I EN STAD AV FÖRTVIVLAN

Jag vandrar på gatan av hopplöshet
i en stad av förtvivlan.
Tungt över husen vilar en dimma av uppgivenhet
som tränger in i varje skrymsle.
I denna stad utan fågelsång
och där träden är döda sedan länge,
vandrar en grå figur sakta fram,
plågat och helt utan glädje.
Jag möter hans blick som är fylld av smärta
och rymmer en obeskrivlig tomhet,
som om hela universums plågor bor i hans hjärta.
Plötsligt inser jag att det är mig själv jag mött,
en spegelbild där jag har skådat all min egen svärta.
Och sakta förstår jag att staden är min själ,
där jag vandrar omkring på min inre resa.
Jag ser mig omkring och lägger märke till att alla hus är raserade.
Gigantiska skelett av sten och betong är allt som finns kvar.
En gång i tiden måste detta ha varit en blomstrande stad,
fylld av skratt och vackra toner.
Men nu är det en krigshärjad plats,
mald till grus och damm av bomber av besvikelse.
Jag letar febrilt igenom mina fickor
och hittar ett frö, ett frö av hopp.
Försiktigt planterar jag det i den brända jorden
och göder det med kärleksblandad förtvivlan.
Efter lång och fruktlös väntan
växer en liten klen planta upp.
Den är missbildad och plågad
men är ändå det vackraste jag sett.
Jag vårdar den ömt, denna det sista hoppets planta.
Bräcklig och sårbar växer den sakta fram ur den svarta marken.
Jag fylls av en nästan naiv förhoppning
om att kunna leva på detta bräckliga hopp.
Men så en dag hör jag återigen flygplan
som kommer vid horisonten.
De vräker ner sina förödande bomber
av besvikelser och smärta.
Av min planta av hopp återstår bara
en liten bränd hög av aska.
Jag själv slungas av bombernas fruktansvärda kraft
ner i en avgrund helt utan ljus.
Så här sitter jag nu,
utan att kunna se,
och helt utan hopp.
Den enda jag hör är mina inre demoner
som rastlöst vandrar runt mig i mörkret.