Hästarna på Smedjan!
Uppdaterad 990924

Tillbaka till anslagstavlan

Hej! Jag heter "Apollo" - eller - "Smedjans Apollo" om det ska vara riktigt fint!

Jag är inte riktigt som alla andra... Nä, det är så här att jag har blivit till av äkta kärlek! Det är inte många föl som kan skryta om det minsann. Ofta är det ju så att matte eller husse väljer ut en snygg kille som kan passa som farsa till en. Men i mitt fall var det så att min mamma och pappa råkade hamna i samma hyreshus i lägenheterna bredvid varandra. Hyresvärden (min matte alltså) hade varit förutseende nog att sätta upp dubbla staket mellan hagarna samt en hel vägg emellan morsan och farsan, just för att inga "oäktingar" skulle kunna komma till... Jag vet inte riktigt hur det gick till, men de blev vansinnigt kära i varandra och fick "till det", så därför föddes jag den 10 oktober 1997. Min mamma, Abygail, gick och "knep" i säkert 14 dagar, för att jag inte skulle behöva födas i kylan, men till slut gick det inte längre, så ut kom jag, stor och kraftig! På bilden ovan är jag bara 2 dagar gammal och redan då var jag en bodybuilder! Och som ni säkert förstår, blev alla mycket förtjusta i mig, -jag är ju så osedvanligt vacker...

Jag har lekt livets glada dagar i snart två år! Matte har förstås varit ute och promenerat med mig i skogen och farsan har lekt jättemycket med mig i hagen, men annars har det varit riktigt lugnt och skönt. Enda fram tills nu vill-säga!!! För nu börjar livet säger matte... Så hon har börjat krångla på mig någon konstig läderhistoria som lindar in halva kroppen på mig. Och det är väl helt OK. Men varför i-all-sin-dar ska hon gå bakom mig och hålla i två snören, när hon alltid annars har gått bredvid mig och hållt i ett snöre??? Jag förstår ingenting! Jag har ju fattat att jag ska gå när hon smackar och "skakar" snörena lite. Och stannar gör man ju automatiskt när det är något som "drar" i munnen... Hade varit roligare om hon gick bredvid och snackade som på den gamla goda tiden!
Farsan och jag tar en liten paus i den varma goá sanden i paddocken...


Minsta "lillmatte" Fia hälsar på efter middagsluren...


Fia gillar att komma ut till oss i hagen...
(och vi gillar att relaxa...) Och farsan avgudar henne! Han skulle aldrig få för sig (som jag får ibland - fniss, fniss...) att försöka nafsa henne eller vara taskig på annat sätt.


Katterna är förstås också med på ett hörn. Min favis är Angel -den randiga som ligger på stenen. På vintern får hon sova på min rygg i "mitt rum" - boxen. Den röda heter Papi Raul...


Golden Star
 Farsan och "lill-matte" Sara...













GOLDEN STAR
e: Golden Nugget - Kingsettle Tankah
u: Woreka ox - Eryk ox.
(Golden Nugget, min farfar, kan
Ni läsa mer om på "avelssidan")		  Min pappa, Golden Star
eller "Star" som han kallas till vardags, är en riktig
snygging... Och det bästa av allt är att jag ser "exakt" likadan ut som honom när han var lika gammal som jag är nu.
-Så man vet ju vad man har
att vänta...
Tjejer - here I come...
På sommaren lyser hårremmen på honom som om den vore av koppar. Ovanligt snygg för att vara borkfärgad. (Vissa bork- färgade hästar kan ju som bekant vara lite
"blaskiga" i färgen...
- har jag hört)

Steves Westernriding

 

 

 



(klicka på bilden om du vill titta in på Steve's site och få mer info om hans hästar, clinics och andra arr.)
En styck ätande farsa..

 Nu har matte fått nippran riktigt ordentligt...
Hon hjälper ibland till på Steves Westernriding och har därmed fått pröva på det här med westernridning... -vilket medför att farsan förmodligen kommer att utbildas till westernhäst. Han har fått en såndär westernsadel och något tränsaktigt, som inte har något bett, som kallas sidepull. Anledningen till att farsan slipper bettet är att han har en tand mitt i gommen som "tant veterinären"
(Lena Nyström) ska få ta bort. Fast det här med western verkar ganska OK tycker jag. Det ser ut som om westernryttarna inte drar lika mycket i tyglarna som på hästarna.
Och allt verkar betydligt mer avslappnat än t ex dressyr...
Måste vara betydligt bekvämare... Verkar vara precis min grej...

Jag, Apollo - nyklippt och nykastrerad...
nov -98		 Farsan, vintern -97. Läcker färg... Golden Buckskinn...

Abygail

Min mamma, "Abby", är det ingen som vet så mycket om. Tydligen har hon varit en sk "marknadshäst", som åkt från marknad till marknad och haft åtskilliga ägare.
Hon var lite skygg när hon kom hit, men matte kunde inte motstå hennes milda ögon, och "slog till" ändå. Vad matte lyckats lista ut så är morsan korsning russ/welsh, och
ca 13 år gammal.

En av Abbys
favoritsysselsättningar - sova...

 

Hon är väldigt snäll.
Den bästa mamma man kan ha. (Ibland blir hon förstås vansinnigt irriterad på mig, så då får jag mig en omgång av henne...) Abby är också så snäll och förstående mot alla barn, och blir hon trött på dem så går hon sin väg. Hon skulle aldrig ge någon ett tjuvnyp. (som jag är expert på...) Största "lillmatte", Sara, är så rolig. Henne kan man reta gallfebern på och hålla på att bita och nafsa i kläderna hur länge som helst, för hon blir inte lika arg som matte, när man bits. (matte KAN bli väldigt arg när jag bits, så henne biter jag inte SÅ ofta...)

 Abygail har fått en väldigt ansvarsfull uppgift... Hon tar nämligen hand om två små ryttare som kommer hit ett par gånger i veckan och lär sig att rida. Ida kommer torsdagar och
lördagar och Sandra kommer på fredagar. Så nu är det slut på Abbys latemansdagar...
Men hon tar den här uppgiften med stor ära och barnen får lära sig att det är minsann inte bara till att sitta där på ryggen och banka med fötterna och rycka i tyglarna. -För mamma Abby tål inte när någon drar henne i munnen - då drar hon tillbaka... så att ungarna oftast ramlar av över halsen på henne - och så har de lärt sig att inte rycka i tyglarna.
 En annan favoritsysselsättning - äta...


Här är det Sandra som rider på en något ointresserad och "något" för tjock Abygail. (kolla sadelläget...)
(Snacka om att vara oengagerad när man
t o m vilar på ett bakben under tiden
man blir plåtad...)




Och bankar man med skänklarna bär det iväg i 190, så det gäller minsann att lära sig rida med små fina hjälper. För mamma Abby är minsann inte något lat ridskolehäst (obs, obs, obs... absolut inget fel på ridskolor och ridskolehästar - mattes kommentar...) som låter sig behandlas hur som helst... Hon är coooool - morsan...
Jaha, det var väl allt från mig för denna gången.
Jag återkommer så fort det händer något nytt här på Smedjan.

Ha det bra sålänge...

Nu ska jag ta mig en liten tupplur - igen... /Apollo

Tillbaka till anslagstavlan