Årestugan - en höstvecka

April månad år 1966, var Ewa och jag en skidvecka i Åre.
Vi bodde på Buustamon och gick på tur i Ullådalen och mot Mullfjället. Ewa var gravid i sjätte månaden, men åkte spänstigt ändå. Christina mådde nog bra i magen.
I augusti 1967 var det dags för nya projekt. Ewa ville komma närmare Stockholms skärgård. Men stugan var inte så färdig att den kunde säljas. Takisolering och takpanel fanns på plats. På senhösten följde mamma med upp och vi hjälptes åt. Fjällämlarna hade huserat i de glasullskartonger som legat ute. Det var frostigt och klart väder. Vi hämtade vatten i en bäck vid stugan, lagade mat på fotogenkök och sov på golvet i oisolerad stuga. Vi upplevde tystnaden. Mamma trodde att björn kunde överraska vid bäcken. Men ingen björn visade sig, endast en försynt fågel. Susande fjällbjörk, porlande bäckvatten och doftande myr gav oss krafter. När vi körde tillbaka i "Folkan" efter en vecka så var innertaket av granpanel nästan färdigt.

Vinterveckorna i Åre kommer jag ihåg som mångskiftande.
Vi var några kompisar som åkte upp så gott som varje vinter mellan 1955 och 1963. Vi var inga experter på skidåkning. Det hände att man dök ner i snön i en bäckravin eller landade i en gran. En smällkall vinternatt gick vi västerut för att besöka flickor som vi trodde bodde i en stuga utefter riksvägen. Men det var längre dit än vi räknat med. En jämte med frusen bil knackades upp och körde oss tillbaka. Sådana var de (och vi).

Numera är det bilväg nästan ända fram.
Här ses stugan från myren där skidspåren delar sig. Till höger ligger Rödkullen. Nu kan man åka från stugan till liftsystemet och vice versa. Jag vet inte hur stugan ser ut idag, trettio år senare, men jag tror att den står kvar. Troligen förändrad av de som använt den. Titta också på ritningarna som jag gjort nu med hjälp av minnet, foton, ett cad-program och Photoshop.

Tillbaka