Vandringen i Samariaravinen på Kreta, i juni 1998
Under vårt besök på Kreta gjorde vi en del utflykter, bl. a. vandrade vi igenom den 18 km långa Samariaravinen. En utmaning för kroppen och en härlig upplevelse för själen. Ett sånt naturskådespel får man inte gå miste om. Men nog var det spännande att ta sig ner för berget som vi tagit oss upp på med buss på slingrande serpentinvägar, ca 1200 m över havet. Under färden upp talade guiden om för oss hur vi skulle gå och att vi skulle stretcha ofta, vilket vi tyvärr glömde, och det fick vi ångra... Dessutom varnade hon oss för att gå om vi hade det minsta besvär med vrister, knän eller höfter. För har man börjat gå är det mycket svårt att ta sig därifrån eftersom det inte finns någon riktig väg genom ravinen, utan endast gångstigar. Det finns dock ett par hjälpstationer där det finns åsnor, "åsneambulans", som man kan få rida på ner till havet, men det tar man endast i nödfall, då det är ganska dyrt. Ordentliga, stadiga skor skall man förstås ha på fötterna. Vi blev avrådda från att ta av skorna efter vägen, då fötterna kan svälla så att det inte går att få på skorna igen. Fingrarna sväller också och blir som prinskorvar så ringar är inte att rekommendera under promenaden.
På väg ner i ravinen... 

Nåväl, vi gick i alla fall. De första 4 km sluttade stigen brant neråt, alldeles i början var det trappor. Det fanns rinnande vatten efter hela vägen som man kunde fylla sina vattenflaskor med. Och toaletter, om än något primitiva (hål i golvet, så att säga..). Dock var värmen inte så påträngande då det blåste lätta, svalkande vindar mellan bergväggarna, så det var rätt så angenäm temperatur för att gå. Det var väldigt mycket folk som gick och nationaliteterna var många. Innan ravinen blev populär som turistattraktion för några år sedan, kunde de som vandrade igenom räknas i hundratals per år, nu är det tusentals som vandrar på en dag!
Bergväggarna reste sig tvärbranta mellan 300 och 600 meter på sidorna om stigen vilken varierade   mellan 3 och 40 meters bredd. Så fascinerande! Ibland såg man himlen som i en springa mellan bergväggarna.
   
När vi kom ner i ravinen rann det vatten och vi var ibland tvungna att gå över primitiva "broar" och hoppa på stenar.
Vid ett av rastställena såg vi en dam som måste ta "åsneambulansen" därifrån. Det var den enda åsnan där, så tur att man fortfarande kunde gå. Men när det var ca 5-6 km kvar började mitt vänstra knä säga ifrån. Jag hade väldigt svårt att böja det och var tvungen att planera varje steg jag tog. Eftersom det inte är någon autostrada man går på precis, så var det inte alltid helt lätt. Men det gick faktiskt bra, fast jag ibland måste stödja på Pär. Vi tog oss i alla fall ända ner till Hagia Roumeli, där vi åt en någorlunda god lunch, drack ett stort glas öl och tog ett svalkande dopp i havet, innan båten tog oss till Khora Sfakion där vår buss väntade. Jag var helt övertygad om att jag fått en skada i knät, som jag kanske skulle få dras med resten av livet, men döm om min förvåning när jag inte alls hade ont i knät dagen efter. Däremot revolterade mina benmuskler enormt! Det måste ha sett roligt ut när jag hoppade ner från trottoarkanterna dagarna efter...
Jag vet inte om jag kommer att gå i Samariaravinen någon mer gång, men jag är väldigt glad att jag har gjort det, för det är en naturupplevelse jag hoppas många får vara med om och verkligen vill rekommendera, om man tror sig klara av det. Det är inte mer jobbigt än en vanlig promenad eftersom man går i sin egen takt. Men det tar hårt på höfter, knän och vrister, precis som guiden sa. Jag har förresten inte känt av mitt knä alls, sedan dess, som tur är.
  
"Åsneambulansen"                                                            På väg hem... 

Hem