VANSINNETS VÅGOR
en realistisk science fiction för radion av Lars-Ola Johansson
personer: Jan och Eva, ett par i den yngre medelåldern. I bakgrunden: Johan, deras son
musik: Rymdmusiken: elektronmusik som ger rymdkänsla och vågrörelser, t.ex. ur Jan W Morthenssons 'Intermission". Rockmusiken: Thåströms "Alla vill vi till himlen"
/Det är kväll. Eva befinner sig i sitt egnahem i en förort någonstans i Sverige. Scenen inleds ned ett avsnitt ur rymdmusiken, tonas bort/
Eva: (bläddrar i dagstidningen) Nej! I Sörby centrum, det är ju inte långt härifrån (läser)...Polisen fick göra flera utryckningar i måndags kväll...knivar, karatepinnar... våldsamt motstånd...(för sig själv) ... Usch, nej! Man vågar knappt öppna tidningen längre (bläddrar nervöst). Varför kommer han inte snart? Jag vågar inte vara ensam längre... Han får inte får Jobba över nu, han vet ju att vad som helst kan hända... och Johan! Vad gör Johan?! (avbryts av ett rassel i nyckellåset, rusar upp) Jan, är det du Jan!?... Jaan! (kort inslag av rymdmusiken, slag i dörren) ... Oj vad du skrämde mig! (upprört) Jag har ju sagt att du inte får Jobba över, inte nu när vi inte vet...
Jan. (avbryter) Lugn, bara lugn... Du får inte gripas av panik, vi måste behålla lugnet annars blir det bara värre! Det är väl inget som har hänt!?
Eva: Ja men läs här, här... I Sörby Centrum! Det är ju alldeles här i närheten...
Jan: Lugn, du behöver inte hetsa upp dig! Myndigheterna har läget under kontroll. Titta det står Ju där, 'polisen fick göra flera utryckningar'.
Eva: Ja, men hur länge? (Jan bläddrar i tidningen) Hur länge!!
Jan: (distraherat) Hur länge vad då?
Eva: Du lyssnar Ju inte! Hur länge har dom läget under kontroll, och Johan! Har du sett till Johan? Hur länge kommer det att dröja innan.,.
Jan: Han har ju klarat sig hittills, varför skulle han få sitt utbrott just nu? Han var ju alldeles lugn i morse!
Eva: Men han är ju angripen Jan, det vet du ju! Det blev han ju redan, redan... (snyftar till),,. vet du var han är nånstans?
Jan: Är han inte på sitt rum? Jag kan gå och titta efter...
Eva: (nervöst) Nej, Nej, gör inte det! Jag vet att han inte är där, det är inte värt att vi flyttar på hans saker, då blir det bara värre, Jan, jag är så rädd för vad som ska hända!
Jan: Börja inte nu igen, det där har vi gått igenom så många gånger! Det är säkert inget att oroa sig för. Polisen har läget under kontroll.
Eva: Vi skulle inte ha flyttat ut hit till Rosenlund, vi skulle ha bott kvar i Björkbacka!
Jan: Det skulle inte ha gjort nån skillnad! De finns ju överallt, hela rymden vimlar av dom! Nu slutar vi prata om det här, Jag är hungrig! Har du nåt som vi kan snabbvärma i mikrovågsugnen?
Eva: Nej, inte i mikrovågsugnen! Vi tar kokplattan den här gången.
Jan: Vadå, vi har väl alltid använt mikrovågsugnen, vi sparar ju tid.
Eva: Nej jag vill inte...jag menar det blir nog godare med plattan.
Jan: Eva, du menar inte att du tror, att du tror...
Eva: Jag tycker det är nåt skumt med alla de här ugnarna som invaderar hushållen. Det är nåt skumt när köttet hettas upp av vågor. Vi kanske blir smittade den vägen också.
Jan: Eva, försök att lugna ner dig! Har du haft det stressigt på jobbet idag? (inget svar)... Eva!
/Kort inslag av rymdmusiken/
Jan: Eva, hör du vad jag säger!? Är det nån som har jävlats med dig på jobbet idag?
Eva: (för sig själv)... Egentligen tror jag att det finns i maten också... det är ju så många som har fått svårt att andas nu för tiden, och vad kan alla dessa E 13, E 74, E 214 betyda, det är kanske nån sorts rymdspråk som betyder orsakar astma, orsakar cancer, orsakar vansinne,,,
Jan: (avbryter upprört) Vad håller du på och mumlar om! Du hör inte på vad jag säger! Har chefen varit taskig med dig idag?
Eva: (distraherat) Vadå, neej... det har varit som vanligt.
Jan: Då så, låt oss nu lugna ner oss och se till att vi får något att äta. Får man fråga om det är tillåtet att slå på radion?
Eva: Javisst, slå på radion du bara så ska jag hämta nån frysförpackning som vi kan tina upp! (för sig själv) Jag får inte gripas av panik, då blir det bara värre... men Johan, Johan var är du?!
/Ett avsnitt av rockmusiken, svagt i bakgrunden/
Scen 2
/Jan och Eva sitter och äter. Svagt i bakgrunden radionyheter som upptonas och nyhetsläsaren förmedlar: I en kommuniké från Vita huset meddelas att presidenten godkänt ett förslag om att sätta in militär för att bemästra den starkt ökande våldsvågen i landet. Antalet mord i USA har hittills under året uppgått till 20 675 och antalet våldsbrott till 1,56 miljoner. Det största ökningen av våldsbrott återfinns enligt en undersökning bland ungdomar i tonåren./
Eva: Nej, slå av, Jag orkar inte lyssna mer (radion knäpps av)... Jan, jag är rädd. Kan vi inte flytta nån annanstans!?
Jan: Vart skulle vi då flytta, de här signalerna når oss var vi än flyttar. Så länge vi inte kodar dom så klarar vi oss.
Eva: Ja, men barnen och ungdomen hur ska det gå för dom, hur ska det gå för Johan?
Jan: Det blir inte bättre av att vi grubblar på det. Nu gäller det bara att vidta alla försiktighetsåtgärder,
Eva: Ja men det gjorde vi ju redan när Johan var liten. Kommer du ihåg det, hur oroliga vi var? Kommer du ihåg hur vi bevakade honom så han inte skulle angripas, Ja vi till och med läste böcker för honom för att han skulle tänka på annat.
Jan: Ja men ändå...
Eva: Ändå hände det. Det var fruktansvärt. Det märktes direkt när han kom hem efter det han varit hos kompisarna. Han hade liksom fått en mer osäker och flackande blick. Det märktes att han var rädd.
Jan: Och när det bara blev värre och värre så började du fråga ut honom. (imiterar) Var har du varit? Vad gjorde ni? Ni har väl inte, ni har väl inte (skrattar till)... Ja ibland tror Jag du gjorde honom bara mer förvirrad med dina frågor.
Eva: Ja men vad skulle jag göra..jag var ju så fruktansvärt orolig. (spänt) Tyst, Jag tycker Jag hörde nåt... Det kan väl inte vara han som kommer!?
Jan: Lugna dig nu, det blåser ute och knakar i träden, det är allt.
Eva: Det var en hemsk tid. Detta att inte veta vad grannarna sysslade med, att inte veta vad dom fyllde mitt barns huvud med. För han var ju rädd, visst var han rädd Jan!?
Jan: Ja visst var han rädd, men vi var ju alla rädda på olika sätt. Rädda för att bli utan jobb, rädda för att bli ensamma och övergivna, rädda för att bli förgiftade och dö av cancer ...
Eva: Ja vi var till och med rädda för att andas. Tyst, nu hörde Jag tydligt någon i dörren! Kan det vara han? Jan, vad ska vi ta oss till!?
Jan: Försök att lugna ner dig nu. Du väntade ju hem honom. Han är säkert som vanligt.
Eva: En gång tände han eld på sängtäcket och då jag frågade honom varför han gjorde det så svarade ha att han ville se hur det skulle kännas.
Jan: Det var ju bara ett vanligt pojkstreck.
Eva: Han ville s e h u r d e t sk u 1 1 e k ä n n a s sa han.
Jan: Nej nu tror jag att jag ska duka ut (skramlar med porslinet)
Eva: (för sig själv) Det värsta var när jag upptäckte den första stålsvampen. Den stod utanför ett helt vanligt hyreshus inte långt från där vi bodde. Först trodde Jag inte mina ögon, men den stod faktiskt där, blank och hotfull. Då började jag förstå, då började jag förstå vad som pågick. Det var ren och skär hjärntvätt! (snyftar till) Dom hade börjat förgifta mitt barns hjärna med signaler från rymden. Det var fasansfullt och jag ville fly, flyyyy...
/Rymdmusiken tonas upp svagt i bakgrunden/
Jan: Eva, Eva nu hör du ju inte på igen! Var ska jag ställa brödet?
Eva: Men sen blev det bara värre och värre, stålsvamparna blev allt fler och fler och signalerna flimrade överallt runt omkring oss, dom skrek ut mord och dråp. Döda, döda, döda skrek dom!
Jan: (ropar) Eva, Eva vad är det med dig? Du måste sansa dig nu för nu är han här! (musiken tystnar)
Eva: (förvirrad) Vadå, varför skriker du? Vem är här sa du.
Jan: Johan!
Eva: Johan?
Jan: Johan, din son!
Eva: Nej, hjälp, vad ska vi ta oss till!?.
Jan: Lugn, ingen panik, om vi vidtar alla försiktighetsåtgärder ska det nog gå bra.
Eva: Är du säker på att det var han?
Jan: Ja, han tog som vanligt den egna ingången till sitt rum. Han gick lugnt och stilla.
Eva: Det var då för väl. Ja då ska vi väl göra som vanligt då, men vi måste gå mycket försiktigt till väga.
Jan: Just det, vi låter honom finna sig tillrätta i rummet först, sedan smyger vi försiktigt och ser efter vad han har för sig. Kom här, men inget buller!
Eva: Vänta, Jag måste ta av mig skorna.
Jan: (viskande) Nu går vi!
/De förflyttar sig långsamt mot dörren till Johans rum, en stol vältes omkull/
Jan: Jävlar också... Tyst! (inifrån rummet hörs steg) Jag tror inte han hörde något.
Eva: Jan, jag är rädd! Du tror väl inte han var med vid bråket i Sörby centrum, han kan väl inte vara skadad!?
Jan: Nej, han verkade okej. Han gick lugnt och stilla. Inte ett ljud nu, för nu gläntar jag på dörren!
/Samtidigt som dörren öppnas väller rockmusiken ut med fullt pådrag, dörren slås igen och musiken tystnar/
Jan: Jessus vilken chock! Hur är det Eva, du ser blek ut?
Eva: (omtöcknad) Han är förlorad, Jag såg hur han var insnärjd av rymdsignalerna. Dom blixtrade och lyste i alla färger och dom skrek döda, döda, döda...Det var nästan som helvetet.
Jan: Vad kan det vara? Det var nån sorts kallt blänkande ljus i alla de färger. Han kan väl inte ha skaffat sig en mottagare på rummet?!
Eva: Jag är rädd, Jan! Kan vi inte skaffa hjälp nånstans?!
Jan: Lugna dig nu, Eva! Vi får inte ge upp, vi gör ett nytt försök. Stilla nu, för nu öppnar Jag dörren igen!
/Dörren öppnas på glänt. En kompakt tystnad. Endast Jan och Evas andhämtning hörs sedan viskande:/
Eva: Är ha död? Har dom tagit honom?
Jan: Nej, han sitter på sängkanten ned huvudet i händerna. Han ser väldigt ensam och trött ut!
Eva: Har han blod på kläderna?
Jan: Nej fast dom ser lite slitna ut.
Eva: Men skorna då kan du se spår av blod eller hårtester på dom. Dom brukar sparka varann i huvudet, det har jag läst i tidningen.
Jan: Hysss, nu lägger han sig på sängen. Han ser väldigt trött ut.
Eva: Ser du inga karatepinnar, knivar eller kedjor?
Jan: Nu lägger han händerna över ansiktet...Vänta! Nu får han nån sorts kramper, magen liksom häver sig upp och ner.
Eva: Ja, då får han väl det där utbrottet vi så länge oroat oss för.
Jan: Nej han gnider fingrarna mot ögonen. (eftertänksamt) Nej det kan inte vara möjligt... Jag tror att han, att han ...
Eva: Ja Vadå, tala ut då människa?! Har han fått kramper?
Jan: Jag tror faktiskt att han...han gråter!?
/Rockmusiken: Thåströms 'Alla vill vi till himlen' tonas fram, men ej för högt, tonas sedan bort./
Scen 3
/Sent på natten. Jan och Eva sitter i en bil på väg bort, bilen rusas då och då/
Jan: Jag tycker det här är helt vrickat, men bara för att få dig lugn så ...
Eva: Vi måste bort härifrån! Bort, bort bort! Vi kan inte stanna en sekund till i detta signalhelvete
Jan: Men vart ska vi ta vägen?. Det är ju likadant över allt. Hela rymden vimlar ju av signaler, det gäller bara att inte koda dom.
Eva: (ilsket) att inte koda dom, att inte koda dom, det säger du jämt! Men Johan då!? Han ligger ju medvetslös i baksätet!
Jan: Nej, han sover bara, Han är jättetrött efter allt utespring på nätterna.
Eva: Trött, hur kan man vara så trött att man inte vaknar, när man blir buren från lägenheten och inbaxad i en bil?! Nej vi måste köra honom till sjukhuset!
Jan: Till sjukhuset!!! Är du inte klok! Tror du att de har tid att ta hand om en uttröttad människa när akutmottagningen vimlar av misshandelsoffer!?
Eva: (hysteriskt) Kör till sjukhuset! Kör till sjukhuset!?
Jan: Ja, Ja, jag ska köra till sjukhuset. Bara du lugnar dig! Det här är ju inte klokt! Vad fan ska dom säga? (motorn rusas och svagt i bakgrunden hörs ambulanssirener)
Eva: (för sig själv): Nej dom ska inte få oss. Vi ska lura dom... om det så finns tusen sändare, miljoner stålsvampar och miljarder mottagningsapparater som skriker ut sitt budskap av likgiltighet och död... så ska dom inte få oss!
/Kort inslag av rymdmusiken, motorn tystnar/
Jan: (ropar) Eva, Eva hör du mig! Du verkar ju alldeles borta. Vi är framme nu. Där ser du det mäktigt upplysta sjukhuset. Det verkar vara full aktivitet i bygget.
Eva: (distraherat) Vadå, jo visst ja, vi skulle ju till sjukhuset. Men vad är det där (upprörd) Titta där Jan! Ser du inte! Det flimrar ju av ett blåtonat ljus från fönstren, och lyssna…lyssna kan du inte höra skriken från de misshandlade människorna! (inbrytning av ett kort avsnitt ur en videovåldsfilm) Det är ju precis som i det där hemska hyreshuset som Johan besökte... och där, ser du d ä r står de, stålsvamparna ...(upprört) Vi måste härifrån, dom har blivit erövrade, vi måste härifrån!!!
Jan: Lugna dig nu, det är ju ingenting som har hänt. Dom kan ju inte hota oss, inte så länge vi inte ...
Eva: Till och med på själva sjukhuset har dom installerat mottagare för dom giftiga rymdsignalerna! Hur ska man nu kunna lita på myndigheterna. Vi måste härifrån. Kör Jan, kör!!1
Jan: Men vart? Vart i helsike ska vi köra? Rymdsignalerna finns ju överallt och vi kan ju inte fly från oss själva.
Eva: (forcerat) Vi kör till sommarstugan, där kan dom inte nå oss... (för sig själv) Bara vi kan bibehålla oss fräscha i huvudet och inte angripas av likgiltigheten och passiviteten då ska vi nog klara oss. Vi får inte bli som de angripna människorna i köpcentrat. Dom ser ut som vandrande lik, helt tomma i blicken. Vi måste rädda Johan, se till att han inte blir ihjälsparkad eller att han sparkar ihjäl någon, vi måste skydda oss från de giftiga rymdsignalerna, vi måste skydda oss, vi måste skydda oss ...
Jan: Okej vi tar väl en tur till sommarstugan då, bara du lugnar dig (startar motorn) Vill du kolla om Johan fortfarande sover i baksätet. Han har då i alla fall inte gett ett ljud ifrån sig sedan vi åkte. Han kanske drömmer om en bättre och lugnare värld och vem fan gör inte det! (motorn rusas)
/Avsnitt av rockmusiken som blandas med motorsurret. Nertonas/
Scen 4
/Bilen är framme vid sommarstugan. Bilmotorn rusas, slås av. Slag av bildörrar, ljud av steg, skogssus, på avstånd vågskvalp/
Eva: Åååh det är väl ändå skönt och tryggt att komma ut på landet, tycker du inte det Jan? Känn vilken frisk luft. Det doftar tall, gran och vatten,
Jan: Ja luften är det inget fel på, men usch vad ruggigt. Jag tycker inte om det här läskiga månljuset... Var det verkligen nödvändigt att åka hit ut sent på kvällen?!
Eva: Det var förskräckligt vad det var ljust så här sent på kvällen. (oroligt) Jan, du tror väl inte att vi har haft objudna gäster i sommarstugan?!
Jan: Nej det tror jag inte är nån risk, det här ligger så avsides. Jag tycker det vilar en nästan kuslig stillhet kring stugan. Ser du vad de blänker från fönstren? Det ser nästan ut som om det var ett ljus därinne, någon sorts silverljus ...
Eva: Nej, skräm inte upp mig nu, vi måste skynda oss att se till att allt står rätt till. Du har nycklarna, öppna fort så vi får se till att allt står rätt till!
/Fotsteg på träverandan, rassel från låset, dörren öppnas/
Jan: Usch, det känns kyligt här inne. Nu ska vi se om jag kan hitta ljusknappen. Jag hoppas att batterierna fortfarande kan leverera ström. Få se, här nånstans... Ja här har vi knappen, håll tummarna nu! (tänder)... Ja vilken tur, det funkar fortfarande.
Eva: Men vilken svag belysning... kan du se om allt står som det ska härinne! Vi har väl inte haft några objudna gäster!?
Jan: Nej, allt verkar okej, men gud vad det känns kallt och fuktigt ... Nä allt verkar faktiskt vara i sin ordning, men vi får gå runt och titta ordentligt.
Eva: (skrämt) Jan, vad är det som står där längst inne i hörnet?! Det känner jag inte igen...
Jan: Ja, vad tusan är det, det reflekterar månljuset precis som fönstren ...
Eva: (skriker till) Jan ser du inte vad det är! Gode gud, det är ju en sorts mottagare! Ser du inte glasrutan och knapparna?! Gud, vi måste snabbt få ut den härifrån, innan den går ingång!
Jan: (oroligt) Ja det var som tusan. Vem har ställt den här, då har vi ändå...
Eva: Fort, vi måste få ut den härifrån! Skynda dig!!!
Jan: Ja, kom här och hjälp till då (fotstamp, skrap av möbler)... Oj vad den är tung, den måste vara överladdad med kanaler. Vi kommer inte att orka dra den till dörren!
Eva: Fort, fort, vi tar fönstret!
Jan: Men vi kan bara inte!
Eva: Jo. Jo, skynda dig innan det är försent! Nu välter vi!
/Stön, pust och andhämtning och efter ett kraftigt ljud av krossat glas som går över i ett avsnitt av rymdmusiken som sedan tonas ner och finns kvar i bakgrunden/
Jan: (fortfarande andfådd) Eva det här var väl onödigt, vad håller vi på med egentligen!? Vi kanske har förstört rutan helt i onödan! Den kanske var helt ofarlig, den kanske inte var laddad, och om man bara inte kodar signalerna så är det inte så farliga...
Eva: (för sig själv)..Vad var det jag sa, dom finns över allt, dom breder ut sig över hela landet, sänder tusentals meddelanden varje sekund, dom förlamar människorna, gör alla passiva, med tomma blickar går människorna in i varuhusen, de känner inte igen varandra, de köper och köper, ser bara sakerna, de upptäcker inte varandra, med tomma blickar går de in i varuhusen, förlamade sitter de framför mottagarna på kvällarna och tar emot tusentals signaler som manar till, passivitet, isolering, kyla ...
Jan: Eva, vad håller du på med!? Jag sa att nu måste vi laga fönsterrutan!
Eva: ... ungdomarna vandrar ut i stora massor, angripna av vansinnets vågor går dom ut i stora massor till torgen, de känner inte igen varandra, de skräms av att se varandras ögon, de skräms av att se sin egen rädsla avspeglas i de andras blickar, de är ensamma, övergivna, trötta, frusna, de ropar efter budskap från omvärlden, de ropar efter budskap om hur de ska koda verkligheten och då, då utlöses budskapet frän rymdsignalerna, slå, sparka, krassa, döda, döda, bom, krasch, duns, ufff, argggg, smack... (övergår till kort avsnitt ur en videovåldsscen, sedan tystnad)
Jan: (upprört) Eva!!! Hör du inte vad jag säger!? Nu måste du skärpa dig!. Vi måste laga fönsterrutan och sedan åka härifrån! Vi kan inte stanna här längre!
Eva: (distraherat) Fönsterrutan? Vad pratar du om!? Håller du på och pratar om fönsterrutor när Johan...(vaknar till) Johan!!! Vi har glömt bort Johan, han ligger ju medvetslös i baksätet på bilen!
Jan: Han sover! Lugna ner dig nu! Vi går ut och ser efter om han har vaknat (för sig själv)... jag tror helt enkelt att jag bara sätter upp en masonitskiva för fönstret ...
Eva: Fort, vi måste skynda oss, vi måste skynda oss innan han vaknar!
Jan: Ja kom då!
/Fotsteg, skrap av möbler, slag i dörren, båda är ute ur stugan, på verandan, skogsbrus, vågskvalp/
Eva: Skynda dig, vad håller du på med!?
Jan: (på avstånd) Jag tänkte jag skulle se om jag hade nån masoniskiva här ute på verandan.
Eva: Jag springer ner och ser efter om han sover (snabba steg)
Jan: (kvar på verandan, flyttar saker) Nu ska vi se, jag vill minnas att jag hade lagt undan några skivor här... men Jessus vilket kallt silverglittrande månsken. Tänk att det är därutifrån det där svarta, månbelysta hålet som allt elände sprids. Eva börjar ju bli helhispig, Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till med henne, hon är ju alldeles... (avbryts av Evas rop från bilen)
Eva: (hysteriskt) Jan! Jan! Du måste komma! Han är inte hääär!!! Skynda dig, vad ska vi ta oss till! Han är uppslukad! Dom har tagit honom! Gud, vad ska vi ta oss tiiill!?/
/Ropet mixas ekoliknande in i rocknusiken "Alla vill vi till Himlen'/
Scen 5
/Jan går sökande omkring i skogspartierna runt sjön, vindbrus, vågskvalp, knak av kvistar som bryts/
Jan: (andfådd och muttrande för sig själv),,. nej det här är ju hopplöst, fan också att man ska tvingas ränna omkring och söka pojken vid sommarstugan mitt i natten, och dessutom långt in i oktober, det är ju absurt... fy tusan vad det har blivit igenväxt på några få år, och långt ut på stranden, här behövs verkligen en ordentlig röjning (vräker undan buskar) ... tur att jag har månskenet, Jag förstår inte hur det kan lysa så mycket och så kyligt...metalliskt, som silver... men var tusan håller han hus (ropar försiktigt) Johan! Hoho, Johan! ... Nej, jag vågar inte skrika högre för då kan jag väcka Eva... Det var ett helsike att få henne lugn... efter ett par Mogadon gick det... 'Dom har tagit honom' skrek hon... visst tusan är det kusligt med dom här rymdvågorna som gör folk helt från vettet, men än så länge har jag inte sett att dom fått folk att försvinna. Fy tusan vad det är ruggigt, nej nu ger jag upp, det får räcka med ett varv runt sjön... jag måste gå upp till sommarstugan och vila mig några timmar... (hörs alltmer på avstånd) han dyker nog upp i morgon bitti..Jag hoppas att det fortfarande finns glöd i öppna spisen...
/Avsnitt med upptoning av vindbruset, vågskvalpet förstärkt av rymdmusiken, därefter som tidigare när Jan är framme vid sjöbryggan och blickar upp mot sommarstugan/
Jan: (för sig själv)...ja det ser då lugnt ut däruppe, då har hon nog inte vaknat (går vidare mot sommarstugan, stannar upp efter några steg)....men vad ända innerst ser jag fel eller... lyser det verkligen ett,...nej det måste vara månljuset som skapar en synvilla (går vidare några steg, stannar upp igen) nej nu såg jag det tydligt, fan i mig, det kommer ett blåskimrande sken ut genom fönstret (upprört) men det kan inte vara möjligt, vi slängde ju ut mottagaren. (börjar springa uppmot stugan, ropar på avstånd) Eva! Eva! är du kvar därinne? Vad är det för ett blåskimrande ljus som väller ut genom fönstret ... (tonas bort)
/Jan springer flåsande fram till sommarstugan, möts av Eva på verandan/
Jan: (andfådd) Jaså där är du, vilken tur! Jag blev så orolig när Jag tyckte att det lyste ett blåsskimrande ljus genom fönstret, jag trodde att... (avbryts)
Eva: (med en annorlunda liksom neutral och mekanisk stämma) Lugna dig Jan, vad är det med dig? Här är det ingenting särskilt som har hänt, men kom in så ska du få träffa Johan.
Jan: (upprört) Johan!!! Är han här?!
Eva: Ja han sitter i fåtöljen framför mottagaren.
Jan: Mottagaren!!! Men den slängde vi ju ut genom fönstret!
Eva: Johan år väldigt duktig förstår du, han har lyckats plocka ihop den igen och nu står den på sin vanliga plats. Kom in ska du få se, det är väldigt trivsamt. Vi har kokat kaffe som håller sig länge i mottagarekannan, men man får inte prata så mycket förstås för då stör man signalerna från mottagaren, då blir det svårare att koda dom...
Jan: (upprört) Men Eva!!!
Eva: (frånvarande)... det finns väldigt mycket att välja på dygnet runt, men det var förskräckligt vad du ser ut, vilka smutsiga och omoderna kläder du har tagit på dig, vet du inte att nu ska man vara snyggt och propert klädd i randig kostym och kamgarnsullster, och så ska man satsa på aktier bli rik och skaffa sig en docklik hustru, man ska inte visa för mycket känslor för då kan man bli ful och rynkig (upprepar mekaniskt) man ska inte visa för mycket känslor för då kan man bli ful och rynkig, man ska inte visa för mycket känslor för då kan man bli ful och rynkig...
Jan: Eva! Vi måste... (avbryts av signaturmelodin till Dallas)
Eva:…Nej nu har jag inte tid att stå här längre för nu sänder dom mitt favoritprogram, det måste jag helt enkelt koda…
/Mottagarljudet upptonas, det innehåller en mixad version av Dallas, Västern, våldsvideo, porr och underhålling, detta kaos av kodade rymdsignaler övergår sedan till ett kort avsnitt av rymdmusiken som i sin tur övergår till rockmusiken: "Alla vill vi till himlen"./
R I D Å