| Matilda satt på sin plats. Hon satt ofta på
sin plats. Det var ju hennes. Plats. Och en inte alltför tråkig sådan heller. Matilda
hade nog skådat tråkigare platser än denna. Och de hade inte ens varit hennes. Men nu
hade hon en. Alldeles egen. Fast ingen verkade riktigt förstå charmen. Eller poängen.
En plats i solen kanske, men detta? En kartongbit ovan en fuktigt tunnel utanför stadens
mest luggslitna förort. Var fanns charmen? Matilda visste dock. Vad andra inte ännu
förstod. Men skulle förstå den dag de förlorat sin plats. Om så i solen. Matilda gick på stadens gator om dagen. Hon gick till synes
planlöst runt, men Matilda visste precis var hon skulle: Hon skulle till sin plats. I
slutändan. Till kvällen. När påsarna var fyllda med andra påsar och burkar.
Tomburkar. De betydde en slant till kvällsmaten som hon kunde laga på sin speciella
plast. Dit ingen fick komma. Ingen hade tillträde. Även om hon förstod att någon varit
där ibland. Hon såg nog oredan i tidningspappershögen och någon hade med största
säkerhet tagit en tupplur på hennes liggunderlag. Hon hade ordning på sina saker.
Hon visste att var sak har sin plats. Även om hon framstod som smutsig och ovårdad så
var det mer skenet som bedrog. Det hade snarare med svårigheten att snygga till sig om
morgonen att göra. Och tunnelns brist på duschutrymmen.
Matilda hade en gång ägt ett stort hus. Ett gigantiskt
sekelskiftesvilla med vacker stukatur i taken, placerat mitt i en vackert uppvuxen
trädgård där äppelträden stod i rader. Äppelträd som bar de godaste av frukter
varje höst. Hon mindes hur hon hade bryggt både cider och must av dessa äpplen, vilka
hon hade skördat i lass efter det att sommaren blommat ut. Hur hon bjudit barnen på
äppelkaka efter skolan. Barnen. Hon undrade var de fanns nu? Om de hade det bra?
Förmodligen. Sin plats till trots, hon visste nog dess begränsning. Det var ju inte
direkt en plats för tonåringar som behövde duscha och äta riktiga mål och komma upp
till skolan och...Men hon hade ju haft tur ändå. Några år av deras liv hade varit
hennes. Bara hennes. Även om det var längesen nu. Och saknaden ibland höll på att
kväva henne. Helst om natten.
Matilda sökte på tippen efter något att fira med. Hon
skulle snart fylla 36, bara om någon dag. Födelsedagar var viktiga. De var ju trots allt
till för att fira att man en gång blivit född. Och det var en gåvan väl värd att
fira och en dag väl värd att hedra. Hon sökte bland drivorna av sopor som bågnade på
det öde fältet, hon besteg avskrädsberget, fast förvissad om att den som söker
finner. Och plötsligt skymtade hon det hon ville ha...
Fortsättning följer
[Episod 2]
|