Jag sitter här uppe
med min kaffekopp.
Jag blickar ut över staden
där den breder ut sig,
likt en matta under mig.
Jag vill fånga molnen,
då de hastigt svävar förbi,
så nära mitt huvud.
Långt borta hörs vacker musik,
sydamerikanska rytmer i kylan.
Rytmerna bestämmer takten
åt hela stadens dans.
SL-bussarna följer den inte.
Åhléns rulltrappor försöker
men de dansar så långsamt
att folk springer förbi.

Reklamen jag passerar
försöker med egna rytmer,
men de genomskådas kallt
av massorna.
Massorna - enskilda individer
som glider in i varandra
i brist på identitet.

Här uppifrån
skymtar jag det orörda lugnet på stadens tak.
Molnen är så nära,
men himlen är långt ifrån mig.
Asfalten likaså.
Jag känner mig trygg,
när jag blickar ut över staden.