Krönika nr:2 98.

Nu kommer våren, nu börjar storloppscirkusen, nu kommer topphästarna på löpande band. Såg senast uppvisningen av Scandal Play i Gävles gulddivission. I andra starten la han hästar som Ideal Somolli V. och Demon Sid på rygg. Visserligen kanske dessa egentligen tillhör klassen under den verkliga eliten, än så länge är väl bäst att tillägga.

Den svenska anstormningen mot Frankrike kom av sig redan innan den hade börjat, de svenska hästarna hade nästan alla en dålig dag när det gällde. Det fanns ett par ljusglimtar som fastnade på näthinnan, bland annat Lovely Godivas attack i uppförsbacken i Prix De Amerique, då såg hon oförskämt pigg ut, synd bara att framgången uteblev. Ett annat inslag var Zoogins avslutning i samma lopp. Hans löpning i den alldeles för sena luckan var av högsta klass. Hoppas nu bara att Håkan ochÅke valde rätt, hoppas att Zoogin får avsluta sin karriär med en lika fin säsong som de andra säsonger han har gjort.

Jag måste bara skriva ett par ord om Vinter OS som precis har avslutats i skrivande stund. Eftersom travet år efter år sponsrar våra svenska olympier genom olympiatravet så vill vi hästägare, spelare och alla de andra aktiva inom sporten ha något tillbaka, detta något skulle till exempel vara en bättre prestation över lag än de mediokra resultat som det här OS-et bjöd oss på. Ishockey landslaget, vårat flaggskepp i Nagano sjönk snabbare än regalskeppet Wasa på sin jungfrutur. 2-1 i baken mot Finland är inget annat än en svensk katastrof, inget ont ord om Finland, men hur kan tre coacher vara så otroligt naiva att de tror att det räcker med att ta bort Koivu och Selänne. Sverige spelade hockey i 13-14 minuter av 60 möjliga. Tror verkligen Forsberg, Tomth och Smith att 16 minuter räcker för att slå ett av världens 6 bästa hockeynationer så säger jag bara som Aftonbladets Peter Wennman gjorde dagen efter fiaskomatchen "Det är bara att dra" eller som Calle Johansson "Det är pinsamt", de har så rätt så. Störtloppssilver i all ära, men hade vi inte väntat oss lite mer av vårat alpina lag. Curlingdamerna gjorde vad de kunde, medaljen kanske inte smakade så bra men det var i alla fall Sveriges första medalj i detta OS.Sist av allt gör Niclas Johnsson det omöjliga, han tar ett silver på den avslutande femmilen och är bara 8,1 sekunder från att knäppa självaste Dählie på fingrarna och sno guldet framför näsan på alla som redan hade gett Dählie guldet. Tack Niclas för att du räddade lite av den stolthet som blev så oerhört nedsmutsad under detta i övrigt så usla OS.

Jag har blivit med häst igen! Vi kom över ett sto som är dräktigt med Texas för en billig peng. Det ska bli fantastiskt att bli "pappa" till ett litet hingstföl (förhoppningsvis) och den här gången vara med hela vägen från födseln och ända tills kariären är över.

Tiden från födseln och fram tills den går till en tränare för inkörning och uppträning tycker jag är mycket spännande därför att det är då man har chansen att bygga upp ett stabilt psyke hos den blivande tävlingsindividen, och psyket mina vänner är ju som bekant helt avgörande för hästens prestationer, så anser jag i alla fall.Det spelar ingen roll om du har en häst som har en överlägsen fysik, knäck psyket på den så får du se vad som händer, hästen går inte en meter. Ordet löpskalle är ett ord som flitigt används, vill du ha en häst med löpskalle så måste du ta vara på föl och unghästtiden för att bygga upp ett stabilt psyke och ett gott självförtroende. Lika viktigt är förstås att bygga upp ett förtroende mellan häst och människa. Nu finns det visserligen undantag från detta, dels finns det hästen som trots all tänkbar omvårdnad vägrar att ta för sig och dels finns det hästen som ger allt den kan vad du än gör med den (det sistnämnda är ej att rekommendera). Jag har sett med egna ögon en del konstiga metoder att hantera denna viktiga fas i hästens liv. Tex. minimal hantering som fölunge (vilket ger en häst med mycket litet förtroende för människan, lite tömkörning och snabbt på med vagnen (risk för olyckor) och stryk mer som regel än som undantag.

Detta har jag sett på flera håll i landet och jag måste nu tillägga att jag inte svartmålar uppfödarna, men en del starka intryck sitter fortfarande fast i bakhuvudet. Jag vill också påpeka att det inte på något sätt är frågan om någon vanvård eller misshandel av djur jag talar om utan från min synvinkel sett det en mycket märklig metod att föda upp hästar på. Nu är inte jag någon expert på uppfödning men en åsikt får jag ha och det är fritt att ventilera den.

Om jag nu själv kan leva upp till de tankeställningarna som jag har radat upp nu så får jag förhoppningsvis en tävlingsindivid som litar på människan och ger vad den kan i loppen. Har jag en himla otur så är jag helt ute och cyklar och får en kamel som får harva i B-lopp och P21-lopp.

Visserligen spelar tiden en avgörande roll i detta problem. Många som sysslar med uppfödning i liten skala har ett arbete som ska klaras av innan det bär av till stallet, och ska man hinna göra mer än bara äta, skita, sova och jobba så skyndar man gärna på lite grann. De större uppfödarna har oftast en nedrans massa hästar och har av den anledningenont om tid, men dessa klarar oftast detta bättre än de små därför att de förmodligen har duktig personal som har stor erfarenhet av detta. Nog pratat om uppfödare, jag har nog retat upp tillräckligt många ändå, men ingen behöver ta illa vid sig, alla arbetar på sitt sätt och jag anklagar ingen för något.

Själv tänker jag nog lägga mig i tömkörningen som min sambo/särbo tar hand om för att se om hon har samma ide'er som jag har.

Sen kommer nästa steg i hästägandet, vem ska träna hästen? Inte jag (har varken tillräckligt kunnande i unghästträning eller tid), då måste vi hitta en tränare som passar både konkurrensmässigt och prismässigt. Idealet vore en yngre och förhoppningsvis hungrigare tränare som vill upp till toppen, men det får inte gå till överdrift, då är det risk för skador och konvalecens och andra kostsamma saker, nu är ju visserligen dagens tränarkår oerhört kunnig så risken är minimal, men ändå.

Något som ligger i tiden att ta upp i krönikan är mordet på Valla för någon vecka sedan. Det är inte första gången det sker skumma uppgörelser på travbanor (nu var ju det här mordet tydligen en privat handling och inte en affärsuppgörelse), det var inte så många år sedan Umåker (tror jag) var utsatt för skottlossning med dödlig utgång. Detta är naturligtvis inte bra för sportens rykte, det är ju faktiskt inte mer än något decennium sedan travet hade ryktet om sig att vara allt annat än rumsrent. Den stämpeln finns inte idag, fast vissa anser nog fortfarande att hästbranschen bara innehåller skojare.

Var får folk allt ifrån? Travet är ju fullt av hårt arbetande hästägande som sliter ont för att kunna betala de dyra träningsavgifterna. Att trav är dyrt det är vi nog alla överens om, men det är värt vartenda öre. Ett intresse eller hobby som ger både motion och frisk luft för de aktiva är värt de pengarna. Glöm förstås inte den spänning som köandet i totoluckan ger, det är det här som lockar folk och fä ur stugorna. Att ha trevligt och samtidigt ha chansen att vinna en slant kan inte vara fel.

Tack för den här gången.

MVH. Peda.