller Lennart kunde lösa problemet så var det en oerhörd pina. Detta är fortfarande ett mysterium men när jag testade med olika starka inspelningssignaler så blev resultaten olika. Hade man för stark signal inträffade problemet. Så varje gång jag skulle spela in så var det slumpen som avgjorde om resultatet skulle bli bra. Och detta var otroligt irriterande. Ibland när jag gjorde en lyckad inspelning så hindrade sync-problemet detta och jag fick göra om det hela tiden. Och när jag gjorde en dålig inspelning så var inte problemet där. Och när detta inträffade så blev jag rasande. Sedan när allt var klart så råkade jag av misstag radera spåret för bastrumman och jag lyckades inte få tillbaka det. Och då blev jag ännu mer rasande. Jag skrek och sparkade på stolar (Förlåt Lennart!). Jag hade suttit med det här från 12.00-18.00 och jag åkte hem tvärs förbannad. Det var mycket längesen jag var så arg som då. Och efter alla misslyckade inspelningar lagrades dessa på hårddisken som till slut blev full. Så dagen därpå så satt jag och Lennart och raderade oanvändbara filer manuellt. Därefter spelade jag in trummorna igen på en halvtimme! Då var det helt plötsligt inga problem längre som uppstod. Kanske var det för att hårddisken var så full att det inte kunde arbeta med maximal kapacitet?

Men jag var i alla fall väldigt glad att det nu var över.

Veckan efter var det dags att lägga på basgången. Det var nog det enklaste av allt. Att spela bas är lättare än gitarr och detta gjorde jag på mindre än en timme. Det jag var noggrann med var ljudet. Det skulle vara basrikt men samtidigt skulle man kunna höra ”knäpp”-ljuden från basen så att det skulle låta lite farligt. Och det blev ett hyfsat resultat.