Min hemsida är nere.

Kanske kommer en annan hemsida dyka upp då jag fått Telia som internetleverantör (bredband väntar), men fram till dess så kommer det inte finnas så mycket här att läsa. Dagbokskrivandet har jag slutat med. Tyvärr blev det så. Sommarlovets orutin blev för mycket för mig, och jag kom av mig helt. Har inte kunnat återuppta det sedan dess. I viss mån förs det dagbok på Lunarstorm. Annars är det väl bara att vänta. Information kommer nog dyka upp här om en eventuell annan hemsida dyker upp på telias server.

När jag ändå pratar om Lunarstorm, så tänkte jag säga att jag skrev en sak där, som jag tänkte att även ni som inte har/orkar registrera er på Lunarstorm skulle kunna få läsa. Det är en dagboksanteckning som jag klipper in helt oredigerad.


Den här dagboksanteckningen riktar sig främst till mina vänner.

Varför jag inte valde "låt endast mina vänner läsa" är för att andra människor kanske också har någonting att lära av detta, och kanske kan få någon att tänka om på nytt angående någon vän.

Först och främst tänkte jag säga att det här kanske verkar långt och tjatigt, men det är nog mycket innehållsrikt och tänkvärt om man väl tar sig tid att läsa det. Det här är nog något utav det viktigaste jag någonsin skrivit.

Dåså:

Jag har många gånger blivit smått frustrerad över att andra ska tänka så konstiga saker om mig. Ofta har jag funderat på att göra någonting åt det - iallafall skriva någonting om det, men så har det bara inte blivit. Nu är det dags att det blir någon ändring på det. Det här får inte bara glida mellan fingrarna på mig den här gången.

Jag kan lika gärna ta det från början.

Jag tror allting började i våras. Jag sade något till någon som tolkades helt fel, och plötsligt var jag "en sån där dum människa". Personen som hört den enstaka felsägelsen, och tolkat det lite fritt, bildade en helt egen uppfattning om hela min personlighet, och var duktig på att sprida den uppfattningen till sina vänner.

Det var allmänt känd. Jag var rätt otrevlig. Stämplad. Jag märkte det inte riktigt då, jag tog det mest som olyckliga tillfälligheter, men vissa av mina vänner tog avstånd från mig. Lyckligtvis var det inte mina närmaste vänner, men det är ändå sorligt att trevliga människor ska avsluta bekantskapen för ingen egentlig anledning.

Fördomarna om mig fanns kvar dock. Det märkte jag (fast jag inte riktigt ännu var på det klara med hur det egentligen låg till) då en av mina närmsta vänner började anklaga mig för allt möjligt. Visserligen låg det viss sanning i de flesta av dessa påståenden, men det var långt från den riktiga sanningen. Tala om att göra en höna av en fjäder. Jag säger inte att jag var felfri och gjorde helt rätt, jag hade ju gjort fel, men inte så pass fel som min vän trodde. Hur som helst talade vi ut om allt, och vännen verkade lugna ned sig då han hörde min sida av det hela. Det var inte så farligt som det först verkat. (Inte för att jag tycker att det ens borde ha verkat så farligt från början, men jag antar att de där fördomarna jag nämnde tidigare spelade sin roll här.)

Allt var frid och fröjd igen. Trodde jag. Senare kom det till min kännedom att den här kamraten till mig inte hade behållt sin inte-riktigt-befogade ilska över mig för sig själv. Tvärtom. Han hade vitt och brett delat med sig av den till många andra människor (varav vilka några var de som tidigare tagit avstånd från mig, tala om att de fick sina "misstankar" "bekräftade"). Några var dock intelligenta nog att ifrågasätta detta, och tala med mig direkt ("det här låter inte likt Tommy"), och på så sätt reda ut det, och inte oavkortat ta till sig av allt prat.

Jag överlevde dock. Mycket tack vare mina nya vänner. Ni vet nog alla vilka ni är om ni läser det här. Tack för att ni finns. Även om jag kanske inte har varit så bra på att uttrycka det så ska ni veta att jag tycker väldigt mycket om er. Ni har varit enormt stöd för mig, och nog hållt mitt liv från att rasa ihop. Dessutom kan jag säga att tack vare er har mitt liv förändrats till det bättre. Långt mycket bättre. Tack.

Men men. Mina nya vänner överskuggade kanske även problemen. Att jag inte riktigt såg hur illa det var bara för att jag hade vänligt sinnade människor att umgås med. Det hela fick min uppmärksamhet återigen då jag ringde upp en kompis jag inte hört av på länge och undrade om vi kunde hitta på något någon dag. Jag fick ett undvikande "eh, njae, jag har inte riktigt tid, men jag kan ringa dig om jag får tid någon gång" till svar. Jag funderade inte mycket över det. Människor kan vara upptagna ibland. Senare fick jag dock via en annan vän veta att hon inte alls varit så upptagen som hon påstått. Han hade nämligen senare ringt och frågat om de kunde hitta på något, och plötsligt hade hon tid att gå på bio. Mystiskt. Under biobesöksträffen avslöjade hon dessutom att hon tyckte att "Tommy har blivit så konstig nu för tiden". Fördomar. Visserligen hade jag fått några nya vänner, och upptäckt roliga aktiviteter i livet, såsom att fika, men det ändrade mig knappast som person - och inte som kompis heller för den delen.

Sedan dess har allting verkat rätt bra fram till nu.

Nu kom jag på mig själv med att jag kanske har framstått som en dålig kompis. Som om jag inte tyckte om de människor som är mina vänner, som om jag försökt undvika dem. Jag vill bara säga, att så är inte fallet. Jag har inte en endaste vän som jag önskar att jag inte vore vän med, och jag hoppas att ni alla kan komma ihåg det. Däremot så börjar jag undra över hur pass mycket alla andra människor värdesätter min vänskap, då de slutar höra av sig, verkar undvika mig, och jag undrar vad som sägs bakom min rygg.

"Tommy är konstig, han är dum, titta bara på honom, han har nog blivit mentalsjuk" skulle det inte förvåna mig om folk säger. Jag är samma person.
. J a g . ä r . s a m m a . p e r s o n .
Jag har inte förändrats som vän. Jag är densamma. Allt annat är bara felaktiga uppfattningar av verkligheten. Jag har inte blivit dryg, elak och skum. Jo, kanske lite skum, men inte mer än till ytan.

Så, om du tagit dig så här långt vill jag tacka dig. Om du är en av mina vänner - så tro inte att jag inte tycker om dig längre. Det enda som kan ha hänt är att du slutat tycka om mig. Det här kanske låter elakt och anklagande, men det är inte fel på mig, är det något som är fel så är det er det är fel på. Jag har inga problem med mina vänner förutom att vissa verkar ha icke-verklighetsbaserade problem med mig.

Till sist vill jag bara försöka begära en sak. En sak som vore mycket bättre för mig. Alla kanske inte tycker som mig, några skulle säkert bara se det som obekvämt och hotfullt för deras till synes perfekta glasinkapslade tillvaro, men jag kan ta sanningen som den är. Så här är det:

Tycker du dig ha något problem med mig - ta det med mig direkt, inte med kompisarna och bilda din uppfattning utefter det. Jag vill hellre att människor pratar ut med mig och till slut kommer med ett välmotiverat "nej, det här fungerar inte, jag vill inte vara vän med dig längre", än att det tisslas och tasslas, och folk försöker glida undan omärkbart. Det är lågt, fegt och förkastligt.


kentchen | gäst | linnchen