I väntan på att Täby kommuns plantekniska nämnd skall ta sitt förnuft till fånga och värna om barnen i deras eget bostadsområde, ringer Annelie idogt till dem och skriver små påminnelser så att inte barnens säkerhet skall falla i glömska. Hon vill inte att påminnelsen och uppvaknandet skall komma i form av en olycka med dödsfall som följd. Eller i form av ett omkommet barn, krossad under en förbirusande bil. Det vore oändligt tragiskt om kommunens politiker först hör upp vid ljudet av ett barns skrik av smärta. Att de först i tomheten och tystnaden som följer börjar agera. Då är det lite väl sent att stå och garantera och apostrofera.

-Låt tryggheten vara en självklarhet för våra barn, avslutar Annelie innan hon går hem till sig. Hon vinkar där hon går, mitt i vägbanan på en gata utan trottoar med ett litet barn i sin ena hand. Bilisten som passerar lättar inte ens på gaspedalen när han rusar förbi.

Tillbaka