Redan när jag vaknade på morgonen kände jag mig på dåligt humör. Men det var jag på sätt och vis glad över. Det visade ju att jag hade känslor.
- Det är fint att tänka positivt, tänkte jag och kastade mig tillbaka ner i sängen så att foten bröts. Lyckligtvis stod telefonen nära sängen så jag slapp resa mig upp för att ringa ambulansen.

Medan jag väntade på ambulansen kom jag att tänka på att jag inte borstat tänderna. Fast det var nog lika bra. Jag skulle förmodligen ha tagit barnsalva istället för tandkräm och det vet man ju hur det slutar. Svaga tänder som gjorda för att brytas mot hårda lunchmorötter. Som om råkost skulle vara nyttigt! Det ger bara jobb åt tandläkare som får dra ut lass med avbrutna bissingar. Och då får man verkligen hoppas att tänderna i fråga är sneda, för att förena nytta med nöje. Å andra sidan får man ju inte hål i utdragna tänder.

Ambulansen lät visst vänta på sig. Jag funderade på att hasa mig fram till kylen för att ta fram lite mjölk. Fast då skulle väl mjölkpaketet ändå bara falla ur och mjölken skulle säkert stänka ner både byxor och skor. Fast det kanske skulle ge dem den där extra lystern jag ville? Skönt att slippa frukosten överhuvudtaget, kaffet skulle förmodligen bara koka över och det kunde vara lika bra det. Kaffe är faktiskt ett gift.

Ambulans, ambulans kom nu hit! Foten värkte och bultade. Herrgud, på jobbet låg tonvis med jobb och lurade. Kvartalsrapporten! Den skulle ju gå i tryck idag. Det hade tagit mig två veckor att skriva den (men det kunde lika gärna tagit tre för den delen) och nu återstod bara en lätt finputsning av texten. Fast det var lika gott att jag inte gjorde det i dag - jag skulle med stor sannolikhet ändå bara spilla kaffe på den också. Sannolikheten i att jag därtill skulle låsa mig ute genom att upptäcka att jag glömt nycklarna så fort jag slagit igen ytterdörren var lika stor den. Och att bryta sig in igen skulle inte komma på fråga, jag skulle ju ändå ha bråttom till jobbet. I stället skulle jag behöva punga ut med hundratals kronor för en låssmed. Om jag nu skulle få ut pengarna. Det vet ju alla hur luriga bankomater är. Slukar kort i ett nafs och på löpande band. Då är det bra mycket bättre att ligga här med kluven tass och vänta.

Var var den där ambulansen nu? Och fjärrkontrollen, förresten? Vid närmare eftertanke tänkte jag inte besvära mig med att nå den. En vacker dag skulle den explodera, så det var lika gott att jag inte kunde nå den. Fast det skulle ju bli en ypperlig anledning att skaffa en text-tv och äntligen få till en omtapetsering av väggarna. Så bra! Var var den nu då? För att inte tala om var ambulansen var! Den lös verkligen med sin frånvaro.

- Det är fint att tänka positivt, tänkte jag igen. Hade inte foten gått i tu hade jag säkert av ren fåfänga pressat ner min kropp i de där nya byxorna som sedan skulle fastna  i cykelkedjan varpå jag med största säkerhet skulle braka in i grannens häck. Och då skulle ju foten krossas i alla fall.

Äntligen ringde det på dörren. Ambulansen! Räddningen!
- Tänk positivt, tänkte jag och hasade mig mot dörren och hade totalt glömt att jag vaknat upp på dåligt humör.

Associativ disposition