Irländska republiken; (iriska Éire) är en republik i västligaste Europa omfattande ön Irland med undantag av den brittiska riksdelen Nordirland i nordöst.


Natur och klimat
Irlands centrala område upptas av ett lågland. Bergarterna inom detta område är huvudsakligen kalkstenar från karbontiden. Dessa täcks emellertid av lösa avlagringar av bl a morän, som bildar mängder av drumliner. Här finns också stora och långa rullstensåsar.

Låglandet inramas av högre liggande områden. I nordväst utgörs dessa av Donegals och Connachts högländer, med bl a urberg i form av gnejser. I sydväst påträffas devonisk sandsten, som överlagrats av morän från en lokal isframstöt, Kerry-Cork-glaciationen.

Irland har ett nederbördsrikt klimat med små skillnader i temperatur mellan sommar och vinter. I Valentia, i sydväst, är medeltemperaturen i januari +7º C och i juli +15º. Medelnederbörden per år är 1 400 mm.

Den höga nederbörden gör att bildningen av torvmossar och kärr - vanliga inslag i landskapet - är förhållandevis snabb. Ängsmark täcker stora delar av landet; skogarna är få.

 

Befolkning och bebyggelse
Befolkningen härstammar till ca 20 % från de keltiska gaeler som tog ön i besittning på 300-talet f Kr. Huvuddelen är emellertid ättlingar till senare invandrade nordbor och engelsmän.

Trots relativt höga födelsetal har landets befolkning minskat från 6,5 milj 1841 till nuvarande 3,5 milj, beroende på hungersnöd på 1800-talet och kraftig emigration. I början av 1960-talet noterades emellertid för första gången på över hundra år en liten folkökning.

Sedan 1937 är det gamla keltiska språket, iriskan, landets första officiella språk, engelskan det andra. Omkr 95 % av befolkningen tillhör den katolska kyrkan, som har ett stort inflytande på seder, moral och politik.

Historia
Irlands keltiska invånare, gaelerna (irerna), invandrade troligen på 300-talet f Kr. De var uppdelade i stammar och klaner under hövdingar som åtminstone till namnet var underställda en överkung i Tara, nordväst om Dublin. Den inhemska religionen, som behärskades av druiderna, ersattes på 300-talet av kristendomen, och många kloster anlades.

Under folkvandringstiden blev ön en fristad för den grekiska och latinska bildningen och framstod som "de heligas och lärdas ö". Härifrån utgick också en omfattande missionsrörelse under följande århundraden.

Den kulturella blomstringen upphörde genom anfall från nordiska vikingar, vilka plundrade och härjade men också slog sig ned som kolonisatörer. Vikingarnas farligaste anfall mot Irland slogs tillbaka i slaget vid Clontarf 1014.

År 1172 hyllades den engelske kungen Henrik II som Irlands härskare, och under följande sekler säkrade engelsmännen sitt herravälde. Uppror slogs ned hänsynslöst; under Elisabet I:s tid utrotades ca en tredjedel av öns befolkning. 1649 kuvades Irland med största grymhet av Cromwell och massdeporteringar ägde rum. Katolikerna utdrevs från Ulster och skotska och engelska puritaner flyttade dit, varigenom det svårlösta Ulsterproblemet uppstod.

TILLBAKA TILL HEMSIDAN