Salva la Salsa

Neves kommer inte härifrån. Hennes namn betyder snö, men hon kommer från ett land där snön sällan faller. Hon bor här, men hör hemma där barnen lär sig salsa samtidigt som de lär sig gå. Som musikstil betecknat är salsa bara en etikett på en viss typ av musik med kubanskt ursprung. Som helhet betraktat är salsa lika nödvändigt som syret i luften vi andas. I alla fall för Neves. Hon har fått den med modersmjölken.

NEVES KOM TILL SVERIGE för åtta år sedan. Hon träffade en svensk man, blev förälskad, flyttade med honom från Brasilien och byggde bo utanför Stockholm, i en liten förort vid namn Jakobsberg.

NEVES FANN SIG snabbt i sitt nya hemland.
-Jag gjorde det mesta som förväntas av en nyinflyttad icke-svensk, säger Neves. Jag läste svenska, läste än mer svenska och sedan lite till.
Hon förstod aldrig varför hon skulle lära sig svenska språket så till den milda grad. Ingen svensk var ju speciellt intresserad av att prata med henne. Förutom i livsmedelsaffären.
-Jag brukade säga "En litte mjolk", fortsätter Neves och drar på munnen. "Vassogo" sa snabbköpskassörskan. Problemet var bara att jag var på den kunskapsnivån redan efter en vecka på Grundvux.

NEVES SÖKTE arbete. Efter det att hon lärt sig svenska i stora lass fick hon arbete på en delikatessfabrik. Hon skulle packa delikata korvar och deliciösa pastejer i än mer delikata askar. Neves minns:
-Alla mina surt förvärvade kunskaper i svenska försvann. Alla anställda på fabriken var från Latinamerika! Utom platschefen - hon var svensk. Men hon pratade aldrig med mig.

EN DECEMBERKVÄLL FÖLL Neves likt snön utanför sitt sovrumsfönster. Hon berättar att hon hittades i ett hörn av lägenheten, helt okontaktbar. Hon fördes till Karolinskas psykiatriska klinik. Där ställdes en kvick diagnos - hon led av en djup depression.
-Jag blev sjukskriven, fortsätter Neves sin berättelse. Efter ett par dygn på sjukhuset åkte jag hem och låste in mig. Jag stannade i lägenheten. Min man gick till arbetet innan jag vaknade och han kom hem då jag sov på nytt. Jag träffade inte en människa på flera månader. Jag gick inte utanför dörren.

NEVES FICK SINA sina dagar att gå med en daglig dos ur burken hon fått av doktorn. Hon sov i praktiken bort tre hela månader, oförmögen att göra någonting åt sin situation. Men en dag tog hon sig samman, packade en väska och tog sig hem. Till Sao Paolo.

EFTER ETT HALVÅR i sitt hemland kom Neves tillbaka till Sverige. Hon var vackrare än någonsin. Redan vid ankomsten till Arlanda såg hennes man att en stor förändring hade skett:
-Hon sa att det var salsan. Lugnet i Sao Paolo och salsan hade fått henne på fötter igen. Hon fullkomligen sprudlade av energi och livslust!
-Ja, fyller Neves i, första gången jag kom till Sverige hade jag totalt glömt bort att ta med mig min salsa. Men nu hade jag den med, i tryggt förvar i mina inre vrår. Och jag hade bestämt mig för att den skulle bli min väg ur  mörkret.

DET HAR NU GÅTT TVÅ år sedan Neves kom tillbaka. Varje torsdag uppsöker hon någon av Stockholms salsaklubbar för att dansa och för att känna igen sig själv. Hon brukar säga att det är lätt att glömma vem man är här. Att bara se sig själv med betraktarens ögon. Och i denne betraktares ögon ligger sällan skönhet. Inte för en brasiliansk kvinna i Sverige år 1998.