Här kommer nu en redogörelse för årets skidresa. För andra året i rad begav jag mig ned till det solsäkra Italien. I brist på skidåkande kompisar (alla åker ju bräda nu för tiden) följde jag med mina föräldrar. Resan gick med ett litet resebolag som drivs av två lärare. Båda heter Bosse i förnamn och bolaget heter därför Boss travels. (obs!! Jag har inte fått betalt för att nämna detta). Resan från Göteborg ner till Dolomiterna (nordöstra Italien) tog cirka ett dygn med buss. Nu tänker du säkert att "va jobbigt med bussresa", men så är det inte. För två år sedan tog vi tåget ner till Österrike och det är inget som jag vill göra om, även om det var liggvagn på natten. Bussen stannar var fjärde timme under dagen och då kan man sträcka på benen. Denna möjlighet har man ju på tåget också men man blir ändå sittande.
            När vi till slut var nere i Italien var det helt fantastiskt, strålande solsken och några plusgrader. Byn Moena är inte så mycket till skidort för det finns nämligen ingen lift från byn upp till bergen. Istället får man ta buss eller bil till de olika systemen i byns närhet. Här har man en fördel om man åkt buss ner och att den är tillgänglig hela veckan, man slipper ju trängas på den lokala skidbussen. Åker man med större resebolag typ STS så kan man glömma att bussen stannar hela veckan. Stora resebolag har bara pengar i huvudet.
            Nu till det viktiga, SKIDÅKNINGEN! Som jag tidigare berättat finns det ingen lift från byn. Det finns dock ett liftsystem som heter Moena, men det är ganska litet. Det fina med Dolomiterna är att det finns ett gemensamt liftkort för Dolomiterna och skidområdena har ett gemensamt namn, Dolomiti Superski. Har ni tittat på alpina världscupen i år har ni säkert sett reklamen. Detta liftkort gäller för 464 liftar och nedfarterna har en sammanlagd längd på 120 MIL!!! Det låter mycket men de finns lite "ströliftar" har och var och man åker ju ofta i de större systemen. När man säger Dolomiterna till sina vänner tittar de ofta frågande på en men säger man Cortina, Canazei och Val Gardena förstår de vad man pratar om. Egentligen borde man sätta Cortina inom parentes om man bor i Canazei eller Val Gardena för Cortina ligger lite avsides. Det ska också sägas att det är väldigt dyrt att leva i Cortina i och med att det är ett stort namn. Men man ska inte lura sig och tro att störst är bäst, för så är det inte, i alla fall inte i Dolomiterna. Min tanke är nu att göra en liten guide över de olika systemen som inte ligger på allt för stora avstånd från Moena.

Ski Center Latemar
Detta system är ett av de närmsta systemen sett från Moena. Det tar ca 15 min med bil och något längre med den lokala skidbussen. Äggliften har sin bottenstation precis utanför byn Predazzo. Första gången jag åkte "ägget" upp var jag mycket skeptisk till det hela. Inte en snöflinga syntes på berget. Men naturligtvis fanns det snö, det var bara det att man var tvungen att åka över en topp, ner i en dal och sen upp på nästa topp. Liften är 2500 meter lång och stigningen är inte så jättestor men det räcker till för att man ska komma upp i snön. Efter det är det bara att knäppa på sig skidorna och glida ner till en fyrstol, om man inte vill åka i barnbacken förstås. Efter allt detta liftåkande har man hamnat på 2200 meters höjd.
        Är man ute i tid på morgonen bör man göra några repor ned för den röda pisten som leder ned till toppstationen för äggliften. Det finns ett svart hang som är helt fantastiskt när det är nypistat. Senare på dagen blir det uppåkt p g a alla måste ta denna nedfart för att komma ner till Predazzo. Latemar är ett mycket bra system, det finns backar för alla smaker och det är alltid välpreparerat. Efter några repor i den nyss nämnda pisten bör man söka sig bortåt i systemet. För de åkare som vill ha lutning bör man åka ner till lift- stationen i Pampeago och därifrån ta fyrstolen till höger sett från pistkartan. Backarna är kanon och håller sig hela dagen tack vare att den värmande solen inte kommer åt. När man har kört här några gånger brukar det vara lagom att söka sig till mitten i systemet för att där äta lunch. Ett utmärkt ställe att inta denna på är "Rifugio Ganischer Alm". Fråga mig inte vad det betyder men maten är bra och det är inte allt för dyrt. För den som vill ha lite hålligång mitt på dagen så finns där bar med glasväggar ett jätteparasoll som skyddar om det skulle snöa. Där é det tryck kan jag lova.
        Efter en god och förhoppningsvis solig lunch finns det nu två valmöjligheter. Antingen att åka tillbaka till de backarna man höll till i innan lunch eller söka sig ännu längre bort i systemet. Men innan detta svåra val måste man bara ta knappliften upp på systemets högsta topp. Vid liften står det en skylt att pisten är svår och endast duktiga skidåkare ska ge sig upp på toppen. Detta struntar Italienarna totalt i. Detta medför att det ofta utfärdas pelikanvarning i de brantare hangen. (Tidningen Åka Skidor kallar Italienare och andra plogare för "Plogande pelikaner"). När man väl har kommit upp på toppen efter ungefär 12 minuters knappliftsåkande har man en härlig översikt över dalen. Man befinner sig på 2500 meter över havet och man ser mycket långt då det är riktigt klart i luften. Enda nackdelen med denna höjd är att det blåser så förbaskat p g a att det blir så öppet. Har man lite ont av att det är så mycket folk i de brantare partierna finns ett litet alternativ i denna pist. Det finns nämligen en träningsbacke som är ganska skickligt gömd bland några träd. Förra året var man tvungen att köra lite puckelpist för att nå fram till denna sagolika träningsbacke men pistörerna har nu byggt en liten väg så det är inte helt omöjligt att hitta rätt. I början av träningsbacken står en skylt som upplyser en att man endast får träna i denna backe, så tänk på tekniken samtidigt som du njuter av en helt perfekt preparerad nedfart. Backen håller sig också hela dagen. Det finns två orsaker till detta, den ena är att backen ligger lite gömd och den andra är att solen inte kommer åt med sin fulla kraft. Kort & gott, ett kanonbra åk.
        Man tröttnar efter ett tag på den långa knappliften och åker nån annan stans men vart? Som tidigare nämnt så har man två alternativ; åka längre in i systemet till dess stopp i Obereggen eller åka tillbaka till backarna där man höll till innan lunch. Vill man ha bra skidåkning gör man bäst i att åka till-
baka där man var tidigare. Vägen ner till Obereggen är mest en tråkig transport med ett undantag. Det går en lift upp till höger när man kommer ner till Obereggen och där den landar finns det en röd backe som är helt OK men det är tyvärr allt. Tar man beslutet att åka ner till Obereggen bör man ha i tanken att det är ganska många liftar man måste ta för att komma tillbaks till kabinen. Vill man sedan ha afterski i Latemar måste man åka tillbaka i tid för det finns bara ett riktigt afterskiställe och där går solen ner redan vid halv fyratiden. Detta ställe går inte att missa för det ligger precis där äggliften kommer upp. Även här finns en liknade bar som på lunchstället. Enda skillnaden är att dem har något större högtalare på afterskistället.

Sella massivet
Sella massivet är en grupp av mycket fina berg. De har en lite rosa nyans som är karaktäristisk för Dolomiterna. Runt detta massiv började olika liftägare att sätta upp liftar helt oberoende av varandra. De olika systemen byggdes ut och vips så var de sammanlänkade. Detta blev nu Sella Ronda. En turistfälla utan dess lika. Alla måste åka Sella ronda, annars har man inte varit i Dolomiterna. Det är så alla tycker. Visst, det är kul att aldrig behöva åka i samma backe två gånger på samma dag, men det hade inte gjort något om det var riktiga backar man åkt i. Det är mest transport MEN det finns några bonusåk som är fina, om man nu gillar svarta pister. Sella Ronda har några stora namn att komma med, så som Val Gardena och Canazei, men åker man rundan hinner man inte se några av de fina backarna i dessa system. Som ni kanske märker så är det lite knappt om tid. Det hjälper inte hur bra skidåkare man é, det tar ändå hela dagen att köra runt. Varför? Jo, det är så att liftsystemet ägs inte av ett stort företag utan av italienska bönder som inte bryr sig om kapaciteten på deras liftar utan det viktigaste är att den tar upp folket på höjderna. Nej, Sella Ronda kan man åka en gång bara för att gjort det men INTE två gånger. Mitt förslag är att istället att åka en bit av rundan för att sedan upptäcka de fina backarna i Val Gardena, Canazei och Arabba. Det sista orten är helt underbar men inte så känd bland oss svenskar. Det sägs att Ingemar Stenmark tyckte att Arabbas backar var de bästa i Europa. Det är de branta backarnas system. Tyvärr går liften upp till toppen ganska sakta men man får en god belöning när man väl kommer upp. Utsikten är fantastisk och restaurangen som ligger på toppen har bra mat. Den är alldeles nybyggd och mycket fräsch. Enda nackdelen är att själva restaurangdelen ligger i källaren och alla vet hur skoj det är att gå nedför i trappor med pjäxor. Det ända tipset jag har om backarna i Arabba är att åka ALLA. De é helt enkelt de bästa backarna i hela Dolomiterna. En sak man ska ha i minnet är att ska man tillbaka till Canazei så gäller det att man startar hemfärden i tid. Det finns nämligen en knapplift som fungerar som en flaskhals på vägen. Jag kommer inte ihåg numret på liften men den ligger vid vägövergången som man passerar om man kommit från Canazei, när man var på väg till Arabba.
        Canazei är det perfekta familjetillhållet. Blandning mellan röda och blåa nedfarter och mycket breda nedfarter. För den som vill ha utmaning så är inte Canazei det rätta systemet. Det enda som liknar svarta nedfarter är några puckelpister vid sidan av toppstationen. Som sagt, detta är familjens system.
        Val Gardena har ett av de hårdaste störtloppen i F.I.S. (Världscupen) Denna störtloppsbacke är bara ett måste. Den är lång och det är helt omöjligt att köra hela vägen ner utan och stoppa när man måste ta hänsyn till alla pelikaner som har kommit fel. Drömmen är att få köra backen när den är nypistad och helt folktom. Det skulle vara helt underbart. Val Gardena är ett av de mest kända byarna nere i Dolomiterna och därför blir priserna därefter. Man bör försöka att undvika att äta lunch i detta system för det finns bra mycket billigare ställen inte allt för långt bort. I Val Gardena så som i Arabba bör man hålla ett öga på klockan och man ska tillbaka till Canazei. Det är en bra bit man ska åka för att komma tillbaka. Så tänk på detta!
        Om ni nu känner att ni måste åka Sella Ronda ber jag er att tänka på en sak. Åk för allt i världen det röda varvet. Oj, jag har ju inte berättat att det finns två varv. Vilket slarv! Men det finns det, ett grönt och ett rött. Dessa båda vägar är mycket bra markerade och så fort pisten delar sig står det en röd eller grön skylt. Det är helt omöjligt att komma fel, om det inte är dimma förstås. Som jag skrev bör man ta det röda varvet. Men varför? Jo, det ligger till så att kapaciteten är inte lika stor i hela systemet. Tar man då det gröna varvet märker man framåt eftermiddagen att det blir allt längre liftköer och framför allt väldigt mycket liftåkning. Liftköerna beror på att alla ska åt samma håll och att kapaciteten är krympande ju längre man kommer. För två år sedan märkte jag detta. Vår buss skulle gå från Canazei 16.00 men gick istället 18.00. Inget vidare kul för dem som var där klockan fyra. Anledningen var att först kom det en snabb ägglift, efter den två snabba fyrstolar, sedan en tvålift och till sist en KNAPPLIFT. Vi stod i knappliftskön i 50(!) minuter. Men vi frös inte och detta berodde på att det pågick ett mindre krig i kön. Alla ville ta sig förbi alla. Det blir lätt så när folk börjar bli trötta. Då det var dags att ta den sista liften upp till kabinen som skulle ta oss ned till Canazei fick man se en solnedgång. Ganska vacker men man var lite för trött för att uppskatta den helt.

Passo San Pellegrino
Detta system är det perfekta "tredjedagssystemet". Benen brukar ju vara lite sega på den tredje dagen. Åkningen är kanske inte den bästa men utsikten är fin, snön bra och solen tar lite extra, för systemet ligger lite högre. Det är det närmaste systemet om man räknar bort blåbärssystemet Lucia (det finns bara blå backar i Lucia). I Pellegrino kan man åka på båda sidorna av dalen. Ena sidan är lite lättare och passar för nybörjare och soljagande italienare. De andra sidan har ett större utbud och har också lite brantare backar. Gillar man långa backar som man kan åka hela vägen ner till liften är nedfarten som ligger vid kabinen ett måste. Benen kokar och man kör hela vägen ner. Man bör vänta tills lite senare på dagen innan man tar denna backe. Detta p g a det kan bli lite mycket liftkö till kabinen på förmiddagen och kan undvika liftköer så gör man ju helst detta. För de åkare som tycker om att köra hela dagen klarar dessa av de flesta backarna på en dag. Åker man ner till Falcade ska man inte ha för bråttom för då är det risk att man missar baren där man kan sitta i solen och inta lite B-vitaminer, men det gäller att man gör detta på förmiddagen för på eftermiddagen är solen borta.

Jag tror att jag har gått igenom allt som är värt att veta om Dolomiterna. Om Cortina vet jag inget annat om att det är väldigt dyrt där och bor man i Canazei sägs det att det inte är värt att åka dit. Men tycker man om att vara på kända skidorter med hög status så varför inte.

Skriven 980318