Missat föregående avsnitt?
Misströsta icke, det finns här.

Matildas händer darrade av upphetsning. En sällsam känsla spred värme i hela hennes magra kropp och hennes spretiga fingrar fick fatt tingesten som låg inkilad mellan ett gammalt bildäck och någonting som liknade en föredetta flytväst. Hennes iver gick inte att ta miste på, hon struntade i att hon nu vadade omkring i lumpen. Hon hade hittat det hon alltid sökt. Ledtråden. Ledstjärnan. Ljuset i mörkret. Hennes ögon fylldes med tårar. Glädjens tårar. Hon skrattade till och lyfte försiktigt den glänsande metallbollen mot skyn. Den blixtrade till i solskenet. Matilda flöt med sopströmmen ner mot fast mark. Och gick därifrån med rak rygg, tryggt förvissad om att det var sista gången hon grävt, likt en hund efter sitt köttben, i den soptippen.

På platsen hon alltid återvände till polerade hon noga sin boll och skådade sig själv i dess spegelbild. Hon betraktade de fåror åren i tunneln förorsakat hennes fortfarande unga ansikte. Hon begrundade de dem dock utan bitterhet. Hon hade hittat sin väg nu. Sitt sätt. Hon skulle kunna lämna sin plats till någon annan. Någon annan som hamnat utanför och som tillfälligt behövde ett skydd undan regnet. Någon som hon själv. Förhoppningsvis någon vars lycka också skulle komma att vända en dag.

Matilda packade sina saker i gryningen. Hon hade sovit några timmar med klotet tryckt mot sitt bröst och hon hade sovit en drömlös sömn. Hon hade vaknat utvilad i det tidiga morgonljuset. För första gången på flera år hade inte de välbekanta nattliga marorna besökt hennes drömmar. Matilda packade sina få tillhörigheter i sina kära plastkassar. När hon gick lämnade hon platsen utan vemod. Hon visste att det fanns något annat som väntade henne nu. Att hon hade betydelse. Någonstans och för någon.

Tågets dunkande gjorde Matilda sömning på nytt. Hon hade suttit länge och väntat på centralstationen, precis under den timme då vardagens  morgonpendlare skyndsamt stressar genom centralhallen mot tunnelbanan eller ut på stadens gator. Det var en sådan plats hon vanligtvis försökte undvika under dessa hektiska timmar eftersom hon oftast blev betraktad med förakt eller med uppslitande medkänsla. Hon hade aldrig riktigt blivit klok på dessa blickar. Ögon som, samtidigt som de signalerade din-arma-stackare-lilla-stackars
-sate-du, blixtrade av förakt. Eller kanske av rädsla? Känslorna var snarlika och dessa blickar likaså. Matilda hade därför, likt en strykarkatt om natten, besökt dessa platser då timmen varit sen. För att kamma hem några tomburkar till platsen som varit hennes. Men inte nu mer.

Matilda satt så på tåget. Med en biljett i sin hand. Klotet hade minsann inbringat precis vad hon förväntat sig på den sotiga marknaden. Och hur vanligt hon än försökte sitta så förstod hon att hon ändå drog allas blickar till sig. Kanske var det hennes något annorlunda lukt? Det låg ju inte direkt i tiden att parfyrmera sig med en unken odör av gammal lump. Matilda hade tänkt besöka toaletten för en smärre tvagning så fort hon ansåg kusten klar. Sin vana trogen bevakade hon  nämligen sin plats, som om platsbiljetten inte var nog. Eller för bra för att vara sann. Hon hade dessutom en riktigt ren tröja i en av sina kassar. I Köpenhamn skulle hon skriva ett kort till sina barn. Adress hade hon förvisso inte, men hon kunde spara det för att ge dem vid ett senare tillfälle. Ett kort från var stad. En skriftlig bekräftelse på hennes väg tillbaka. För hon var på väg nu. Upp.

Fortsättning följer