BRONSGJUTNING OCH HÄLLRISTNINGAR

Bronsåldern var en förgylld stenålder. Vardagsvaran var sten. Men bronsåldern var framförallt en starkt föränderlig period. Ingen del i dess förlopp, 1.500-400 f Kr, var riktigt representantiv för helheten. Genom små och stora förändringar med varje generation skaffade sig människorna undan för undan nya livsvillkor och färdigheter.

Några genomgående omständigheter fanns naturligtvis. Handeln med kontinentens metallkulturer var idebärande . Från Ungern, Österrike och Bayern letade sig överdådiga svärd upp till nordiska bönder. Dyra yxor av metall kom att konkurrera med det inhemska stensmidets produkter. Stensmeden tackade för moderna förebilder och kopierade de nya redskapen. Av prisskäl föredrogs vissa stenyxor igenom hela bronsåldern.

Efter en gles import av koppar- och bronsföremål anlände själva råvaran och gjuteritekniken. Små verkstäder etablerades. Den allmoge som hade råd lärde sig att gjuta. Ur den mångkunniga tekniken uppblommade en ymnig smyckekultur.

Nordiskt bronssmide blev av finaste sort. Man har jämfört med forna europeiska högkulturers bästa nivå. Den jylländska bronsåldern stod i särklass, men många av den nya teknikens föremål hamnade i Västsverige. Åtminstone Halland hade egna bronssmeder, vars gjutformar till små holk- yxor har återfunnits.

Nyttoföremål framställdes och klädpynt göts av fantasirika nordiska artister. Det lilla kära dräktspännet till exempel, ett gott motiv för de små mängder brons som husbehovsgjutningen kunde tillgå, skulle verkligen pryda sin ägare än idag. Dess utveckling från enkel nål till en uppför storad, glasögonliknande brosch, vittnar väl både om hantverksskicklighet och lek full skaparlust.

Ett stort tema för bronsålderssmederna var en sorts märkliga, till synes otympliga halskragar som var populära bland de moderiktiga, burgna damerna. Till accessoarerna, både för honom och henne, räknades också arm- och halsringar, bältesprydnader i form av runda bucklor. Enligt en arabisk källa, som beskriver förmögenhetsbilden i Norden, fick hustrun till en rik man bära en halsring för varje 10.000 dirhemer som familjen förfogade över. Ett flertal bronssaker, halsringar och en sköld bl.a. har påträffats i Grimeton, norra Halland.

De sköna sakerna av brons, ja, även av guld, var ägnade för högtiderna. Inför färden till livet bortom detta ikläddes den avlidne sina praktfulla före- mål. Det är särskilt genom den äldre bronsålderns gravkultur som ett rikt fyndmaterial kan påträffas.

Västsverige var på flera vis landets framsida i denna tid. Den goda grannen Jylland dominerade den skandinaviska kommersen med glänsande metaller. Via Jylland kom en väsentlig del av ideer, produkter och råämnen till Västsverige. Halland och framförallt Västergötland har lämnat verkliga bronsskatter till arkeologerna, medan Bohuslän ännu är tomt på sådana fynd.

Verksamheten kring de gyllene metallerna stod emellertid i stark kontrast till de vardagliga bestyren. Arbetet för brödfödan utfördes med stenålderns gamla beprövade hjälpmedel. Det finns rent- av tecken på att en tandad flintskära representerar en tidig idestöld i det att den härmar en förebild av metall.

I Solen var mestadels varm och livgivande men in- te obrutet under de 1.100 år som bonden kunde titulera sig bronsålders. På det hela taget bör jord- brukaren ha upplevt sina åkrar. som alltmera lätt- odlade. Det hörde ihop med effektiviseringen. En enkel träplog - ett årder - användes. Oxen och den nya bekantskapen häst belastades med arbets- uppgifter som dragdjur. Man upptäckte flera givande odlingsväxter. Bondbönor och hirs odlades. Det f d. ogräset havre, upphöjt till nyttoväxt utan- för Sverige, vandrade in i sädesfälten under tidevarvets senare hälft. I övergången till kärvare klimalttyper kunde nödåren upprepas efter varandra till dess jordbruket ställt om sig och assimilerats med de nya betingelserna.

Jordbruket var samhällets viktigaste produk- tionsresurs. Härigenom kom handelsvaror och försörjning till människor utanför bondekretsen. Det sociala livet var antagligen skiktat i nivåer,med en klick förmögenhetssamlande stormän överst, och därunder handelsmän och bönder av varierande ekonomisk status. Längst ner på hierarkins trappa fanns eventuellt slavar.

Vad som antyder denna bild är äldre bronsålderns gravskick där somliga hedrades med monumentala stenrösen. Hur begrovs de andra? Härtill ska fogas vetskapen om att det samtida Europa var klart klassuppdelat. Samtliga medlemmar av detta samhälle fick således vidkänna störningar inom jordbruk och handel. Det var därför. En socialt övergripande angelägenhet att främja relationerna till de makter som kunde tänkas orsaka med- och motgångar. Magi och trolldom var inslag i ett kulturliv där bondegemenskapen odlade kontakten med det översinnliga. Ceremonier leddes av speciella präster. Där gavs fester och riter för att framlocka sol eller regn, trygga sjöresor kanske, och andra särskilt åstundade fördelar. Det var processioner till gudarnas ära, offergåvor, lurblåsare och akrobater och präster nedkallande av den utvalde gudomens ynnest och vänlighet, och därutöver förborgade ritualer som vi inte ens kan ana oss till.

Som läsaren vet är det hällristningar som anses berätta om dessa kultartade traditioner. Hällrist- ningarna presenterar en komplex föreställningsvärld i kraft av ett symbolspråk som under mer än trehundra år utmanat forskare. Tolkningen av deras innebörder har resulterat i otaliga teorier medan endast två bildtecken är obestridligt förklarade - solen och fotspåret.

Solen markerades som hjul eller cirkelfigurer. Bronsåldersmänniskorna föreställde sig att solen drogs i en vagn över himlavalvet. Så trodde också de gamla egyptierna. En solvagn av brons och guld hittades för övrigt i Trundholm, Danmark, för många år sedan. Solkulten i Bohuslän härleds närmast ur en samtida, vidsträckt västeuropeisk rörel se vars storslagna gåvor till oss efterkommande var arkitektoniska stenmonument påflera platser. I Stonehenge, England, uppfördes en gigantisk sol och månkalender omkring 2000-talet f Kr. l det franska Carnac restes ett mer omfattande megalit verk, till vad som möjligen fungerade som astronomiskt observatorium, av 3000 väldiga stenblock.

Solen hade en central roll i bronsålderns religion, vid sidan av guden eller gudarna. Fotspår, den andra erkända symbolen, markerade gudens närvaro. Buddhismen använde samma teckenide när det var förbjudet att avbilda Buddha kroppsligen. Fotspår är ett vanligt förekommande motiv i Västkustens urbergstavlor.

En summering av detta säger egentligen bara att det åtminstone verkar som om våra västsvenska företrädare varit engagerade i ett kultliv där andliga väsen figurerade. Den tidsmässiga fixeringen av de ockulta ceremonierna låter sig inte göras direkt. Anknytningen till bronsålder har kunnat ske genom datering av gravfynd som haft likartade ristningar. Det är rakknivar som varit ornerade med hällristningsmotiv. Kultlivets maximum kan fortfarande inte lokaliseras till något bestämt sekel, eller flera, varför hällristningarna i sanning är tidlös konst.

De bohuslänska bronsåldersbilderna är kvalitativt och kvantitativt unika. Ristningar förekommer på mer än 1.000 platser med Tanums och Kvilles härader som de rikaste. Utöver de redan nämnda symbolerna uppträder t.ex. mans- och djurfigurer i galleriet med markerade könsattribut. Skeppet är fast det allra vanligaste motivet. Egendomliga är de s.k. skålgroparna. Urgröpta små gropar bildar ostrukturerade mönster i berghällarna. De är helt stumma; de saknar bildvärde och säger oss absolut ingenting.

Enstaka bilder finns här och var, men det är de veritabla tavlorna med tät hopning av motiv som , fascinerar mest. Figurerna blandar sig friskt, laglöst till stil, proportioner och placeringar. I just denna sammangyttring finns en stor suggestiv kraft som kommer att fängsla betraktaren även efter att bildernas innebörd fullkomligt klarnat.

Vad tror man då att hällristningarna mer konkret har haft för betydelse? En ide är att själva handlingen, att rista eller knacka fram bilderna, har varit självändamålet. Genom det monotona upprepandet i bildskaparproceduren har ristaren suggererat sig själv, genom ljud och rörelser, till en högre andlig nivå. När bilden kom till gav den ett resultat - därefter hade den omedelbart tjänat ut.

De enskilda, svårförklarade figurerna har man försökt definiera på flera vis. Motivet skepp har tolkats till "solbåt", men "dödsbåt" nämns också i sammanhanget. De manligt könsbestämda gestalterna har sannolikt illustrerat förväntningar om fortsatt framgång och fruktsamhet.

Mer spektakulär är den bildtolkning som menar att man i materialet framförallt kan spåra den nordiska mytologins asagudar. En ofta återgiven scen visar en mansfigur som lyfter ett skepp. Det kan tänkas vara guden Tor som demonstrerar sin arm styrka för jätten Hymer. Styrkeprovet kallas "båtlyftarbragden" och finns berättat om i mytologin.

Bland hällristningarna finns det ytterligare sådana motiv som med mycket god överensstämmelse passar ihop med andra delar av gudasagan. mytologins asagudar uppträdde inte under bronsåldern. Hypotesen om järnålderns gudar stöder sig på att vissa ristningar kan ha gjorts mycket senare; ett motiv, ryttarscenen vid Tegneby Mellangård innehåller fyrkantiga vapensköldar och de fanns först under romersk järnålder. . .

Den etablerade arkeologin och den spekulativa, fria forskningen kan i alla fall enas om en sak det är njutningsbara bilder. Bland många svårtolkade motiv finns också sådana som möter oss klart och tydligt. Det är en sorts stilla, lyckliga kort från bronsålderns vardag, och helt betagande.

För ungefär tretusen år sedan hände det sig att två män rodde ut på sjön för att fiska. De kastade ut ankaret när de kommit en bit, och satt sedan och metade i en lugn, stressfri tillvaro. Stunden förevigades i en hällristning. Här är det verkligen tal om "att föreviga", ty minnet av fisketuren sitter stadigt i urberget. (Södra Ödsmål, Kville.)

För all framtid ska människan också få beundra bilden av sin jordbrukande bronsålderskamrat. Flera motiv har just temat bonden-plogendragdjuren. Gjordes ristningarna för att befrämja åkrarnas fruktbarhet? Eller var bonden (Litslebybonden) helt enkelt tacksam och stolt över att vara en del av situationens helhet? När han i kvällning, en riktade in plogfåran mot den nedgående solen var han i alla bemärkelser del av helheten, med en . solbränd hy som rentav hade stänk av tidens ålder - brons. . .