Dunsen från tidningen mot hallmattan väckte henne till liv. Hennes rödgråtna ögon vändes mot väckarklockans digitalsiffror. Den visade halvtre och båda ungarna sov fortfarande med ro. Av erfarenhet visste hon att friden inte skulle vara så länge och tassade tyst upp för att hämta tidningen och hinna blada igenom den innan Jejja vaknade.
Som vanligt hade tidningsmakarna hittat några sensationer. De svarta bokstäverna skrek ut bränder, krig och elände. Bildmaterialet visade människors ansikten med skrämda drag.
En liten kantnotis tilldrog sig hennes intresse. Polisen hade tagit fyra rattfyllerister under natten. Den ansvarige polismannen sa att det hade kunnat blivit fem, men den femte hade kört in i en bergvägg och omkommit ögonblickligen.
Sedan övergick hon till kultursidorna. I detsamma hördes Jejjas första gnyende.
Just som hon bytt på Jejja och hjälpt Totte med haklappen, hörde hon dörrklockan plinga till. Glad i hågen gick hon för att öppna med Jejja på armen.
- God morgon! Ursäkta att vi stör så här tidigt på morronen. Är det fru Sundström?
- Ja. Vad gäller det? Katrin såg de båda polismännen framför sig. En kvinna och en man. Det var kvinnan som förde ordet.
- Får vi stiga in?
- Varsågod. Här är lite rörigt. Vi har just vaknat.
- Jag förstår. Kan ni sätta er med lillflickan i soffan ett tag?
- Javisst.
- Det är så här att det har inträffat en trafikolycka i natt med dödlig utgång. Via bilregistret har vi spårat bilen till er man. Men vi vet inte om det är han som är den förolyckade eller någon han lånat ut bilen till. Är han möjligen hemma?
Katrin var chockad.
- Det vet jag inte. Jag menar… han är inte hemma, men jag vet inte om han lånat ut bilen till nån annan. Vi…
- Ja?…
Katrin började tyst gråta.
- Såja, sa poliskvinnan. Det är ju inte säkert att det värsta har hänt.
Hon tog sig samman.
- Är han identifierad?
- Nej. Inte ännu. Det tog eld i bilen och kroppen är ganska kraftigt bränd. Men våra utredare håller på att ta fram hans identitet. Vi trodde bara att er man kunde tala om vem det kunde vara i fall att…
- …det inte var min före detta man, menar ni, fyllde Katrin i.
- Vad menar ni med det? undrade den manlige polismannen.
Katrin såg förvånat upp mot honom.
- Han lämnade oss igår och sa att han aldrig mer skulle komma tillbaka.
- Varför inte det?
- Jag har varit hemma med barnen i fyra år och ville börja studera. Det ville inte han, så vi grälade. Sen slog han igen dörren och stack sin väg. Sen dess har jag inte sett honom.
- Beklagar, sa den kvinnliga polismannen. Men för det behöver det inte vara din före detta man som omkommit. Det kan vara nån av hans kompisar eller nån som snott bilen.
Från köket hördes nu Tottes protester över att sitta ensam vid frukostbordet.
- Ursäkta, sa Katrin. Jag måste ta hand om Totte också.
- Låna mig tjejen där, så kan du ta hand om lillgrabben, sa poliskvinnan.
- Om hon går med på det, ja.
Katrin räckte Jejja mot poliskvinnan och skyndade sig släppa taget innan Jejja skulle börja protestera. Det gick över förväntan.
En stund senare hade hon läget under kontroll. Jojje hade fått händer och munnen tvättad och övergått till sina leksaksbilar. Barnmatsburken var värmd och medan hon stoppade i Jejja med sked, såg hon på poliserna.
- När får jag veta om det var han?
- Så fort vi vet nåt, svarade poliskvinnan. - Är du säker på att du inte vill ha nån hos dig när vi har gått? Eller kan du ringa till din mor?
- Henne är nog det sista jag vill möta just nu. Men tack!… Jag tror jag klarar mig. Han var ju ändå ute ur bilden för min del när hans slog igen dörren så att jag trodde att väggen skulle rämna.
- Men nog vill du väl ha honom tillbaka om det går?
- Ville. I går kväll kände jag tomheten efter honom. I natt låg jag vaken länge och tänkte på det. Sen somnade jag och när jag vaknat så tyckte jag att det var lika bra att det skedde nu mens jag fortfarande har kvar nåt av min ungdom att komma med, som om det hade inträffat några år framåt i tiden. Men visst… Jag sörjer honom ändå innerst inne.
- Tänkte väl det. Då får vi återgå till stationen. Min kollega och jag ska gå av nattpasset nu. Så det blir nog inte mer att vi ses. Och ge nu inte upp hoppet. Det behöver inte vara han som satt i bilen.
***