Jag ville att alla eleverna skulle ta sig genom ett visst minimum av alla "gör-det-själv "-böckerna samt bekanta sig med Internet, och sedan använda dessa nyvunna färdigheter inom sitt projekt. För att åstadkomma detta var någon slags styrning nödvändig. Även om eleverna var "vuxna människor" (ett uttryck jag tyckte utbildarna använde för att rättfärdiga sin passivitet) så saknade de tydligen förutsättningarna eller viljan att klara av detta ensamma.
En möjlighet vore att göra en gemensam resa under min ledning. Vissa dagar skulle då alla jobba med samma del av kompendiet. Vid en bestämd tidpunkt skulle man då gå över till en annan del och så vidare tills hela området täcktes. Jag kallar detta för "reseledarmodellen", eftersom metoden påminner om hur en reseledare drar runt i stan med en skara turister efter sig. Alla följs åt under reseledarens guidning och förklaringar. Detta sätt kände jag dock som dömt att misslyckas. För det första tar man inte vara på den "befästelseeffekt" det innebär att själv bestämma sin färdväg och fart. Om du bestämmer i vilken ordning och i vilket tempo du gör saker, blir resultatet en mera bestående del av dig. Då riskerar det mindre att bli ett främmande föremål som har "transplanterats" in i dig med tillhörande risker för "frånstötningseffekter". Eller, om jag använder en annan metafor, något som har stoppats ner i halsen på dig och som du spyr upp vid första bästa tillfälle. Men mina föregångares erfarenhet hade visat att om eleverna lämnas för sig själva att hitta en väg genom kunskapsområdet, irrar de bara runt - mest på samma plats. Gick det att lösa detta dilemma? Den lösningen skulle vara någonslas "styrning till självstyrning" som kunde resultera i täckning av hela området. Men är den lösningen inte en logisk omöjlighet?