Tamburdörren slogs igen med ett brak så att dörrkarmen höll på att lämna sina fästen och Katrin stod ensam kvar i hallen. Ute från trapphuset hörde hon ljudet av Villys snabba steg som rasade nerför trappan. Så hörde hon ljudet när entrédörren till trapphuset öppnades upp, varefter stegljuden försvann bort. Därmed försvann också mannen ur hennes liv och som en bekräftelse på att deras förhållande var oåterkalleligen slut, hörde hon dunsen när entrédörren slog igen.

Bedrövad återvände hon till vardagsrummet. Det bar spår av deras sista uppgörelse. En kudde låg på golvet mot hallen. Den hade hon själv i vredesmod kastat mot Villy när han envist vägrat att höra hennes talan till punkt. Sedan hade det ena följt det andra och efter stridens hetta hängde nu tavlorna på sned och moster Emmys bröllopsgåva, en släktklenod i kristall, låg sönderslagen och splittrad på parketten. Hon böjde sig frånvarande ned och plockade upp kudden och kastade den i soffan, där den alltid legat. Plockade sedan upp de största bitarna av kristallvasen och gick för att hämta dammsugaren och suga upp splittret med innan hennes mor skulle komma med barnen. Under tiden tänkte hon på den tid som varit.

Den hade börjat glatt. Ända från skolflickstiden hade hon känt Villy, som gick i klassen över henne. Lika ouppnåelig som solen för hennes längtan. Ett år i den åldern betydde så mycket. Att de nästan bodde grannar, gjorde inte saken lättare. Hon hade försökt passa på när han skulle iväg till skolan för att få sällskap med honom. Men då han fått moped medan hon fortfarande hade cykel, var det inte så lätt att parera ihop det. Och inte hade det gått lättare när han tog körkort och fick låna familjens bil. Allt som hänt var att han på sin höjd vinkat med en hand mot henne när de möttes. Han, skolans snygging, och hon, skolans obetydligaste tjej. Åtminstone var det så hon trott att det var.

Men plötsligt hade bilden ändrats till hennes stora glädje. Det skedde på en skolavslutning i gymnasiet. Som av en händelse hade hon och Villy kommit att sitta sida vid sida i kyrkbänken när 'Den ljuva blomstertid' skulle avsjungas. Det hade varit som att sätta brand i kyrkan. Hon hade hunnit bli nitton och han tjugo.

På väg hem hade de haft sällskap på genvägen genom skogen och när de nått fram till villaförorten hade de gjort upp om en träff redan samma kväll. Han hade hämtat med bil. Det blev inte första gången och snart stod det klart att de var som ämnade för varann.

Förlovning och bröllop skedde med kort varsel. Liksom bosättningen. Enda smolken för hennes del var att han studerade vidare på universitetet medan hon börjat jobba bakom disken i en hamburgerbar. Hon kände inte för att fortsätta studierna, utan ville ge sig själv ett sabbatsår. På kvällarna umgicks de intensivt.

Den tid som sedan följde hade varit ett enda lyckorus för hennes del. Åtminstone de första fyra åren. Torsten hade anmält ankomst redan andra året och Jessica sattes till världen ett och ett halvt år senare. Hon hade passat, matat och umgåtts med dem tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om, de följande åren. Sedan hade hon tyckt att var det dags att börja studera igen. Men då hade bilden ändrats igen. Nu till det sämre.

Dagisplatser hade de fått. Men dagiset låg på andra sidan stan och hennes förslag att Villy ettdera skulle lämna eller hämta dem och hon ta det andra alternativet, hade inte fallit i god jord. Han hade bara sitt för ögonen. Dit hörde jobbet, bilen och fotbollslaget. Intressen som han kunnat odla så gott som ostört under tiden hon varit hemmafru med barnen.

Vid närmare eftertanke hade han faktiskt inte hjälpt till så mycket i hemmet under de här fyra åren att det märkts. Enda uppgiften hade varit att veckohandla på väg hem från jobbet eftersom han disponerade bilen. Mindre inköp hade hon klarat under de dagliga rundorna med barnvagnen. När hon så sent som för en vecka sedan hade fört på tal sin önskan om att studera, hade han slagit ifrån sig med armar och ben. De hade inte råd med två små, och så vidare. Sedan var det jobbet och fotbollen. Laget skulle ju just upp i division tre och han kunde bara inte svika polarna. Det förstod hon väl? Jovisst. Självklart. Men förstod han henne? Och där hade de fastnat.

Den här dagen hade hon övertalat sin mor att ta hand om Totte och Jejja för att de skulle kunna diskutera vidare ostörda. Hon för sin del var beredd på uppoffringar. Frågan var bara om han var det? Det hade han inte varit.

Men hon hade varit ståndaktig. Och så gick det som det gått. Han hade givet henne ett alternativ: Fortsätta som förut. För han tänkte inte offra vare sig karriären eller sin hobby. Hon hade känt sig som en gisslan med två barn om halsen. Det ena ordet hade givet det andra tills Villy kastat ur sig att han var trött på att ha henne och ungarna som ett bihang. Då hade hon svept kudden mot honom och han sopat ner kristallvasen, som de fått i bröllopsgåva av moster Emmy, men båda tyckt var den fulaste fula av alla grejor som gästerna hade burit med sig till bröllopsfesten. Så hon sörjde inte den. Däremot sörjde hon Villy. Och alla hennes försök att dämpa ner grälet hade bara förvärrat det hela tills Villy ryckt till sig en resväska, slängt ner sina kläder i den, kollat plånboken och tagit bilnycklarna och slagit igen dörren efter sig. Hans avskedsord ekade fortfarande i hennes huvud: "Never, never jag kommer igen."

Hon avbröts i tankegången när ringsignalen överröstade dammsugarens surrande. Kvickt stängde hon av den och gick för att öppna i hopp om att Villy hade ångrat sig, men det var modern med Totte och Jejja. Treåringen stormade glatt fram och kastade sig om halsen på henne och Jejja stultade fram och lade beslag på henne efteråt.

• Städar du? undrade modern, och såg forskande på sin dotter.
• Bara slarvstädar. Jag råkade slå omkull moster Emmys kristallvas så att den gick i tusen bitar, ljög hon.
• Jaja…Ingen skada skedd. Det var så ful så att jag förundrar mig över att ni har givet den en sådan hedersplats. Men nu är det bekymret ur världen. Hur har du det annars?
• Jo bra. Katrin fick kämpa för att sätta upp en glad min och hoppades att inte modern såg några spår efter grälet. - Det går en dag i taget.
• Nå?… Blev det nu som du ville?
• Vad då?
• Jag menar med Villy.
• Vad då?
• Fick ni inte nu en ostörd stund för er själva? Det brukar inte vara det lättaste att få lugn och ro när man är småbarnsföräldrar så att de hinner med sig själva.
• Å så du pratar. Tror du det var därför jag bad dig om hjälp med barnpassning?
• Var det inte det då?
• Nej. Det var en annan sak. Jag ville diskutera med Villy hur vi skulle organisera hemmet om jag ska börja studera igen.
• Och?
• Det blev inget. Villy vill inte.
• Vad då vill. Det måste väl du kunna bestämma själv lika väl som han kan det. Han tar sig minsann tid att odla sina intressen.
• Mamma. Är man två måste man vara överens. Jag kan inte bara sticka från ungarna och överlåta dom på honom, förstår du väl.
• Så vad ska du göra nu?
• Vet inte. Jag ska avvakta några dar och försöka igen.
• Bra! Stå på dig, min flicka. Skulle du bli ensam gäller det att ha försörjningsmöjligheten ordnad. Bakom disken i en hamburgerbar lär du inte överleva. Nä nu måste jag hem till Konrad. Han väntar väl på kvällsmaten.
• Hur står du ut med att ha varit hemmafru i alla år?
• Nu är det ingen konst. Värre var det när du och dina bröder var små. Då hade jag sysselsättning. Nu hinner jag både med bingospel och kafferep. Har aldrig haft det så bra som just nu. Men hej med dig nu och ta väl hand om våra barnbarn.

Sedan modern gått, fick Katrin fullt upp att göra med Totte och Jejja. Och inte förrän de hade nattats och övergått i John Blunds sällskap, kunde hon börja pusta ut. Nu hade hon tid för sig själv.

Som vanligt väntade hon på Villys fotsteg i trappan när klockan lutade mot Rapport. Den vanan var så ingrodd i hennes medvetande att hon först inte skänkte dröjsmålet någon tanke, men när väderrapporten lästes upp tittade hon bekymrat på klockan. Det var först då som sanningen stod fram för henne. Han skulle inte komma hem. Varken åtta eller nio. Inte denna kväll och inte de följande heller.

Tyst började hon hulka och satte händerna för ögonen. Tårarna flödade och rann nerför hennes kinder. De droppade ner i knät och vätte ner byxorna. Till slut tog hon sig samman och stängde av TV-apparaten och kravlade sig ut till badrummet.

En stund senare låg hon torrögd i sin säng, med huvudet bortvänt från den tomma platsen intill henne och blicken riktad mot Tottes och Jejjas sängar, där ett lätt snusande avslöjade att åtminstone två av tre sov med ro.

***