Hällristningar kan inte dateras direkt. Den oklarhet om ristningarnas rätta ålder som därmed kunnat uppstå har resulterat i många resonemang och iakttagelser. Generellt hänförs hällristningar i norra Bohuslän till tiden 1800 - 500 f.Kr. En vanligt förekommande uppfattning bland arkeologer är att huvudparten av dem tillkommit under några århundraden på ömse sidor om år 1000 f.Kr (Nordbladh 1980). Det är dock uppenbart att vissa motiv kan vara äldre än så, rentav från neolitisk tid, dvs. bondestenålder. Megalitgravar har ibland skålgropar i takhällarna, där skålgroparna förmodas vara samtida med gravarna. Någon säker datering innebär inte dessa tillfälliga samband mellan ristningar och megalitgravar, för det är ju lika troligt att stenkammargravarna uppsökts av ristare i yngre tidevarv och då kommit till användning som ristningsytor.

Samtidigt ska vi naturligtvis vara medvetna om att ristningar och gravar följts åt på andra håll i Europa under megalitisk tid, ex.vis. på Malta och på de brittiska öarna. I norra Bohuslän har skålgropar också upptäckts på ristningsytor som delvis sträckt sig in under bronsåldriga stenrösen. Andra motiv, ex.vis zigzag-linjer och ormar, kan eventuellt också härröra från slutet av stenåldern (Burenhult 1988). Medan ett litet antal motiv misstänks härröra från stenåldern, och tagits upp i en hällristningstradition som tros ha kulminerat under bronsålderns mitt, finns det också motiv som kan uppfattas som förhållandevis sent gjorda. Det gäller i synnerhet den till synes outslitliga lilla skålgropen, som kan ha ristats ända in i tidig järnålder. Skålgropen påträffas nämligen också i områden längre in i landet, i fas med inlandets bebyggelseutveckling framemot äldre järnålder (Nordbladh 1980). En omtalad figurristning från Tegneby, Tanum sn., som innehåller fyrkantiga vapensköldar, kan troligen också härröra från äldre järnålder.

Hällristningstraditionens totala omfattning är följaktligen inte bara till bildkvalitet och bildmängd en överraskande rik, smått otrolig företeelse. Mätt i tid kan den också ha varit ett mycket uthålligt kulturellt fenomen, med en kontinuitet som varat i gott och väl 1500 år. Visst är det ett svindlande perspektiv. Tänk att under 1500 år, uppskattningsvis 45 generationer, kunna hålla en tradition frisk och levande. Förr betonades ristningarnas nivå i förhållande till havsytan, i försök att uppnå goda dateringar. Eftersom strandlinjeförskjutningen är ett faktum, att land successivt höjs ur havet, finns det anledning att fundera över när ett motiv tidigast kan ha ristats. F.n. förskjuts stranden med 30-40 cm per 100 år i Bohuslän. Landet höjer sig följaktligen 3-4 m i förhållande till havet under 1000 år. Ifall en ristning påträffas på en höjd 10 m ö.h. i Vette härad måste den uppenbarligen vara mycket sent gjord.Samtidigt är denna dateringsmetod alls inte tillförlitlig.

Det finns exempel på hur ett och samma motiv påträffats på nivåer alltifrån 15 - 60 m ö.h. Ingen regel säger, att ristningsytorna måste ha skapats i anslutning till vatten. Över många ristningar strömmar visserligen vatten, små sipprande, slipande och sköljande flöden utefter berghällarna, ett dagvatten som söker fårorna och svackorna. Placeringen av en rad skeppsmotiv i en sådan rännil kan verka avsiktlig, men detta är något annat, och ger ingensomhelst ledning till datering efter forna havsnivåer. Graverade metallföremål Grundläggande för dateringsarbetet är nu istället t.ex. det faktum att ristningsmotiv emellanåt graverats på daterbara föremål av metall. Skeppsmotiv har kunnat få sin tillkomsttid ungefärligen bestämd genom att de också förekommer som ristningsmotiv på svärd och knivar Ett stiliserat, underbart tecknat skeppsmotiv på ett krumsvärd från Rørby i Danmark, från äldre bronsåldern, kan på så vis binda de äldsta hällristade skeppen till en tid runt 1800 - 1500 f.Kr. (Burenhult 1989).

En viss tvekan kan fortfarande häfta vid ämnet, naturligtvis, då en ristning på ett svärd inte nödvändigtvis måste vara lika gammal som svärdet. Det är väl dock rimligt, må vi anta, att ristningen ändå inte tillkommit flera hundra år senare än svärdet. Genom omfattande fynd av bronsrakknivar med skeppsbilder på, ifrån Danmark, finns möjlighet att mer allmänt datera skeppsmotiv till 1000-500 f.Kr. Det rör sig om t.ex. ett skepp som från en mast eller högrest stolpe midskepps utstyrts med en ännu oförstådd symbol. Den högresta symbolen midskepps liknar faktiskt den upprättstående s.k. kultyxan med kraftigt utsvängd egg, men är denna gång fastgjord i själva skeppet. Kan det röra sig om ett segel, eller en solsymbol? Från Kyrkestigen i Svenneby sn har vi prov på en enkel sådan figur. Ibland syns på hällristade skepp en midskepps markerad mast, ett streck som skjuter upp jämförelsevis högt, vilket möjligen kan svara till samma motiv, en solsymbol eller ett segel, fast denna gång betraktat ifrån sidan.

Under 1995 registrerades ett fynd från Viborg, Sönderjylland, av en dansk bronsåldersrakkniv som genast daterar en annan motivkategori i norra Bohuslän. Det är en fint stiliserad häst som drar på en rundel som omkransas av en tät och jämn serie streck. Rimligtvis en sol. Hästen som solens dragare är ett bekant motiv från flera håll. En mycket välliknande motsvarighet till "solhästen" från Viborg är att finna vid Balken, Tanum sn. I Lilla Arendal, också Tanum sn., träffar vi på ännu ett motiv av detta slag. I och med att bronsrakkniven kan tidsbestämmas till 1000 - 800 f.Kr. (Kaul 1996) torde även motivet "häst som solens dragare" låta sig hänföras till denna tid. Verkliga förebilder och figurer En viktig metod för datering av hällristningar är att forska efter form- och stildrag i ristningar som innehåller vapenavbildningar. S.k. ceremoni- eller kultyxor med kraftigt tillbakasvängd egg som påträffats som fynd, bl.a. i Västergötland och Södermanland, förefaller att ha goda motsvarigheter bland de hällristade motiven.

Från Åby, Tossene sn., finns ett tydligt exempel på en sådan yxa, och hur den lyfts upp av en människa ombord på ett skepp. Denna karaktäristiska yxa kan medge en datering av ristningsmotivet till bronsålder, period IV. Från Fossum, Tanum sn, syns flera ceremoniyxor lyfta över krigarnas huvuden i en rituellt känslofylld scen. Man har f.ö noterat att yxbärande män alltid förefaller rituellt laddade, och alltid har avbildats med rest manslem, medan t.ex. pilbågsskyttar ofta verkar lugna, och väntande, i en mer avspänd och idyllisk tillvaro. Svärd av Hallstatt-typ, i tid också sammanfallande med den nordiska bronsålderns mellersta delar, syns bland annat i Säms Utmark. En karaktäristisk Hallstattsköld, med mönstring av bucklor i ett band efter sköldens form, är att finna i Hede, Kville sn. Också sköldar som ornerats med koncentriska cirklar, ex,vis i Vitlycke, Tanum sn., hör till denna period. Den s.k. Nackhälleskölden från Halland är ett fynd som väl kan motsvara dessa sköldar.

Eftersom Hallstattkretsen haft en dominerande inflytande i Europa från cirka 1100 - 500 är det rimligt att försöka tolka ytterligare motiv i relation till detta. Figurer som avbildats med förstorade vader på ristningarna kan bära benskenor som skydd, som Hallstattkulturens krigare bar, och män med fyrkantiga överkroppar kan vara iklädda någon form av rustning, från samma tid. De bohuslänska scener som framförallt fängslar och fascinerar oss är väl de som tycks avbilda människor i processioner, fest och ritual. Det är voltigörer och lurblåsare, upphetsade män i rituella poser med sköldar och vapen, behornade eller i fågeldräkt klädda figurer, och mycket annat. Det är föreställningar från ett samhälle som vi bara kan skymta några få konturer av. Möjligen är det bilder från ett skådespel vars främsta syfte varit att manifestera sammanhållningen, att stärka gemenskap, att uttrycka glädje eller missnöje, extas eller frustration. Dessa uttryck för samhällets idéer och ideal härrör sannolikt från yngre bronsålder.

Göran Burenhult skriver om den "...figurrika och livliga framställningen av lurblåsare, akrobater, kärlekspar, m.m..." att de i huvudsak tillhör perioden 900-500 f.Kr (Burenhult 1995) De lurar som synes avbildade i en berömd scen från Kalleby, Tanum sn, svarar till välbevarade lurar som påträffats framförallt i Danmark, och som hänförts till sen bronsålder. Påfallande ofta är det från just danskt håll som de verkliga förebilderna till våra ristade motiv kan hämtas. Från Grevensvænge och Fårdal kommer två fantastiska fynd av små figurer i brons, yxbärare med behornade hjälmar, voltigör och märkliga djurhuvuden som sannolikt som varit fastsatta på ett underlag av trä, och som på så vis tillsammans bildat ett enhetligt konstverk. Ett konstverk som direkt kunnat motsvara de hällristade scenerna, ex.vis från Sottorp, Tanum sn. Dessa små figurer dateras till en tid efter 800 f.Kr. Från Veksø, norra Själland, finns en bronshjälm med krökta horn, som låter datera motiv med behornade människor eller gudar till samma period.

Yngre motiv Försök att senarelägga tillkomsten av motiv är särskilt spännande. Någon scen i Tanumtrakten, framförallt den s.k. "ryttarscenen i Tegneby", som innehåller rektangulära sköldar, anses kunna vara yngre, och härröra från förromersk järnålder (Fredsjö 1969, Coles 1995, Randsborg 1996). Detta motiv har än så länge stått som ett enskilt argument för en sen datering av ristningar, men det finns möjligheter att finna ytterligare släktskap mellan motiv, å ena sidan, och relativt sena föremål, å den andra. Ett föremål som ännu inte använts för datering av nordiska hällristningar är den s.k. Gundestrupkitteln, trots att bilderna på denna stora bronspjäs bland annat innehåller en figur med hästsvans. Hästsvans, möjligen flätor, märks på flera ristade figurer från Tanumstrakten, ex.vis Fossum och Vitlycke. Det kan alls inte uteslutas att ristningar vid Litsleby, Aspeberget, Fossum och Vitlycke kan tala för att bilder här ristats inemot tiden för Kr.f. Ytterligare ett par motiv kan tas i anspråk för en diskussion om sena ristningar.

Vagnsmotivet anses traditionellt kunna härröra från bronsålderns mitt. Vid en närmare undersökning av dess tidigaste förekomst och spridning kan denna ståndpunkt verkligen ifrågasättas. Mårten Stenberger har t.ex. om "en tvåhjulig stridsvagn med körsven" som avbildats på en av hällarna i Kiviksgraven menat att den framförallt erinrar om framställningen av sådana på sydeuropeiska kärl och grekiska vaser, och att ristaren kopierat en förebild (Stenberger 1964). Härmed förstås då även att den tvåhjuliga vagnen som ristningsmotiv kan gå tillbaka till en tid omkring eller före 1000 f.Kr. Mats P. Malmer har fixerats av vagnsmotivet i Kiviksgraven, och hänfört även vagnar och plogscener i norra Bohuslän till "bronsålderns period III, eller en följande period" (Malmer 1980). Men vad är det som säger att denna förmodligen första avbildning i Kivik av ett vagnsmotiv så småningom också resulterade i ristningar av två- och fyrhjuliga vagnar, och t.o.m. plogscener, i Bohuslän?

Vagnen kom ju att bli en mycket viktig företeelse i Europa. Till vagnar på kontinenten tycks ha varit knutet status, i det att vagnar medföljt som gravgods i s.k. hövdinggravar under Urnenfelder-, Hallstatt- och La Tèneperioderna i Europa. Kelternas framgångar var delvis baserade på en snabb, tvåhjulig "stridsvagn". Från tidig LaTåne finns exempel på hövdinggravar i Yorkshire, Storbrittanien, där tvåhjuliga vagnar medföljt den döde (Powell 1958, Dyer 1990). De ristningar av tvåhjuliga vagnar som förekommer i Bohuslän, ex.vis. i Vitlycke och Disåsen, kan bestämt ha varit inspirerade av idéer om vagnen från t.ex. en senare tid, dvs. en keltisk epok. Inflytandet kan ha kommit ifrån kontinenten, via Danmark, men det skulle kanske löna sig, att söka förebilderna på de brittiska öarna. Göran Burenhult har väl bjudit en liten öppning i denna fråga om vilka förebilderna till vagnsmotivet kan vara, i det att han tror att vagnsmotiven i Frännarp, Gryt sn i Skåne, kan härröra från yngre bronsålder

(Burenhult). Motivet skulle således hamna hitom år 1000 f.Kr. Det skulle härröra från en epok när vagnen tagits i bruk som "stridsvagn" av kulturgrupper i Europa. Men faktum är, att när vagnsmotivet väl har kopplats fritt ifrån den tidigast daterbara förekomsten av ett sådant i Skandinavien, nämligen det som finns i Kiviksgraven, då är vagnen helt fri i tid.

Dateringen av vagnsmotivet är då hänvisad till analyser av lokala ristningsytor, kontext, sammanhang, och jämförelser med vilka motiv den uppträder ihop med - inte till en förebild på Österlen som efter 1100 f.Kr. varit innesluten i en gravkammare, och knappast tillgänglig som förebild för de nästkommande generationerna. Det sista motivet som skulle kunna tala för denna mycket sena datering utgörs av 4 st s.k. trisklar, trippelspiraler. De uppträdde tidigt i samband med irländska stenkammargravar, men togs upp också som ett element i den keltiska konsten. Dvs. ett motiv som somliga menar introducerades i Skandinavien redan under bondestenåldern, före alla andra figurer, kan i själva verket vara det senast upptagna motivet av dem allihop.

Litteratur: Göran Burenhult 1995, Länkar till vår forntid; åke Fredsjö 1969, John Coles 1990, Bilder från forntiden; Klavs Randsborg 1996, Hjortspring; Mats P. Malmer 1980, A Chorological study of north European Rock art; Ulf Bertilsson 1989, Hällristningar och hällmålningar i Sverige; Powell 1958, The Celts; Dyer 1990;