Vad hade mamma sagt den där olycksaliga dagen när hon kom tillbaka med barnen: någonting om att "...bakom disken i en hamburgerbar lär du inte överleva...". Jo, det kanske var hög tid att hon började tänka på sig själv och planera för sin egen framtid, ensam som hon var med två små barn. Nu var det ju på sätt och vis Katrin's vilja att vidareutbilda sig som så att säga hade resulterat i den nuvarande situationen, så varför inte fortsätta i de tankebanorna. Kanske var det en högre makt som gripit in och öppnat en väg för henne när de hade hamnat i den återvändgränd där Villy så blint vägrat att ge avkall på sina egna intressen. Tanken var obehaglig, men Katrin såg mer och mer i backspegeln att Villy och hon nog hade varit på glid från varandra ända sedan Totte föddes. Det kändes ibland som om barnen och familjen bara var en komplikation i Villy's utåtriktade liv.

Katrin letade reda på sitt gamla gymnasiebetyg och tänkte tillbaka på skoltiden. Hon hade alltid haft lätt för språk, engelskan hade gått som ett rinnande vatten, franskan var lite omständligare, men för all del, franska hade hon bara läst i två år. Bokföring och redovisning hade de bara snuddat vid i skolan, men det hade verkat intressant. Skulle hon våga kontakta den högskolefilial som fanns på orten? Hon visste ju ingenting om linjer och ansökningar och krav eftersom hon varit rätt skoltrött efter gymnasiet och hellre ville tjäna egna pengar än att fortsätta studera.

Nu började Katrin märka hur få vänner hon egentligen hade. Hon hade ingen riktig "bästis" från skolan och de få vänner som hon och Villy hade umgåtts med var Villys sportkompisar och affärsbekanta och efter olyckan var de naturligtvis som bortblåsta från jordens yta. Det var alltså mycken sanning i att vännerna sviker den som plötsligt blir ensam. Sedan socialassistenten försökte ta barnen ifrån henne för att hon skulle "bearbeta sorgen i lugn och ro" hade hon inte något till övers för de sociala myndigheterna, dit ville hon inte vända sig om det inte var alldeles nödvändigt. Föräldrarna skulle ställa upp helhjärtat, det var hon säker på, men hon måste också lita till sin egen kraft och egen förmåga att styra sin framtid.

Skulle hon våga ringa polismannen som hade varit så vänlig och förstående. Hade hon inte skrivit upp hans namn i telefonblocket? Jo, där var namnet, Svensson, Reinhold Svensson. En polis borde ju vara van vid sådana här situationer och kanske också ha några kontakter med skolan. Genom att arbetet i hamburgerbaren var schemalagt så att hon ibland hade vardagar lediga, kunde hon ju faktiskt ringa honom och nästa lediga dag tog hon mod till sig och ringde upp Reinhold Svensson.

- Kommissarie Svensson

- Hej, det här är Katrin Sundström, jag vet inte om Du kommer ihåg mig, Du hade hand om olyckan där min man körde ihjäl sig.

- Jovisst minns jag Dig, Du hade visst två små barn också?

- Ja, Torsten och Jessica, eller Totte och Jejja, som vi kallar dem till vardags.

- Hur har det gått för Dig, jag har faktiskt tänkt att jag skulle höra av mig, men det är ju alltid svårt att veta hur Du skulle reagera.

- Jo, det har varit mycket trassel med både försäkringsbolag och sociala myndigheter, men det börjar reda ut sig nu. Mina föräldrar har hjälpt mig mycket och sedan har jag ju kvar jobbet i hamburgerbaren och dagisplatsen har jag fått behålla. Jag fick ut en alldeles ny bil på försäkringen, så jag klarar mig ganska bra.

- Men....?

- Jag vet inte om det är rätt att ringa till Dig som polis, men jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig för att få reda på vilka möjligheter jag har att fortsätta studera, kanske på högskolan.

- Jomen, då har Du nog kommit ganska rätt, för jag håller själv på att söka tjänstledigt för att studera språk. Ulla, min fru, tycker inte om mitt nuvarande jobb, hon är alltid så orolig för att jag ska råka ut för nåt och delvis förstår jag henne. Det är nog värre att sitta hemma och i efterhand få reda på vad jag varit med om, än att verkligen jobba med olika uppdrag. Just då tänker man inte så mycket på att man kanske skulle komma till skada vid ett ingripande, säg vid ett lägenhetsbråk. Fast de flesta brukar lugna sig vid anblicken av en uniformerad polis.

- Men, det är ju precis språk, jag har tänkt fortsätta med, och kanske något inom ekonomi också. Alla pratar så mycket om data, men jag vet så lite om det. Villy tyckte inte att vi behövde någon dator, kanske när barnen kom i skolåldern, men annars var det ingen nytta med en sån.

- Ja, det är konstigt att nästan allt ska ligga på data idag. Nej, jag har tänkt plugga franska och tyska för att kanske kunna få förflyttning till någon mer europeiskt inriktad tjänst. Att vänta på befordran på den här stationen är ingen idé, men det får Du inte säga till någon att jag sagt.

- Nej, jag lovar. Vet Du vem man ska prata med? Är det arbetsförmedlingen eller högskolan direkt?

- Du har ju jobb, så Du kan nog slippa arbetsförmedlingen. Du borde kunna få tjänstledigt från jobbet åtminstone ett år för studier. Då kan Du alltid komma tillbaka till jobbet om det inte fungerar med skolan. Jag ska träffa en studievägledare nu i eftermiddag, vill Du följa med? Har Du någon som kan ta hand om barnen?

- Ja, mamma är hemmafru, det brukar gå bra också med kort varsel.

- Vill Du ha skjuts? Jag har tid bokad till klockan två, så jag kan hämta Dig kvart i?

- Tack det var omtänksamt, men jag måste skjutsa ungarna till mamma, så jag måste ändå ut.

- Okej, men då kan vi träffas utanför högskolans entré fem i två, passar det?

- Det går bra, det är ju jättesnällt av Dig att ställa upp så här.

- Inga problem, vi ses!

- Hej!

***