"Om man bortser från de kläder och olika sorters skydd som man måste ha på sig så finns det ingenting mellan din kropp och resten av världen. Luften och vindarna pressar sig mot huden. Man befinner sig, vilket är sällsynt, i det rum som man färdas genom. Det finns ingen kaross mellan en själv och omvärlden.

Eftersom man åker på två hjul och inte på fyra så befinner man sig dessutom mycket tätt intill markplanet. Inte nödvändigtvis närmare. Det finns många bilar som är lägra byggda än motorcyklar. Med tätt intill menar jag i intim kontakt med. Man befinner sig i det rum man färdas genom och man rör marken. Ta bara vägbanan. Man är hela tiden medvetan om de små förändringar som den uppvisar, om den erbjuder ett gott grepp eller om den är hal, om den är ny eller sliten, om den är blöt, fuktig eller torr, om det ligger jord eller grus på den, om det finns vita streck (den vita målarfärgen är alltid hal), om det är metall i vägbanan, om vindenbär med sig sand, om det finns djupa hjulspår - samtidigt som man hela tiden är medvetan om däckens fäste eller brist på fäste i de varierande väglagen och kör därefter.

Kurvorna ger upphov till andra subtila upplevelser. Om man kommer in rätt i en kurva känns det som att bli omsluten i en famn, precis som man upplever en uppförsbacke som att den leder en in i himlen och en nedförsbacke som att den tar emot en.

I samma stund som konturerna i det landskap man färdas genom ändrar sig så förändras också den egna tyngdpunkten. Naturligtvis finns det en obrutenstabilitet, resultatet av mindre justeringar som man gör utifrån vad man uppfattar ett kort ögonblick tidigare. Det här varseblivandet är främst visuellt men också taktilt och rytmiskt. Ofta uppfattar kroppen snabbare än hjärnan.

Kanske jag ska förklara vad jag menar med detta. Det har ingenting att göra med att andra människor inte hinner ifatt en. Det vore ohederligt att inte erkänna att det ligger en viss tillfredställelse i att komma iväg först efter rött ljus. Men det ger inte mycket till frihetskänsla. Nej, friheten finns mellan en själv och rummet. Det har med mål att göra, både rumsligt och subjektivt.

Det är med blicken som man tar ut riktningen. Om man vill undvika något för att komma dit, så måste man titta dit, fokusera den punkten - sedan följer bågen och man själv efter automatiskt. Egentligen kör man varken med händer eller kropp, utan genom att fixera blicken (om man fastnar med blicken på något man vill undvika åker man rakt in i det). Man far dit man ser.

Blicken leder en vidare, men det är också som om det man ser drar en mot sig, bestämmer över ens rörelser. Upplevelsen av att bli dragen mot en punkt är mycket tydlig för en utomstående. Titta på en skicklig motorcyklist som Jean Michael Bayle i en motorcross-tävling. Vad är det som skiljer honom från alla andra? Det är inte så mycket hastigheten, inte heller körställningen, utan snarare detta enkla att han tillåter sig själv att bli dragen av något som ligger långt framför honom. Det han fokuserar söker honom. Om man åker mycket långt kan man få känslan av att det är själva avståndet som aktivt drar en till sig.

Det finns de som anklagar motorcyklister för att "flirta med döden". Det är sant att antalet dödsolyckor är högre för motorcyklister än för andra trafikanter. Ändå kan inte anklagelsen övertyga mig. Kanske distanserar sig motorcyklisterna till viss grad från vardagen, och därmed också från en stor del av tillvarons krav - men de gör det inte alls för att dansa meddöden, utan snarare för att bli befriade från en börda och låta det de ser bestämma.

För länge sedan fanns en engelsk fabrik där man gjorde underbara motorcyklar. Fabriken hette Ariel. Ett mycket passande namn. I slutet av Stormen säger Prosperos:

Platsen skiljer sig från alla andra platser man varit på. Vad som å ena sidan kan upplevas som välkänt - ett fält eller ett affärscentrum eller utkanten av en liten by - det upplevser man, trots att det liknar tusen andra platser man sett, som något alldeles unikt därför att man just i ögonblicket står ansikte mot ansikte med det som drog en till sig. Man står ansikte mot ansikte med det egna målet!

Den första kuststräckan man ser efter en lång tid på sjön ser så stilla ut, så omutligt närvarande, så fast placerad där den är, så specifik - varje klippa är unik - och samtidigt så främmande. Det som är unikt är alltid främmande.

Flyttfåglarna flyger tusentals mil över haven, de tar sig från en kontinent till en annan, för att till slut komma fram till samma lilla hål under takskägget på samma lilla hus som de lämnade sex månader tidigare. Ingen vet säkert hur de navigerar. Men när de kommer fram vet de, även de unga fåglarna som aldrig för gjort resan, att de är framme. När man drar upp bågen på stället vet man att man är framme och att omgivningen är något unikt. Det är helt annorlunda än att öppna en bildörr.
Tänk om alla grundfärger, alla skiftningar och former i naturen packades ned i en lite låda och att vi fick en sådan låda var och en när vi föddes. Målarna är de enda som kan en sådan lådas innehåll utantill. De tömmer den på bordet varje gång de tar fram en penna eller en pensel. De flesta av oss andra öppnar inte ens locket. Därför är våra begrepp grumliga - allt i vår värld är unikt, det finns inte två sparvar som är exakt likadana - om det som är begränsat, och alltså inne i lådan, och det som är obegränsat, vilket är de otaliga möjliga variationer som kan skapas av innehållet i lådan. Eftersom våra begrepp är grumliga så förlorar vi åtskilligt av vår förmåga att bli överraskade.

Det är så det är..."