f.d. BJÄRE

  Bjärehalvön levde i högönsklig välmåga. Dåvarande Båstads kommun hade många nöjda och glada invånare. En del arbetade sedan generationer med jordbruk, andra inom någon av Bjäres industrier, vissa inom turistnäringen och så vidare i en lagom avvägd blandning. Så småningom utkristalliserade sig ett intresse starkare än alla de andra, och det var dansen kring guldkalven.

  Kommunen hade sedan lång tid tillbaka haft välkomna sommargäster som besökt Bjäre för den vackra naturen, den goda maten, spektaklet med tunneln, baden, golfen och andra sommarförlustelser.

  Fler och fler av de riktigt penningstarka samlades och de var givetvis intresserade av att muta in sina egna revir. Tillgången var större än efterfrågan. Mäklaren gnuggade händerna och sålde fastigheter för brinnande livet och lyckades att höja priserna långt över den gräns de flesta i sina vildaste fantasier kunnat drömma om. Detta var vad man kallade tursamt för dem som sålde och gjorde riktiga klipp. Direkt olyckligt var det däremot för den dåvarande yngre generation Bjärebor som genom sakernas tillstånd blev tvungna att ta sitt pick och pack och dra sig ifrån den vackra hembygden. De kunde ju inte tävla med internationella finansmän i fråga om bostäderna. Inte heller kunde de förmå de äldre att ta sitt ansvar och låta marker och hus vara kvar inom de familjer som brukat markerna i många generationer.

LYXGOLFBANA

  Dråpslaget, och det som släppte alla spärrar, kom med beskedet om att en lyxgolfbana skulle anläggas mitt i hjärtat av Bjäre.

  Politikerna vände och vred på frågan huruvida det skulle gynna kommunen med ytterligare en bana. Finansiärerna som flera gånger uttalat sig om att de kunde påverka politikerna lyckades omvända de styrande med löften om allehanda guld, gröna skogar och ökande biologisk mångfald. Som det skulle visa sig var dessa löften en smula optimistiska och tänjbara. Det var i själva verket golfarna och deras anhöriga som skulle tillgodoses med de investeringar som gjordes. Det visade sig också att bygdens permanentboende redan tidigt på det nya seklet blivit så få att skatteunderlaget inte räckte till ens den enklaste basservice från samhället. De sommarboende som köpt stora landområden utnyttjade detta och ockuperade återstoden till en billig penning och löften om monteringsfärdiga hus på vackra naturtomter i Knäred.

ÄGDE ALLT

  Så till slut år 2004 ägde man hela markområdet. Allt var finurligt nog organiserat i ett antal korsvist ägda bolag och stiftelser där man placerat sådana tillgångar som annars skulle fått skattas bort.

  Ägarna bestämde år 2005 att politikerna var onödiga och med ett penndrag raderades dessas uppdrag ut. De ersattes med en heltidsanställd koordinator och tretton konsulter med olika specialiteter. Denna grupp motsvarade i stort sett den gamla kommunlednigen, fast med den skillnaden att de naturligtvis var hundraprocentigt lojala gentemot sina uppdragsgivare.

  Nästan alla före detta bondgårdar var nu omgjorda till anlagda parker av olika slag. Det fanns tjugotre golfbanor, varav en på Väderön och en i Påarp. Ett mindre kärnkraftverk hade placerats vid Skaudd. Flera nyanlagda vägar korsade markerna, många nya hus hade byggts, delvis på och i mångtusenåriga gravar. Främst var det tillresta golfare som behövde boplatser.

  Ornitologerna, biologerna och alla de andra natur- och kulturintresserade människorna som sett Bjäre som ett paradis var försvunna. Detta i likhet med fjärilarna, grodorna, korna, grisarna och allt det andra som gav Bjäre karaktär.

  Det fanns dock i Ängalag kvar en envis familj som i slutet av förra årtusendet belönades för sina insatser att bevara det småskaliga lantbruket. Deras gård sågs som en belastning och var noggrant uppmätt och inhängnad med både taggtråd och olika typer av bevakning, samt en elstängselallé fram till Hallandsgränsen. Allt för att inga av misstag skulle råka beblanda sig.

  Plötsligt hördes ett motorljud. Efter att ha väckts ur drömmen tittade jag ut och där stod golfbanedirektörens bil...

John Lingesjö