Eftersom hällristningstraditioner uppstått oberoende av varandra i alla världsdelar i olika tider, kan vi konstatera att ristandet av särskilda motiv i berg bottnar i ett behov av kommunikation mellan människor, och grupper av människor, likaväl som mellan människorna och deras föreställningsvärldar. Under vår bronsålder kan människorna ha varit övertygade om att framställningen av en ristning hade en magisk verkan, att blidka makterna och nedkalla deras ynnest, men ristandet har trots allt varit främst en social angelägenhet, med sin huvudsakliga betydelse i relationen mellan människorna. Inte mellan människorna och deras gudar. Att studera ristningar är därför inte främst att försöka förstå enskilda motiv, deras utformning och spridning, utan också att fundera över deras funktion i både ideologiskt och socialt hänseende. Den kanske viktigaste funktionen kan ju ha varit att åstadkomma skådespel och skådebröd.

Det kan ha varit ett oerhört viktigt spel för att kanalisera samhällelig glädje eller missnöje, extas eller frustration, samtidigt som det manifesterat sammanhållning, gemensamma värden, och stärkt människorna. Syftet med ristningstraditioner, sociala och ideologiska sammanhang, och motiven som kommunikativa och informativa objekt, är forskningsfält för den intresserade. Arbetet med datering av ristningar ger från generation till generation rätt stora fluktuationer. Efter att man under tjugo, trettio år ansett att merparten av ristningarna kommit till innan 800 f.Kr., märks nu oftare uttrycket "hallstatt" i resonemang om hällristade figurer, företrädesvis om motivet "krigare med förstorade vader, behornad hjälm och med buckelornerade sköldar". Därmed skulle ett stort motiv för hällbildsristare ha introducerats omkring 800-talet. Det är fullt möjligt att nya motiv fortfarande togs upp inemot förromersk järnålder.

Att tyda enskilda motiv, och att försöka se vilka motiv som hör ihop, är en spektakulär utmaning. Vad vi betraktar i ristningsscener är rimligtvis inte från början uttänkta kompositioner, där hällen representerar en komplett idé, ett budskap. Yngre motiv har ju ristats över äldre och antyder därmed tid och lagerföljd. En hällristningslokal med sina många bilder kan kanske jämföras med ett bibliotek, med samlingar som successivt byggts upp av en kontinuerlig, i tid långsträckt ristningstradition. Vissa symboler kan efter någon tid ha upplevts som föråldrade, och ersatts av andra, en eller flera gånger under hällristningsepoken. Och samma motiv kan ha givits en annan betydelse under den tid, kanske under flera århundraden, som den varit i bruk. Det är också viktigt att besinna sig lite grann i funderingarna kring ristningarnas storhet och betydelse, eftersom de fantastiska bildhällarna med sitt myller av figurer, illustrationer från förmodad kult och magi, kan föra oss för långt i tankarna.

Möjligen överskattar vi fenomenet. Eftersom ristningstraditionen kan ha varat under gott och väl 1000 år är det ju i snitt inte mer än uppskattningsvis 40-50 enskilda motiv som ristats varje år i Bohuslän. å andra sidan kan naturligtvis arkeologer ha missuppfattat sina rön och informationer. En kortare ristningstradition skulle ju vara mera intensiv och livaktig, än en lång tradition med relativt låg intensitet.

Östfold, Västergötland, Halland, södra Bohuslän, Skåne - och framförallt Danmark på andra sidan om Kattegatt - har så mycket mer av metallföremål från äldre och yngre bronsålder. Hällbildernas spridning kan antas spegla det dåtida samhällets strukturer, samtidigt som motiven illustrerar detta samhälles föreställningar, men det finns följaktligen många problemområden att ta hänsyn till. Vi har idag hunnit få en omfattande dokumentation av hällbilder. Också den är ett arv. Den rent formella och nödvändiga insamlingen av data har pågått i mer än hundra år, och beräkningen av dessa resulterar i en viss baskunskap. Ja, det kan bli en rätt fantasilös information, om vi rådbråkar den utan förmåga till engagemang. Vi lär oss då t.ex. att norra Bohuslän har fler än 43000 hällbilder, varav ungefär 65% är s.k. skålgropar, älvkarnar. Men alla uppgifter kan studeras kvantitativt och statistiskt, vilket möjliggör en viss dynamik, och kan resultera i en hel del kvalitativa slutsatser.

Uppgifter om hällbilderna analyseras och ordnas gruppvis, ofta utifrån motivens särart, och leder till en uppfattning om bland annat stilutveckling, om inre skeenden inom epoken. Skeppsbilder är en sådan bildgrupp som ställts samman och granskats på alla tänkbara vis. Dels studeras skillnaderna i detaljer, storlek och frekvens. Dels undersöks relationen mellan antalet skeppsbilder i en viss region mot en annan. Genom sammanställning av skeppsbilder, analyser av bildernas varierande beskaffenhet, har det varit möjligt att föreslå typologier, och en relativ kronologi, över skeppsformens utveckling och förekomst bland hällbilderna. Även avbildade vapen har noga studerats, naturligtvis. Vapen med karaktäristiska drag kan jämföras med verkliga motsvarigheter, och ge möjligheter för datering av hällristningsmotiven.

Tidsanknutna studier av hällristningar erbjuder många utmaningar. Datering av hällbilder kan ju inte göras direkt. Ristningens läge i nivå över havet kan ge en uppfattning om tidsrummet. Denna relativa datering ger besked om när en ristning tidigast kan ha utförts. Hällristningar har i Göteborgstrakten påträffats på hällar under bronsåldersrösen (skålgropar), och under bronsåldershögar. Sådana omständigheter medger naturligtvis tidsbestämning. Dels föreligger en tidpunkt, efter vilken ristningen inte kunde utföras. Dels, genom strandlinjeförskjutningen, en tidpunkt före vilken ristningen inte kunde utföras. Genom att ristningar ibland ingått i slutna fynd medges en mer preciserad tidsbestämning. Mjeltehaugen i Norge, en skelettgrav med ristade skifferhällar som hänförs till tidig bronsålder, och en storhög i Anderlingen, Hannover, från bronsålderns period II, är exempel på sådana.

Det har i bägge fall rört sig om geometriska mönster. Hällarna i Kiviksgraven, en grav som sannolikt härrör från bronsålderns mitt, liksom Sagaholmshögen, 1300 - 900 f.Kr., är de bildrika exemplen från svenskt område. Även möjligheten av stratigrafisk datering finns. En del ristningar har ibland delvis ristats över andra. På så vis kan konstateras vad som är äldre och yngre bilder på en häll. Hur lång tid som förflöt innan ett motiv blev överristat av ett annat, det kan vi naturligtvis inte avgöra. Stratigrafisk och relativ datering är i flera avseenden inexakta och otillförlitliga metoder, men viktiga komplement till andra möjligheter. Hällristade bilder av vapen kan jämföras med daterbara motsvarigheter bland föremålsfynd, och ger bättre kvalitet på tidsbestämningen.

Redan Hildebrand kunde 1869 konstatera hur "framförallt synes vapnen form böra kunna gifva säkraste ledningen för att afgöra frågan om hvilken tidsålder hällristningarne tillhöra". Yxor med svängd egg kan vara karaktäristisk för en epok, medan krumsvärd kan härröra från en annan period. Fyrkantiga sköldar, såsom dem ristade vid Litsleby, Tegneby sn, härrör från keltisk järnålder. Dvs. denna ristning vid Tegneby kan förmodas vara förhållandevis sent gjord. Människofigurerna utgör en motivkategori som modifierats med tiden, såtillvida att de som ristats i yngre tid tycks iklädda rustningar och benskydd.

Studier av enskilda motiv har alltsedan ristningarna upptäcktes sysselsatt forskare. Det är också den forskning som oftast kommit till uttryck, som engagerat människor med lite olika kunskaper och varierande bakgrund och som nått bredare publik, är den som försöker tyda bilderna. Bilderna tolkas alltefter tolkarens övergripande teorier. Någon anar att motiven berättar om historiska händelser från landskapet, där varje motiv på en häll ska stå i samtidig relation till en annan. Men vad vi betraktar i ristningsscener är rimligtvis inte från början uttänkta kompositioner, dessärre, där hällen representerar en komplett idé, ett budskap. Yngre motiv har ju ristats över äldre och antyder därmed tid och lagerföljd. En hällristningslokal med sina många bilder kan kanske jämföras med ett bibliotek, med samlingar som successivt byggts upp av en kontinuerlig, i tid långsträckt ristningstradition.

Vissa symboler kan efter någon tid ha upplevts som föråldrade, och ersatts av andra, en eller flera gånger under hällristningsepoken. Och samma motiv kan ha givits en annan betydelse under den tid, kanske under flera århundraden, som den varit i bruk. Det kan vara svårt under sådana förutsättningar, att reda ut vilka motiv som är samtida, och vilka som är att betrakta som berättande element i en och samma,speciella episod. Andra finner svaren utifrån specifika religionshistoriska modeller, hämtade ifrån andra kulturer i Europa, Egypten och Främre Asien, och inkorporerade med en svagt förnimmad nordisk mytologi. I själva verket är det inte särskilt svårt att finna likheter mellan skilda religioner. Idéer och föreställningar har spridits mellan människor. Specifika yttringar i en kultur har förmedlats, modifierats, och uppstått i delis ny form i andra miljöer.

Gudarna har kunnat uppträda såväl som människor som i djurskepnad. Bland Bohusläns hällbilder finns sådana som tycks föreställa samlag mellan människa och djur. Det är möjligt att detta är uttryck för ungefär samma historia som i ugaritisk (Baal) och grekisk mytologi (Zeus) där guden i människogestalt parar sig med en gudinna i djurskepnad. Nordisk mytologi under bronsålder tenderar på så vis att vid rekonstruktionsförsök bli ett hopplock av inlånade bidrag från omvärlden. Egyptiska, främreasiatiska, kontinentala och irländska/brittiska föreställningar får ge karaktär också till bronsålderssamhället i sydvästra Skandinavien. Ja, kontakterna med omvärlden var säkert livliga. Därom vittnar själva införseln av metallföremål från kontinenten och England.