[991117 Onsdag]

[19:22]

Återigen var det ett tag sen jag skrev, men jag ska försöka skärpa mig. Sist jag skrev bodde jag fortfarande i Enköping, men nu har jag bott här i Haninge i snart tre veckor. Trivs faktiskt väldigt bra.

Chattade på passagen idag, och började debattera med en nazist. Krossade totalt :-) 

Lyssnar på "Eternal Flame" med Bangles. Såååå skön låt. Är ensam hemma idag, Anand är i Bålsta och jobbar, kommer tbx imorrn. 

Kom just på att jag inte lagt upp några nya dikter på typ två månader, kanske skulle ta och göra det. Och designa om diktsidan åxå, den ser ut som skit. Kanske skulle ha en riktig "datanörd kväll" ikväll och sitta framför datorn... *flin*

En sak har hänt som är jävligt förbannat jobbig... Min mamma har kanske långt gången cancer i magen. Hon har massa tumörer som doktorerna inte kan säga om de är god- eller illa-artade. Men de ser inte ut som vanliga godartade, så det är ganska stor risk att det är cancer. Det är skitjobbigt... för om det är cancer så är det nog färdigt... då överlever hon nog inte. Även om det skulle gå att behandla det med cellgifter så skulle hon nog inte klara det, eftersom hon är så dålig och svag ändå. Hon är ju trots allt sjukpensionär. 48 år gammal. Så vi har haft långa jobbiga samtal om vad som skulle hända om hon inte överlever. Hon tror själv att det är kört om det är cancer. Och det är inte kul att höra. Hon får inte ge upp! Fan, vet inte hur eller om jag skulle kunna hantera det. Och min mormor och morfar och gammelmormor kommer nog att dö snart åxå. Allihopa. Hur fan ska man hantera det... om alla fyra dör på ett år eller så....? Usch, fy fan vad jobbigt det är att tänka på det bara.... Jag vill att de ska leva länge till... och särskilt mamma, hon är ju inte gammal nog att dö än! Hon får inte! Hon måste vänta några år till i alla fall, så hon hinner bli farmor. Inte för att jag har tänkt att få ungar snart, men vem vet, om tio år kanske...? Hur som helst så måste ju hon få träffa ungarna i så fall. Om hon inte klarar sig så måste hon leva vidare genom mig, se mina framtida barn genom mina ögon, se sig själv i deras ögon. Se att hon inte har levt förgäves. För så känner jag att hon känner ibland. Hon har ingen livsglädje. Men vem kan klandra henne..? Hon sitter ensam i sin lilla lägenhet, dåligt med pengar, inget jobb och eftersom hon inte har nåt jobb så har hon nästan inga vänner heller. Hon är ganska isolerad från världen. Hon säger att det enda hon har att leva för är mig och brorsan. Och vi har ju flyttat hemifrån för länge sen och träffas nästan aldrig. Så hon har ingen livsglädje, och det är ju inte speciellt bra om hon skulle behöva kämpa mot cancer. Hon kanske inte skulle kämpa alls. bara ge upp och blekna bort. 

Usch, nu börjar jag gråta.

Mamma, jag älskar dig. Du får inte dö!

[20:14]

Nu har jag lagt ut fem ny dikter. Klicka här...