Nu börjar livet igen!
När jag var ute på golfbanan i pingstveckan var det fråga om mark under arbete i högre grad än vanligt.
Först hade vi ju naturens häpnadsväckande effekter. Jag blir mer och mer förundrad varje år. Att denna gråslaskiga vinter med lite pinnar här och där förvandlar sig till fjärilsfladder, blommor och färger. Marken blir skönare än soffan hemma.
Och då blir ju golffolket inspirerat.
Några har ju överlevt på ljumma vindar söderut. Men de kommer tillbaka för att berätta om alla fina banor de besökt. Kanske torrt på marken, men inte i baren.
Nu hade jag inte varit utomlands i vinter. Seniorbiljett till golfhallen och tillgång till pro på torsdagar.
Trots visst motstånd i rygg och axlar hade jag svingat min driver. Ibland fick jag till den där rätta, lätta, svingen. Rakt och med bra stigvinkel på bollen. Då kunde jag växla om med en chip direkt i korgen.
Med viss tillförsikt gav jag mig ut på en inplanerad runda nu i pingstveckan med en nybörjare.
"Vi spelar väl från röd tee", sade han. "Visst", svarade jag, de jobbar ju också med utslagsplatserna för att de skall få ny plan och nytt gräs.
Det lätta sommarregnet tätnade lite och molnen såg mer och mer gråa och tjocka ut. Första bollen slog i ett träd, men studsade i fint läge framför en bunker. Hålade på ett över par.
Min medspelare var och rotade i skogskanten, men överraskande nog dök han upp på green och hålade på två över par.
Ja, jag skriver inte så mycket om resten. Regnet tilltog och när vi vände hemåt var åtminstone jag och min bag genomvåta. Avslutningen på 18:e lyckades. Jag slog visserligen ut två extrabollar, som försvann, studsande bland träden, men den tredje lade sig på green. Och åkte snabbt ner i hålet. Min golfkompis hade nått hcp 37 och skulle hämta sitt gröna kort.
Det gäller ju att avsluta så att man inte tappar självförtroendet. Vi tog i hand och tackade för genomförd golfrunda. Kanske det blir en till när solen skiner och bina surrar.