Landvägen Oskarshamn-Singapore.

Ta fram en atlas och leta reda på ett uppslag där du kan se Sverige och Sydostasien samtidigt. Leta upp Oskarshamn (i jämnhöjd med Ölands norra udde) och Singapore (längst ner på Malackahalvön). Tänk dig sedan att du ska resa till Singapore utan att flyga. Tankarna kan sväva från "det går aldrig" till "det har jag redan gjort". Våra tankar var något i stil med "det borde vara möjligt" och "det finns bara ett sätt att få veta". Givetvis inser väl alla att det är möjligt att göra en sådan resa, men är det möjligt för lekmän utan större resvana.

Svaret är ja, läs mera så får du min version av hur en sådan resa kan gå till, både faktamässigt och personliga upplevelser och erfarenheter.
VARNING!!!! Upplevelserna är författarens egna och skrivna på ett språk fullt av författarens sjuka humor. Detta kan verka stötande eftersom fördomar och kränkningar är frekvent i denna sjuka humor. Ta det för vad det är, en kryddad reseskildring. Materialet är dock helt äkta.

Efter planering av resrutt, studier av länder och införskaffande av nödvändiga visum var det äntligen dags. Det var inte utan lite fjärilar i magen jag kvällen 21/2-97 packade min ryggsäck med kläder och prylar för sex veckors resande. Visst, några charterresor hade man ju varit på innan, men detta var nytt. Sömnen den natten var inte bland de bästa jag upplevt, vad var glömt?

Strax efter 10 på lördag förmiddag 22/2-97klev vi på buss 835 mot Stockholm, det hade börjat.

Nästa färdmedel blev färja Stockholm-Helsingfors, förväntningarna var stora, börja resan med en riktig fest!!!, trodde vi. Färjan var nästan öde och efter misslyckat raggande i baren var det lika bra att sova.

Att vakna en blaskig söndag i Helsingfors är illa, om man sedan måste slå ihjäl en hel dag är det horribelt. Men på något sätt gick timmarna och slutligen såg vi det gula tåget med rysk text på rulla in på stationen. Nu var det spännande igen. Konduktören levde upp till alla förväntningar, bred hatt och halvsurt humör. Efter några timmar i finskt vinterland kom vi till gränsen. Att passera en gräns med tåg är en speciell upplevelse. Först passpolisen i det land man ska lämna och efter en stunds tågresa i ingenmansland ankomstlandets passpolis. Finnarna var inget speciellt, mycket trevliga och pratade svenska. Tåget rullade vidare genom kolsvarta skogar. Efter en stund stannade tåget vid en plats i ingenstans, kraftigt upplyst av strålkastare. En grupp människor kom från en byggnad mot tåget, de klev ombord och tåget började sakta rulla igen. Man kunde tydligt höra de ryska gränspoliserna i vagnen. I magen på den ovane resenären steg nu spänningen tills slutligen tre män kom in i vår kup'e, två passpoliser och en militär. Poliserna stämplade passen, militären gjorde en halvslapp koll i hytten. Humöret hos ryssarna var gott, inte alls så sura som vi befarat. Tåget rullade nu vidare in i Ryssland, resan hade börjat på allvar!!
Anders och jag hade innan fördomsfullt pratat om östeuropee'r som stryker runt i träningsoveraller och letar efter något att stjäla. När tåget stannade i Viborg i ryska Karelen sprang de finska affärsmännen iväg och köpte öl. Vi tog lite luft på den mörka perrongen när plötsligt två orakade män i träningsoveraller kom strykande och smet in i tåget, fördom nr 1 blev nu verifierad.

Det blev morgon den 24/2, utanför låg snön gråvit i det gråa landskapet. Konduktörerna spelade rysk musik och bjöd på te med kakor till. Vi hängde som småbarn på fönstret när vi gled in i Moskvas bistra förorter. När tåget slutligen stannat klev vi ut på perrongen där vi snart såg vår taxi. Två danskar kom mot oss, palestinasjalarna dinglade, jag sade -Dom där ska till Indien. En grupp jollrande norskar med flaggor kom också travandes på perrongen, vi sade inget, bara suckade lite tyst. I taxin frågade Anders danskarna vart de skulle, de svarade Indien, fördom nr 2 bekräftades.

Full fart genom Moskvas gator till hotell Belgrad. Moskva blev en positiv överraskning av stora mått, var man än vände sig såg man någon av de sju stalinkatedralerna, skyskrapor i "Stalin-Gotisk" arkitektur. Röda torget med Kreml, St Basils katedral samt varuhuset GUM, oändligt stora, pampiga och vackra byggnader. Moskva blev snabbt en av dessa städer man vet att man kommer återvända till.
Ryska folket är ju lite speciella. Själv tycker jag att jag kan vara lite väl fördomsfull, men det är INGENTING mot ryssarna. När vår brittiske resekamrat Carrie berättade att hon kom från London sade vår ryska guide Olga: - Yes, i've been to London and seen all these black people, many children, no brains. And the jews, they have moved to US everyone, but that's just as good." Ryssarna är också väldigt macho, dricker ren vodka mm, men även ett stolt och kultiverat folk, jag kan inte säga att jag tyckte illa om dom.

Efter två hektiska dagar i Moskva var det så dags att fara till Jaroslavlstationen. Vi tog farväl av vår guide Olga, visade våra biljetter och klev på den romantiska, väldiga och mytomspunna Transsibiriska järnvägen. Anders och jag visades till vår kupe som vi delade med de flummiga danskarna, Mads och Lisa från Viborg, som senare skulle visa sig vara underbara människor. Efter att vi fått våra spottkoppar, såna delas ut eftersom kineser helt ogenerat brukar spotta på golvet tog vi en promenad i tåget Snart träffade vi på kineser som ville sälja öl, Nanning Beer i 66 cl flaskor för 1 $US styck. I restaurangvagnen såldes helflaskor med vodka för 20 kr/styck. 30 minuter senare hade vi fest i vår kupe', deltog gjorde Anders, jag, danskarna, Carrie (GB) samt våra norska grannar Siv, Heidi, Ellen, Stein-Rune med flickvän, "kraniet" och Christine. Öl, vodka och gott humör flödade, mums.

Dagarna på tåget flöt på i ett ganska inrutat schema. Man vaknade förhoppningsvis vid 9-tiden lokal tid, detta kunde vara svårt eftersom man passerade en tidszon per dygn, samtidigt som man var uppe sent på kvällarna. Kom man nu ialla fall upp gick man till "Grouppa", det var slang för restaurangvagnen. Första gången jag och Blixt kom dit sade föreståndaren allvarligt "Grouppa", vi tittade konstigt, han sade åter allvarligt "Grouppa", vi gick och hämtade Carrie. När vi kom tillbaka sade han åter "Grouppa", men denna gången i en nöjd ton, allt var frid och fröjd och vi kunde intaga vår första frukost på tåget. Frukosten bestod oftast av ett par bitar ljust bröd, gröt eller soppa samt te. I våra biljetter ingick mat vilket gjorde livet ombord väldigt oansvarigt och glidigt. Efter frukosten gick man gärna och lade sig en stund eller snackade lite dynga med de andra. Carrie bodde ihop med tre mongoler och kom därför mer än gärna in till oss. När det nalkades mot middagstid gick man åter till gruoppa för att inta dagens brakmiddag. I ryssland är lunchen dagens stora mål, inleddes alltid med en kycklingsallad med vit dressing, följt av en bastant soppa och därefter fett kött med fet potatis. Allt avslutades givetvis med te. Eftersom Carrie var kräsen och vegetarian, men även skamsen fick Anders och jag alltid äta upp hennes portioner också. Efter en sådan middag var det bara att gå och lägga sig. När maten sjunkit ner något och man luftat sig på någon station, tåget stannar några gånger per dygn, var det dags för middagen som inföll vid 18-tiden lokal tid. Den var ungefär som lunchen men utan sallad och soppa. Efter teet passade det dock bra att ex:vis beställa in en flaska vodka och sitta och klämma i sig ur dricksglas utan virke. Gott? Nej, men macho. Ryssarna drack ju i och för sig vodka ur dricksglas till det vita brödet vid frukost. När grouppa stängde vid 20-tiden gick man vidare till någon cupe och fortsatte festandet till man inte kunde hålla ögonen öppna längre.

I det rutinartade men underbara levernet på tåget inträffade vissa händelser som man aldrig kan glömma. Som kvällen när tåget hade stannat i Novosibirsk. Vi gick ut och tog lite frisk luft. Det var kallt, säkert 20 minusgrader. När tåget börjat rulla igen följde Anders och Mads med Jack, eller Mr Eclipse, till hans cupe i 1:a-klassvagnen. Tåget hade nu fått upp skaplig fart, uppskattningsvis mellan 50 och 70 km/h. När de gick mellan två vagnar hörde de ett knackande ljud som upprepades. De tittade ut genom fönstret och fick se en full ryss hänga i stagen utanpå tågvagnen. Anders öppnade ett fönster och sade "we're gonna get some help". Ryssen gjorde tummen upp. När konduktörerna informerats kom de sakta gående i vagnen och sade -Shut window, cold. I lugnt mak öppnade de dörren, tog in den packade och nedkylde ryssen, stängde dörren igen, det var det rutinuppdraget. Ryssen vinglade lugnt vidare mot sin vagn. Man ska väl i och för sig inte säga för mycket själv. En morgon vaknade jag liggande på golvet i vår cupe. Jag hade riktigt ont på den höft jag hade i det hårda golvet, men om möjligt ännu värre värk i huvudet. Anders berättade att jag druckit en helflaska vodka ur dricksglas och blivit vansinnigt full. Jag hade sagt -I'm also chinese! Och spottat ut i korridoren. När jag gjort det ett tiotalgånger blev jag utslängd ur hytten och tillbringade följande timmar med huvudet i tågtoan. På något sätt hade jag visst lyckats ta mig tillbaka till hytten och förmedlas denna pinsamma historia. Men va faan, är man i Ryssland så är man, man får ju ta seden dit man kommer…..

Kapitlet Mr Eclipse
Med på tåget var en medelålders, nyskild amerikan från San Fransisco vid namn Jack. Han kom senare att gå under namnet Mr Eclipse, varför? Jo, hans sufte med resan var att ta sig till Darhan i Mongoliet för att på plats den 9:e mars bevittna en total solförmörkelse. Denna man var som ett uppslagsverk av kunskap och hade självklara svar på svåra livsfrågeställningar. Han hade rest en hel del också. Det verkade som om han efter skilsmässan skulle förverkliga sig själv genom att utmana ödet och resa runt i världen i jakt på naturfenomen såsom vulkaner, jordbävningar och, just precis, solförmörkelser. Hans reseplan var att vid 3-tiden på morgonen kliva av i Darhan utan att veta var han skulle bo. Mongolerna ombord sade att det inte alls var att rekommendera, med tanke på personlig säkerhet. Frid över hans minne tänkte vi. 6 fot under mongolsk jord. Han överlevde dock, har vi fått bekräftat. Han var dessutom praktisk att ha som bekant. Eftersom han bodde i 1:a klass hade han dusch i sin hytt, vilken man kunde låna. Vi duschade en gång på 7 dagar, vilket var en gång mer än de andra. Men vad tusan, luktar alla lika illa kvittar det ju.

En annan händelse var när tåget rullade in i Mongoliets huvudstad Ulan-Bator. När tåget stannat på stationen blev det ett fasligt liv i vagnen. Yrvakna kunde vi konstatera att det rusade ombord fattiga mongoler som försökte ta sig in i cupeerna och stjäla vad de kunde komma över.

När vi kom in i Kina blev välkomnandet varmt, bokstavligen talat. Från minusgrader och snö i Sibirien ändrades klimatet snabbt när vi lämnade Gobiöknens högland. När vi klev av tåget några timmar innan Beijing var det plötsligt 15 grader och varm sol, underbart. Ju närmare Beijing vi kom desto tystare blev det, man packade sin ryggsäck och tyckte det var tråkigt att skiljas. Eftermiddagen den 7/3 klev vi ut ur stationsbyggnaden i Beijing, på en storbilds-TV ropades propaganda ut över folkhavet av kineser. Nu kände man sig långt hemifrån!
Väl i Beijing handlade det mycket om att bocka av sevärdheter. Förbjudna staden och Muren är ju måsten för varje turist. Muren var verkligen värt ett besök, det inser man inte förrän man står på den och blickar ut över det mäktiga landskapet och den ännu mäktigare muren som slingrar sig på bergkammar från topp till topp. Höjdaren i Beijing var den dagen vi hyrde cyklar. Från tidig förmiddag cyklade vi nästan oavbrutet till kvällningen, då vi letade efter ett ställe där vi trodde att våra transsibiriska vänner kanske bodde. Efter lite detektivarbete hittade vi rätt hotell, en titt i liggaren och rumsnumret var kirrat. Gissa om deras förvåning när vi stövlar in i deras rum, kändes fint, grouppa förenat igen. Vi åt en middag ihop och bestämde att ha fest nästa dag. Cyklingen tillbaka genom ett Beijing i kvällsmörker var spännande och lite pirrigt. Festen nästa dag var kul, middag för 10 kr per portion och Beijjng beer för 2 kr per flaska a´66 cl, det blir en billig skiva det, 8 kr för ett gott rus. Som kuriosa kan nämnas att vi orutinerat och högst omeriterande i travellerkretsar hade bokat första natten i Beijing från Sverige. Hotellet hette JingLun och var ett fyrstjärnigt, flott hotell med personal endast avsatt för att trycka på hissknapparna. Att hotellet beställt från Sverige blev oss varse när vi på kvällen tänkte ta en öl i baren. Carlsberg för 45 kr, baren nerlusad av svenska ingenjörer, jag lovar att det var minst 70% svenskar, surt värre för ragg och plånbok.
Under vistelsen i Beijing fick man ju en viss ytlig uppfattning om kineser.
Mytbilden: Alltid vänliga och hjälpsamma

Blyga och försynta

Ständigt jobbandes och släpandes

Sanningen Egoistiska och ohjälpsamma (mot varandra). En kines tappade ett

Sällan har jag sett så många stå och dra, eller sittandes i apställning

Men man får ju inte vara dummare än att man utnyttjar och driver med dessa beteenden. Kineser är generellt mycket usla på engelska. I början trodde man att alla kunde engelska eftersom de hela tiden skriker "hello" efter en, men när man svarar viker de undan. Behöver man hjälp med vägen till ett ställe och vill tala med någon som kan engelska, gör så här.
- Hugg någon i kostym och börja prata engelska, går även med svenska, effekten blir densamma. Han kommer försöka gå undan, stå på dig. Snart (30 s) står en flock på 15 kineser runt dig och är vansinnigt nyfikna. Efter några minuters kackel med den stackaren du högg först kommer någon som kan tillräckligt mycket engelska för att visa vägen. En annan rolig grej är att bete sig udda och se hur de verkligen VRÅLGLOR. De glor när de har passerat så man tror de ska tappa huvudet. När vi skulle lämna Beijing från Beijing West järnvägsstation satt vi på golvet mot en vägg och åt bananer. Hade vi fått en krona av alla som stirrade mer än 15 sekunder hade vi blivit rika. En flummig holländare vi träffade brukade gå med en walkman och sjunga med för fullt, -dom glor ju ändå, sade han.
När vi nu slutligen skulle lämna Beijing styrde vi kosan söderut med tåg mot Hanoi, en liten tripp på ynka 54 h. Tristess, nej, faktiskt inte. Tålamodsträningen på Transsibiriska kom väl till pass. Tågresan var ganska händelselös, men klimatmässigt intressant. Vi lämnade ett Beijing 23:40 där isen ännu låg på vattendragen. När vi vaknade på morgonen hade träden fått löv, det började bli varmare för varje station. Lakanen började klibba av den stigande fuktigheten. När vi tittade ut nästa morgon susade vi förbi bananplantor och vattenbufflar på risfält. Några roliga saker hände i alla fall. Nyfikna som vi var skulle vi inspektera tåget. Som 2 av 3 västerlänningar ombord var vi ganska exotiska. När vi kom in i sittvagnarna var det ett fasligt kinesiskt tjattrande vid 120 dB, precis som vanligt. Vi hörde att tjattret avtog i samma hastighet som huvuden vreds åt vårat håll. Snart hördes endast rälsdunket medans vi gick genom vagnen uttittade av ett hundratal häpna kineser. Kinesernas vanor vad gäller färdkost skiljer sig en hel del från de svenska. Kineserna lagar mat på tåget. De äter hela tiden, är det inte vanlig mat så sitter de och gnager på solrosfrön. Skalen spottas tillsammans med saliv och snor direkt på golvet. Det gick en stackare och städade upp matrester, skal och annat klägg hela tiden för att tåget alls skulle vara framkomligt. Ett lyft var en engelsktalande kines ganska högt i partiet som var med på resan. Vi hade livliga politiska diskussioner och det var bara att säga vad man tyckte när vi hade meningsskiljaktigheter.

När vi på natten hade lämnat de trevliga kinesiska gränspoliserna rullade vi in i Vietnam. Tåget rullade sakta förbi en byggnad där siluetterna av breda hattar syntes. När tåget slutligen fått stopp var det på tågstationen i DongDang. Vi gick in i stationsbyggnaden och lämnade våra pass, visum och tulldeklaration till den bistre, grönklädde tjänstemannen. Efter en tids väntan blev jag kallad till luckan, där mannen lugnt frågade:
-Do you have a problem?
-No, I don't!
-Yes you have! Your visa, Hanoi Airport. This, DongDang landborder. Visa not valid.
-But the embassy in Stockholm said this visa is allright.
-Your visa, Hanoi Airport. This, DongDang, not valid visa.
-The embassy said I would recive a new visa at the border, can you give me a new visa?
-Yes I can, (2 s paus) but it cost! Sade tjänstemannen med ett girigt flin.
-20 dollars or China again.
En norsk tjej som hoppat på med sin pojkvän i Nanning förbryllade tullen en aning. Hennes far hade nämligen varit missionär på Taiwan, och flickan hade bott där tills hon var 13 år. Gissa minen på tullarna när hon skällde ut dom på flytande kinesiska, det räckte med 10 dollar var i muta för dom. Sedan fortsatte vi i ett tåg som gav en riktig Apocalypse Now-känsla. Blåa lampor och takfläkt i kupe'n, psykedelisk Apocalypse-musik i högtalarna. Fönstret var täckt av ett galler och utanför det ståljalusier, vietnameserna brukar kasta sten på tågen.

Hanoi, huvudstad i Vietnam med knappt miljonen invånare. En stad i fransk kolonialstil där alla kör som idioter med vespor och man kan inte sitta mer än fem minuter förrän antigen en tiggare, skoputsare eller brödförsäljare är och tjatar. Det franska arvet uppskattade vi verkligen. Förutom några vackra byggnader lämnade fransmännen en utvecklad cafe'tradition efter sig. Skönt för två fikadårar som oss. För ekonomin är Vietnam ett paradis. En frukost bestående av bröd, kaffe och bananpannkaka kostar 4-5 kr. En lunch på gatan kostar 7 kr, en limpa 80 öre. Efter några dagar var vi trötta på Hanoi och tog en tripp till HalongBay. Där finns en skärgård med sockertoppsberg som reser sina dimhöljda toppar upp ur havet. Givetvis kunde man köpa coca-cola långt ute i skärgården. Kvällen spenderade vi med att äta glass med en fet och trög (hur snygg och klipsk är man själv??) men trevlig australiensare. Trafiken i Vietnam var bland det värsta jag varit med om, inte intensiteten utan dårskapen. Under den veckan vi var i Hanoi och Halong såg jag personligen tre kollisioner mellan vespor och fyra välta lastbilar. I Hanoi såg jag även resterna av två kollisioner mellan vespaförare och lastbil. Resterna var två människor mer eller mindre utsmetade på gatan och en folksamling som glodde på skadan på fordonet.
När visum och andra papper var ordnade for vi på en färd i minibuss söderut mot Hue. Färden gick på vägen mellan Vietnams två största städer. Sträckan är ungefär 65 mil och tog 15 timmar!! När den vägen är som bäst är den som de sämsta partierna på vägen mellan Fårbo och Baggetorp! Färden slutade för vår del i en het håla vid DMZ som heter DongHa. Där köpslog vi med byns maffiakung, en gammal krigsveteran, riktig hårding. Inga fler bussar gick den dan, det var 35° C, torrt och dammigt, sova var det bästa sättet att utnyttja tiden. Kvällen gick vi och tog en fika, fick sällskap och agerade engelskalärare, igen. Nästa dag skulle bussen mot LaoBao gå mellan sju och åtta, ungefär. Vi var tidigt på plats och väntade länge i bussen. När den väl startade körde den arton varv i byn med en Charlie vilt skrikande "LaoBao" hängandes ut genom bussen. Dom körde runt tills den gamla ryska 40-talsbussen var full. De åtta milen via bl a Khe San till LaoBao tog bara två timmar! Väl framme i LaoBao gick vi till gränsstationen. Efter de vanliga krånglerierna gick vi några hundra meter i ingenmansland till den Laotiska gränsstationen. Efter att ha tröttat ut tjänstemännen en stund fick vi passera utan att betala de mutor de först ville ha. Vi hade nu fått sällskap av Berlinaren Stephan. Enligt uppgift skulle en buss till Savannakhet gå från andra sidan gränsen. Vi fick syn på en buss och började förhandla om priset, de ville ha 20 dollar från oss var. Nu hade även japanskan Tomo anslutit sig. Efter ett tålmodigt prutande och mutande med cigg från Stephans sida visade det sig att det var fel buss vi prutade med. En grek kom lunkande mot Vietnam och sade att bussen till Savannakhet gick några hundra meter längre in i Laos. När vi väl kommit dit visade det sig så klart, helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet, att bussen hade gått för sju minuter sedan. Perkele!!! Det visade sig sedan vara rena lyckan. Efter samtal med byns polis ordnade det sig att vi fick lift med en lastbil. Femton timmar låg vi och skumpade på rissäckar och annat som var lastat på flaket. Den tröge greken hade kommit tillbaka och åkte med till Savannakhet, där han kom ifrån. Han hade inte fattat att man skulle ha visum till Vietnam, jävla pucko. Dessutom snodde han vårat vatten. Färden på flaket var en av resans absoluta höjdpunkter. På dagen hade man luftkonditionering och utsikt över de höglänta djunglerna. Trafiken var minst sagt gles, på de femton timmar den 25 mil långa färden på Laos grusvägar tog mötte vi högst tio bilar. När mörkret lagt sig kunde man känna på lukten när man närmade sig en by. Byarna var befriade från moderniteter, hyddorna stod på pålar och el saknades oftast. Eldandet av ved gjorde att man kände lukten av ett samhälle innan man var där. När man passerade såg man flera lägereldar och siluetter av människor. De levde materiellt fattigt men själsligt rikt. När vi skumpat runt tills njurarna mosats var vi slutligen framme i Savannakhet, klockan 02:00.
Första intrycket av Savannakhet är inte direkt vad som bör stå i en turistbrochyr. Hundratals skabbiga hundar som springer lösa och skäller på oss oavbrutet medan vi går längs gator kantade av stinkande kloakdiken. Vi hittade ett skabbigt hostel och väcktes av det värsta ösregn jag någonsin sett. Det var verkligen en vägg av vatten när jag öppnade dörren, på marken stod 5-10 cm vatten. Efter regnet tog vi en tur i byn. Det mest intressanta var marknaden där man kunde köpa godis, myrägg i löv eller skalbaggar på halmstrån är några exempel. Staden ligger vid stranden till gränsfloden Mekong, på andra sidan ligger Thailand. Flodbåten till Thailand tar högst 20 minuter och tar en 200 år framåt i tiden.
I Mukdahan, som gränsstaden heter, tog vi en TucTuc till närmaste hotell, växlade pengar utan krångel. Åkte vidare till busstationen där vi tog en luftkonditionerad direktbuss till Bankok. Allt var perfekt, om inte Anders väckt mig vid fyra på morgonen, stående i kalsonger stinkandes spyor och ber mig om sin ryggsäck. Han hade åkt på nåt skit i magen, diarre' och nu även spyor och vomerat ner hela busstoan och sina byxor. Väl i Bankok var det full speta till Kho San Road, hitta en billig sylta och bädda ner honom. Nu var ju inte syltan bara billig, den var helt vidrig också, grannen var smått sjuk i huvudet. Han gick och duschade en gång i kvarten hela dagen i det gemensamma badrummet. Jag gick på stan under tiden, var ju tvungen att kolla in Patpong Road. Trots att det var förmiddag var det två bordellmammor som kom ut och ville att jag skulle träffa deras flickor. -"Come inside, see the girls, pick one and make love to her". Trevligare var besöket i Bankoks ormfarm, visning av kobrahantering och mjölkning av dessa. Under tiden låg Anders helt utslagen i det skabbiga hotellrummet och drack vätskeersättningsmedel. Han var inte helt repad nästa dag heller, men efter en tur i Bankok var han i så pass hygglig kondition att vi kunde åka därifrån. Varför vi skulle åka iväg utan att ha sett Thaiboxning och Patpong Rd nattetid vet jag fortfarande inte, men jag tror att det var badstränderna som hägrade.
Under vår resa gjorde vi tre stora misstag. Det första var att åka cykeltaxi i Beijing. Färden var det inte fel på, men priset. Han skrattar nog fortfarande åt oss. Det andra var vårat dyra boende i Beijing på Hademen Hotel, när vi skulle bott med grouppa på JingHua. Det tredje och största misstaget var när vi helt orutinerat och godtroget satte oss på bussen från Bankok till Phuket. Hur bara kunde vi vara så dumma, tro att det fanns backpackställen vid playan när det enda man ser från Thailand i svenska charterbrochyrer är just Phuket. Vi åkte med nattskiftet av glädjeflickor i bussen till Phuket. Säkert hälften av passagerarna var prostituerade, inga pundare, bara flickor som var tvungna att försörja sig själva, sina barn och föräldrar. Särskilt äcklande var det att se dessa stackars töser sitta på bönpallen bakom en 200 kg tysk mopedist. Väl framme i Phuket lyckades vi smita iväg från de efterhängsna, ockrande TucTuc förarna. En buss och vi var i Kata. Lite senare hade vi fixat en bungalow för 50 kr natten nära havet och en restaurang. Allt var perfekt om det inte var för två saker. Ett: det var stendött, inte en brud. Två: jag åkte på magsjuka, rännskita och kräkningar hela natten. Nästa dag var jag helt hjälplös. När jag väl piggnat till efter några dagar var vi rastlösa. Vi var vid ett lagunblått hav på en kritvit strand med ett klimat man bara kan drömma om hemma. Och detta tröttnar Anders&Anders på!!?? Vi åkte till Patong, hålligångbyn på ön. Väl där tog det en timme att konstatera fakta, där fanns bara genuina sexturister och charterfamiljer. När dessa fakta konstaterats tog det tjugo minuter tills vi satt på en buss mot Singapore.
Färden gick först till HatYai, en stad i Thailand nära gränsen till Malaysia. Dit åker skenheliga malaysiska muslimer för att umgås med de lokala glädjeflickorna på helgerna. Vidare med tåg till Penang (Georgetown). En snabb flukt där och ytterligare en nattbuss till Singapore. Nattbussarna är riktigt bra. Man slipper betala för ett skabbigt rum och det är mycket stort benutrymme. Ett plus är även de bussvärdinnor som serverar mat och kylda drycker. Man måste dock tänka på att inte klä sig för lätt om man åker luftkonditionerad buss. Mentaliteten är sådan att har man AC, då ska det jävlar kylas. Som tur är ligger det filtar utlagda, jag lovar, de kommer väl till pass.
Efter ett stressartat bussbyte i Johor Bahru kom vi äntligen till målet, Singapore. Denna halvdiktatoriska oas för krafthämtning, smidiga bankbesök och trevliga hostels var mycket välkommen. Efter några dagars latande och strosande på Orchard Rd började det rycka i resetarmen igen. Vi hade köpt biljetter för hemresan men dit var ännu några dagar.
Nu styrde vi kosan tillbaka till Malaysia och Mersing på ostkusten. Vidare med båt några timmar till Tioman Island. Denna ö åker man inte till om man letar party och krök. Förutom att Malaysia är muslimt är ön helt enkelt stendöd. Alltså några dagar med sömn, sol och vandring i djungeln, inte illa. En dag gick vi tvärs genom djungeln till andra sidan av ön. Efter ett antal riktigt svettiga timmar upp och ner i 30 grader och 100% luftfuktighet kom vi slutligen till en liten restaurang. Efter en bananpannkaka gick Anders på muggen. När han kom tillbaka hade han ett snett leende och utan kamera. Vid nämare förklaring hade han haft kameran i sin bröstficka. Efter sitt behov sittande i apställning på asiatisk toalett reste han sig lutad framåt. Kameran åkte ur fickan och hamnade, just det, rätt ner i dyngan.
När vi tröttnat på Tioman for vi åter tillbaka till Singapore, köpte en ny kamera och flög Singaporeà Bankok, AbuDabi, Bukarest, London. I London tog vi några dagar hos Anders syster. Tyvärr var vi fattiga på pengar och inspiration, vilket gjorde oss ganska inaktiva. Efter att drivit runt i London några dagar kom vi slutligen till Malmö. När vi klev av flygbåten från Köpenhamn i Malmö möttes vi av SNÖSTORM, inget vidare. Det var en välkommen syn när min fars bil kom glidande genom snöyran och vi kunde lägga de 30 sista milen bakom oss.