Till slut kommer en dag när någon får för sig att forska lite i hur det var på den gamla "goda" tiden. Tyvärr finns då inget kvar att forska i, allt är ju sönderinvesterat. Vederbörande ger sig ut på upptäcktsfärd till en annan landsdel och finner ett äldre bondesamhälle. Glad över sin upptäckt sprider han eller hon nyheten, fler och fler hittar dit. De nya sommargästerna börjar köpa ut de bofasta, och till slut är karusellen igång på ett nytt ställe. Andelsägarna i, numera, f.d. Båstad kommun, alla med i samma klubb och med liknande intressen och inkomster är naturligtvis med på karusellen och lämnar i en jämn ström ett Bjäre, effektivt plundrat på historiska minnen och miljöer, för att flytta till den nya platsen. Bjäre förfaller och lämnas åt sitt öde.
  Är det den här framtidsvisionen som hägrar då, bör man säga ja till den nya golfbanan.

  En kort reflektion blir att det tänkta scenariot bygger på tanken om frihet. Friheten att köpa och sälja, vad och vem som helst, till vilket pris som helst. En frihet som i det långa loppet kanske visade sig vara en ofrihet. Man kan naturligtvis hävda tanken att mest pengar vinner, men då är det plötsligt ingen frihet längre. För, den som inte har lika stora resurser har ju inte möjlighet att på lika villkor förvärva, och därmed inte heller friheten. Alltså är man ofri om man inte har pengar. Hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Vi är tillbaka i det gamla klassamhället.
  Det talas om "frihet till ansvar". Det är just där knuten är. Vi vill ha frihet, och vi anser oss kunna ta ansvar. Verkligheten är tyvärr den att inte så många av oss kan förvalta ett helt fritt ansvar. Därför har vi lagar och regler som ska underlätta för alla att leva ett liv tillsammans med andra. Dessa regler kan naturligtvis med demokratiska procedurer förändras om och när det behövs. Om vi tar bort alla styrmedel, då får vi plötsligt en frihet som inte leder till annat än kaos och anarki, eftersom var och en självklart har sin egen frihet att definiera vad ansvar är. En filosofisk fråga som förmodligen kommer att fascinera mänskligheten till dess undergång.

  I ett annat perspektiv där man vill undvika den tänkta framtidsvisionen kan man istället satsa på, och kraftfullt arbeta för, kommunens nuvarande invånare. Kommunledningen är en i grunden stark institution, om man verkligen inser, förstår och tar till vara de unika möjligheter man har till förfogande, och inte lockas i den fälla den blanka silverpenningen i ett kortare perspektiv kan utgöra. Politiken bör självklart bedrivas mycket långtsiktigt istället för som hittills mandatperiodiskt. Fortfarande finns en del styrmedel kvar, exempelvis kommunens planmonopol och en, om än urholkad, förvärvslagstiftning. Det finns exempel från våra nordiska grannländer på hur man kan underlätta för dem med "hembygdsrätt" och försvåra ren spekulation. Det finns pågående projekt med syftet att minska andelen "svarta hus" osv.
  Det är viktigt att på alla sätt hålla fastighetspriser på en sådan nivå att en ung förhoppningsfull lantbrukare genom ett generationsskifte eller köp kan förvärva en gård. Skenar prisnivåerna iväg blir initialinvesteringen för hög och det finns ingen chans att överleva på den utkomst gården ger. Det är också viktigt att förvärv av mindre lönsamma jordbruksfastigheter inte resulterar i en övergång till fritidsfastigheter.
  Det går styra detta på ett sådant sätt att permanentbostäder, såväl inom tätort som glesbygd, icke ställs om till fritidsbostäder. I ett grannland måste man skriva sig på orten om man förvärvar en fastighet avsedd för permanent boende. Priserna hålls på detta sätt ned. Fritidsfastigheter har däremot inte den begränsningen. Kanske något att fundera på för Bjäre? På detta sätt skulle man i ett slag möjliggöra för kommuninvånvånarna att bo kvar.
  Att skona natur- och kulturmiljö är grundläggande. Flora och fauna tillåts överleva, vårdas och utvecklas. Även grodorna kan bo kvar. Bjäres historia kan lämnas vidare på ett sätt som gör att kommande generationers historiker, våra barn och barnbarn, kan lära sig mer. Agenda21 arbetet kan fortgå och utvecklas.
  Det finns då också utsikter för en stor del av invånarna att även fortsättningsvis välkomna sommargäster till nytta och nöje för alla. Det skulle vara möjligt för lantbruken att leva kvar i den småskalighet som är typisk för Bjäre. Sommargästerna skulle kunna köpa sina ägg, mjölk och potatis direkt från närmaste gård, Fler och fler lantbrukare skulle kunna få tillfäle att ansluta sig till KRAV-rörelsen. Kanske i sådan omfattning att en export blev tänkbar. Möjligheterna för att de betesdjur som finns kvar skulle kunna bli fler öppnas. Människor skulle kunna studera intressanta fåglar utan att bära störthjälm. Möjligheten för hemvändande skulle öka. Landskapet kunde hållas öppet genom beteshävd istället för gräsklipparhävd.
  Dagens lantbrukare har ett uppvaknande intresse för den nya informationsteknologin. Detta kunde utvecklas. Utkomsten från ett småskaligt lantbruk, kanske i kombination med någon annan sysselsättning skulle möjliggöra ett bra liv för såväl fasta som gästande invånare. Allemansrätten kan bestå för alla vilket ger tillgång till naturen inte endast för den som kan betala. Ett barn uppvuxet i den harmoni som en lugn miljö på landet är kan undgå stadens brutala stress, och hålla vid liv den varma känslan för allt levande och lära sig umgås utan krav på att det ska vara lönsamt.
  Vill man komma i närheten av detta bör man som ett första steg på vägen säga klart och tydligt nej till den föreslagna golfbanan i Påarp.

John Lingesjö