Lisa hade fått nog av sina dumma regnstövlar. Hon hade absolut ingen lust alls att gå runt på stan med pappa iklädd röda, fåniga stövlar och därtill ha en ballong i handen. Pappa verkade tro att hon fortfarande var tio år. Han behandlade henne på precis samma sätt nu som då hon satt i barnvagn, vilket var ett antal år sedan. Hon ville skrika. Säga till honom på skarpen att hon tycke att han var fånig med sitt gräsliga skägg, sin runda mage och sitt mullrande skratt. Därtill var Forden han envisades med att köra runt i, ett hån. Hemska eftermiddag! Lisa önskade att hon kunde försvinna eller gömma sig. Vad som helst var bättre än detta.

–Den här blir väl bra? Lisa tittade sig förvirrat omkring. Hon hade varit så uppslukad av sina tankar att hon glömt att hon skulle vara smakråd åt pappa. Han skulle köpa en hatt. Han påstod att han nu var i den åldern då alla män med självaktning bar just hatt.

-Nå? Ingen kommentar? Då tar jag den! Pappa skrattade och mullrade i sitt skägg och la hatten på butiksdisken. Affärsbiträdet log i mjugg. Lisa anade vad hon tänkte — "guuuud, vilken fånig farbror". Lisa önskade hett att hon hade väntat i bilen. Eller på trottoaren. Affärsbiträdet tuggade frenetiskt på ett tuggummi medan hon registrerade pappans kreditkortsnummer. Hennes fingrar pryddes av långa, blodröda naglar och hon var precis så långhårig som Lisa ville vara, fast utan fåniga flätor i nacken. Lisa gissade att hon gick i gymnasiet. Ja, när hon inte jobbade i affären. Lisa ville också jobba i affär. Fast helst inte på hattavdelningen.

–Ska vi gå då? Fika är väl inte att tänka på, du har ju ätit tonvis lördagsgodis, sa pappa och fortsatte med att fråga var hon gjort av sin ballong. Det var droppen. Nu fick det vara nog! Vilken förnedring, vilken förödmjukelse!

Lisa sprang genom varuhuset, bort från pappa, bort från pinsamheterna! Hon hörde hur pappa ropade efter henne, men det struntade hon i. Hon ökade farten, sprang, sprang och …sladdade! Hon halkade på varuhusets glatta marmorgolv med sina fåniga stövlar, föll mot en monter med ett brak och landade på rumpan mitt bland en mängd mjuka nallebjörnar och kattdjur. Så typiskt! Lisa bland gossedjuren! Hennes underläpp började darra och hon snörvlade och hickade och tyckte oändligt synd om sig själv.

–Hur gick det?

Där stod pappa. Hans andhämtning var tung, han hade sprungit för att hinna ikapp henne. Han böjde sig ner, räckte henne sin hand och drog upp henne på fötter. Lisa stirrade ner i golvet. Hon hickade och snörvlade, men pappa sa ingenting mer. Han bara la armen om henne, gav henne sin näsduk och förde henne mot utgången. Inte förrän Lisa slutat snyfta tog han till orda, och då med en helt annan röst än den han brukade ha.

–Lisa, Lisa — jag vet att du inte är tio år längre. Jag vet att du är på väg att bli stora damen. Samtidigt som jag vet det, skrämmer det mig. Speciellt eftersom vi bara ses varannan helg. Det är svårt att medge att så mycket händer med dig under de veckor vi inte ses. Ibland vill jag stoppa tiden och låtsas att du fortfarande är min lilla flicka.