Sven Lyra

Sven Lyra på 60-årskalaset med Lars-Ola Johansson, bengt ericsson, Lasse Jonsson och Otto Freudenthal.

Sven Lyra gick bort i augusti år 2000. Det här är ett litet improviserat komplement till hans egen hemsida.

Sven Lyra är död. För tusentals östgötar måste budskapet ha kommit som en chock. För få är de politiker, artister, konstärer, kulturbesökare och gatuvandrare runt om i länet som inte fått ta del av hans nyfikna intresse och energiska utspel, med yvigt skägg och iklädd sin berömda orientaliskt rödfärgade kaftan. Få är det väl också som i sin föreställning kunde tänka sig att denna vitala ljusglimt i kulturlivet kunde slockna.

-Det är som om världen har slutat snurra när Sven Lyra inte längre dansar på den. Han har varit i centrum och gett liv och färg åt kulturlivet!
Det säger Lasse Jonsson, förre kulturredaktören på Östgöten.

Det var på Östgöten som Sven Lyra först dök upp i Linköping 1962. På en lånad skrivmaskin skrev han några dikter som publicerades. Därefter försvann han och höll endast sporadiska kontakter med Lasse i form av brev. Under 70-talet uppehöll sig Sven i Stockholm till stor del i Stockholm och här knöt han också kontakt med otaliga kändisar i kulturlivet. Här levde han ett vagbonerande liv och bodde ibland hos sina vänner och på sommaren också utomhus.Här dansade han också jaxzzbalett på Balettakademin lärde sig läsa poesi för Eva-Lisa Lennartsson, och hade ett eget forskarrum på Kungliga biblioteket.Under 80-talet gav han sig ut på sina många turnér runtom i landet och i Danmark och Norge.

Det var först 1985 som Sven Lyra slog sig ner i Linköping och då utvecklade samarbetet med Lasse Jonsson och Östgöten. Det var nu som kulturlivet i Linköping vitaliserades med många av Svens objudna gästspel. Ofta höll han ett improviserat tal efter föreställningarna, som inte sällan också ledde till utdelande av hedersbetydelser i form av purjolökar.

Lasse Jonsson minns.

- Det var först med invigningen av Länsmuséet 1990 som Sven Lyra lämnade sin roll som en sorts "sabotör" och blev inbjuden att medverka i programmet. Med en dikt av Pär Lagerqvist-dikt visade han här också på sin fantastiska inlevelsförmåga vid deklamation av poesi.

Under 90-talet har Sven Lyra sedan varit ett välkommet, för att inte säga nödvändigt, inslag för att ge esprit åt de tusentals kulturprogram som han besökte i Linköping, Norrköping och runt om i länet. Med ofattbar energi hängav han sig åt det mesta som utspelades i kulturlivet, inom musiken, teatern, dansen, bildkonsten. Därutöver hann han också med att intressera sig för viktiga händelser inom sporten och dagspolitiken.

Allt detta registrerade Sven i de hundratals kopierade skrifter som han spred ut till de berörda och till sina vänner och bekanta. Det var starkt personligt utförda kopior med en blandning av bildcollage, skrivmaskinstext och skönt formade tuschlinjer och rubriktext i snirklande Jugendstil. Ofta medverkade han själv som posör i skrifterna. Överexemplaren av alla dessa unika konstverk ligger nu och väntar på en vidare uppmärksamhet.

Fr.o.m. 1985 hade Sven Lyra, genom Lars Lindqvists försorg, en fristad på Länstidningen Östergötland, Hospitalstorget 1. Det var här som han skrev och stencilerade sina skrifter. Lars har nio pärmar av de kopierade skrifterna, från 1985-95, i sitt förvar. Det var också på Länstidningen som Sven under rubriken "Veckans Lyra" fick möjlighet att publicera sina krönikor, ofta med inslag av barndomsminnen, kryddad med vital, associationsrik poesi.

I många tidningsintervjuer har Sven Lyra berättat om sin barndom och uppväxt i Vislanda, utanför Växjö. De positiva minnena handlar här om när han som 23-åring anslöt sig till Örebrogymnasterna och därefter deltog i turneer med dessa runt om i världen under en tioårsperiod. (Gymnastik och dans har alltid varit Svens stora passion). De negativa minnena handlar om när han i slutet på 60-talet under en tid blev inspärrad på S:t Sigfrids mentalsjukhus, eftersom han hans ansågs schitzofren och som en provocerande person i byn. Hans ambitioner som poet kopplades också till ett sorts storhetsvansinne.Detta som kanske också lade grunden för Svens kringflackande liv, rastlösa energi och för hans starka behov av att exponera sig själv som något verkligt, levande, betydelsefullt...

I Linköping flyttade Sven Lyra ihop med Dagny Bernham, som led av svår reumatism. Tillsammans utvecklade de ett fint parförhållande, där man ömsesidigt stödde varandra. Svens sorg blev därför stor när Dagny avled i våras.

Det finns många i Sven Lyras omfångsrika bekantskapskrets som solat sig i hans kändisskap och smittande energi. Det allra flesta har stimulerats av hans uppmärksamhet, nyfikenhet och friska vardagsteater. Men samtidigt är det kanske få som sökt möta människan bakom den rastlösa gycklarrollen. Bland hans verkliga vänner fanns Lasse Jonsson, Bo Borg, Sievert Sjöberg och Lars Lindqvist. Alla har de på olika sätt bidragit till att stötta Sven i vardagsarbetet och mellan de perioder då han inte fanns i det smickrande rampljuset. Lasse och Bo har dessutom arbetat för att ge ut en bok med ett urval av Sven Lyras poesi. Själv är jag ledsen för att jag inte själv hjälpte till med det projektet så att Sven hade hunnit få en bok om sin 40-åriga poesigärning i sin hand.

Samtidigt fylls jag av en övertygelse om att Sven Lyras unika konst och poesi, inte bara kommer att leva vidare, utan dessutom starkt öka i betydelse under de kommande åren.

Lars-Ola Johansson

Några försenade ord till en förbrukad gycklare

Med lätta, dansande steg föstes Du fram i gatuvimlet,

laddad med jordakraften från asfaltens undersida

och fylld av längtan till den saftiga grönskan.

Skriket från den blodröda kaftanen omvandlade Du

till ordgymnastik och bullrande skratt,

Hotet från de trista vardagsritualerna bemästrade Du

med våldsamt, vitala frihetsassociationer

Likt den grottboende medeltidsmålaren Uccello

förmedlade du dina mästerverk mot allmosor

Många var de hertigar och hertiginnor som applåderade

Dina piruetter och energiska ordvolter

innan de viftade Dig tillbaka till det hotfulla armodet

Många var det som smickrades av den befriande kraft

som Du förmedlade till det förstelnade etablissemanget

Men Dina verk brinner och bränner med sina snirklande

livslinjer och spontant flödande assonanser.

Din poesi flyger med lätta vingar över den inrutade dumheten

och slår sig ner i möjligheternas fruktbara träd

Ur frögroddarna växer sedan det tidlösa frihetsflöde

och den spontana skaparglädje som Du lagt grunden för.

Först då kommer Du att bli hyllad som en verklig vän.

Lars-Ola Johansson

Gällstad-Lundby lördag förmiddag (16/10-99)

Hej Sven!

Tack för ditt brev med ännu ett av dina fantastiskt utsmyckade kuvert. (Bara kuvertet värmer). Jag fascineras också alltid av dina härligt anarkistiska (frihetliga) anteckningar som flyger omkring som ropande fåglar på papperet, fyllda av både livsfrustande energi och indignation. Din stora styrka är att du inte vill låta orden, meningsbyggnadern eller sammanhangen binda dig vid papperet. Om den risken uppstår gör du ett av dina berömda akrobatiska krumsprång och associerar till nya öppningar mot friheten, möjligheterna och livsglädjen. Resultatet blir ofta stor, livsnära och vital poesi!

Därför är det naturligtvis trams när nån på Länstidningen påstår att du skriver för mycket om sjukdomar. För det första är sjukdomarnas ursprung - sorgen och olyckorna - själva basen i människosläktets ödeslott. För det andra är det den basen som såväl i empatin med andra som den egna upplevelsen laddar upp förutsättningarna till en energi och glädje som överstiger medelmåttornas. Och för det tredje, och viktigaste, om du kommer in på denna existentiella sorg så gör du ganska snart ett av dina berömda krumsprång som visar på andra ljusare sidor i tillvaron.

Nej Sven, jag håller fast vid att du är en stor poet och att vi snabbt med gemensamma krafter måste se till att förlagslektörerna får chansen att publicera ett urval av dina dikter. (Ja egentligen behöver det inte heller göras några strikta urval, det mesta du har skrivit är genom sin sprittande associationsrikedom och livsnära energi vital poesi).

Anteckningen om att Lasse är helt borta gjorde mig ont. Vad tusan ska vi göra för att få liv i honom. Han skulle ju dessutom hjälpa till med att få dina dikter tryckta i en bok. Jag ska försöka få kontakt med honom.

Jag översänder den korta recension som jag gjorde av ditt program med cellisten. Den är varken lång eller märkvärdig. Men jag tycker det är mycket tråkigt att varken Veine eller Leif satte in den som jag önskade. Jag ska dock återkomma i annat sammanhang med en recension eller ett reportage omkring ditt skapande.

Vad vi ska göra med Cherils önskan har jag inte en aning om. Jag stod henne ju inte så nära som du. Om ni var goda kompisar så kan du väl underteckna ett papper som intygar att hon genomfört allt vad hon själv skrivit på ett papper.

Vi kanske kan ses i början på veckan och diskutera frågan. Kanske vi då också kunde få med Lasse på ett hörn (och dessutom ta upp frågan hur vi ska planera för din diktsamling).

Ha det så bra broder och försök att uthärda den alltför utbredda dumheten. I Linköping och Östergötland finns det alltför många som både är rädda för friheten och inte har kontakt med sina själar.

Hälsningar

Lars-Ola