till våra
katters egen sida
Katter har alltid betytt mycket för vår familj..
Den första katten som kom till oss var Drutten, sedermera kallad Druttis.  Han var då två år och innekatt och bodde hos min äldsta dotter, Lena. Hon hade fått sitt första barn och bodde i lägenhet, så vi tyckte att det var bättre att han flyttade hem till oss, där han kunde få ett bättre kattliv. Hos oss blev han bästa kompis med grannens katt, Bember. Jag har aldrig sett, varken förr eller senare, vuxna katter som blivit sådana vänner. De till och med åt ur samma matskål.
Druttis var en mycket speciell katt, han var röd och hade en väldigt lång och vacker svans.  Han mötte oss varje dag, när vi kom hem och berättade för oss hur dagen varit. Tyvärr fick han "vingelsjukan" efter något år hos oss. Vi skötte och medicinerade honom med bl.a. kortison i ungefär ett halvt år. Sedan började han faktiskt bli bättre, men helt återställd blev han aldrig. Han kunde t.ex. inte resa sin vackra svans rakt upp, längre, och kunde heller inte klättra i träd. Men han levde ändå ett fullvärdigt kattliv i fem år till. Han kunde fånga de största råttorna och t.o.m. fåglar (hm)... Och han fortsatte att vara samma pratsamma katt som tidigare. Honom glömmer vi aldrig, och vi sörjer honom fortfarande djupt.
Druttis med byte
 
När vi skulle flytta till vårt nygamla hus på landet skaffade vi en kattunge som sällskap åt Druttis. Kattungen döptes till Musse (det är ju ett musnamn!). Han var också röd, men lite ljusare än Druttis. De kom väldigt bra överens och busade hejdlöst ibland. Musse älskade att leka i snö. Tyvärr blev inte Musse mer än tre år gammal för han sprang upp på vägen en snöig kväll i november, och blev påkörd av en bil.
  
                Musse som väldigt liten, trött katt         Musse älskade snö!       Musse gömmer sig i fruktskålen... 
När vårt stall blev färdigt och vi tog hem vår häst, blev stallkatten som bott i det förra stallet, ensam kvar där. Då flyttade vi hem honom också, till vårt stall. Den katten var Mazetti. Han bodde i vårt stall ända tills Musse och Druttis försvann från gården. De kunde aldrig tåla honom. Därefter flyttade han ner till bostadshuset, där han numera "bor" i farstun vid grovingången. Vi har kattlucka så han kan gå och komma som han vill. Det passar honom bra, han vill vara lite fri. På somrarna har han ibland varit borta ett par veckor i sträck. Månntro om han har något annat matställe...
Mazetti 
När Musse dog -95, skaffade vi snabbt en ny kattunge. Den här gången blev det en hona, som vi döpte till Kajsa. Ett litet grått yrväder, som höll på att ta ner oss fullständigt. Så mycket energi i en så liten kropp! Hösten 1996 blev hon mamma till fyra små grå kattungar. De föddes på köksgolvet med hela familjen som hjälp, en söndagseftermiddag i början av september. Kajsa följer ofta med mig när jag går ut i skogen, och hennes lekfullhet kommer fortfarande fram emellanåt. Hon busar upp de övriga katterna också, så mattorna ryker, ibland. Hon tycker om att sitta på axeln och "gosa". Tyvärr bryr hon sig inte om ifall man har finkläder på sig, när hon hoppar upp. Hon äter gröt med mig varje morgon. Kajsa är en klok och mycket feminin katt.

      Kajsa     

       Kajsa och jag samtalar.....

  Kattungarna

Av ungarna finns det två kvar i familjen, Trissan och Felix.     Felix

 

Felix är bekväm av sig och ligger gärna inne i soffhörnan och myser. Men ibland på sommaren, får han ett ryck och går ut och kan då vara borta upp till en vecka. Man kan undra vart han går...
Trissan är lite piggare av sig, men ligger även hon gärna inne i värmen, och då helst ovanpå elementet. Jag har aldrig hört en katt spinna så högt som Trissan gör.
Katterna har alltid haft en betydande roll i vår familj. Stor hänsyn tas till katternas rutiner. En av våra vänner sa en gång: "I mitt nästa liv ska jag bli katt och bo hos er"....
Här har jag fått en award av min dotter, för den bästa kattsidan!
Maila gärna till mig:
 
 Tillbaka