Till stöd för den framväxande Attacrörelsen
Recension av Björns Elmbrants bok: Hyperkapitalismen
Det finns ett gemensamt intresse för företag, politiker och medborgare att dämpa den ansvarslösa spekulationsekonomin. Och ändå rullar den nervösa börshandeln vidare i allt snabbare takt. Varför? Och vilka motåtgärder måste sättas in för att skapa en balans mellan ekonomin, demokratin och det civila samhället? Det är några huvudfrågor som tas upp i Björn Elmbrants bok "Hyperkapitalismen".
Även om man är väl medveten om att den tidigare produktionsförankrade kapitalismen idag har omvandlats till en ansvarslös börspekulation med fiktiva värden, så blir man lite omskakad av Björn Elmbrants verklighetsbeskrivning. Det som handlar om hur hela samhället; dess politik, medier, kulturliv och mänskliga relationer, har smittats av börsens uppskruvade tempo för att tillfredsställa aktieägarna. En målinriktning som genomförs med begrepp som downsizing, outsourcing, benchmarking, just in time, virtuella företag, fusioner och förvärv.
Nedskärning av personal genom downsizing genomförs trots att företagen går med stora vinster och trots att produktionen kan fungera sämre efter avskedandena. Det viktigaste är att aktiekursen går upp. Bristen på nödvändig personal kan därefter kompenseras med hyrfirmornas reservarméer. Ett exempel på outsourcing var Ericssons förflyttning av kretskorttillverkningen från Norrköping till Skottland. Att den operationen ledde till brister i kretskorten och senare ytterligare en flyttning till Ungern, ingår i priset för de tillfälligt pressade produktionskostnaderna. Inom bildindustrin, t.ex. Volvo, övervältrar man ofta "besparingarna" på de alltmer stressade underleverantörerna. Delarna ska också levereras "just in time" så att beställaren inte får några lagerkostnader. Benchmarking, dvs studier och plankning av andra företags produktionsmetoder, och Virtuella företag, som utan egen produktion konstruerar och utvecklar produkter, är andra hjälpmedel för att hålla nere kostnaderna och höja aktiekursen.
"Hyperkapitalismen vill sålunda ha ständigt högre aktievärde, vilket ökar kravet på avkastning, som kräver ständigt lägre kostnader, vilket kan komma att strypa den tekniska förnyelsen". Fusionsvågen är, enligt Elmbrant, ett annat tveksamt instrument för att skapa livskraftiga företag. Forskningen visar att den s.k. synnergieffekten uteblir och att 2 +2 ofta inte blir fem utan tre. Men däremot uppnår man den kortsiktiga effekten av att marknaden reagerar positivt och börsvärdet stiger. Utöver Ericsson och Hennes & Mauritz har de stora svenska börsföretagen uteslutande vuxit genom fusioner och nyförvärv. Samtidigt har man förlorat mycket av den lojala entrepenörsanda och stabila produktutveckling som fanns i moderföretagen.
Elmbrant ger exempel på "det goda arbetet", från den nu nedlagda stolsfabriken i Bengtsfors, från Volvo lastvagnar i Umeå, Ericsson i Söderhamn och Assa Abloy i Eskilstuna. Effekterna av att löntagarna fått ta ett större eget ansvar för produktionen - för att höja arbetsglädjen, kvaliteten och produktiviteten - har ofta lett till större lönsamhet. Med hyperkapitalismen har det goda arbetet ersatts med ensidiga krav från ledningen om tempohöjning, personalminskningar och konstnadspress. Företagen som förr var kapitalismens hjärta har i hög grad ersatts av börsen, optionerna och spekulationerna.
Detta som tillsammans med löntagarnas ökade utanförskap leder till ökade sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader för det allmänna.
Elmbrant ger många exempel på företag som mitt i högkonjunkturen och med ofantliga vinster kraftigt minskat personalstyrkan. Samtidigt växer företag som hyr ut personal med 40 % per år. De kortsiktiga amerikanska företagsledarmodena förstärkts av att direktörerna med sina optioner själva är mera intresserade av snabbt stigande börskurser än av långsiktigt och stabilt växande företag.
I kapitlet "Hur blev det så här?" skissar Elmbrant bakgrunden till dagens hyperkapitalismen. Det som handlar bl.a. om kreditmarknadens avreglering (1987), avskaffandet av valutaregleringen (1989), inflationsmålet, ökat aktiesparande, en mäklarstyrd journalistik och Riksbankens självständighet. Exemplen på hur börskurserna, i stället för att baseras på företagens reella värden, styrs av banala tillfälligheter upphaussade av de okritiska ekonomijournalisterna, är närmast en absurd läsning. "Om fiktiva värden blir viktigare än verkliga, är det svansen som viftar med hunden". Samtidigt anser Elmbrant att en del av dagens kortsiktighet på den svenska börsen beror på de institutionella ägarna typ Robur, Fjärde AP-fonden, SPP; Nordbanken Aktiefonder och AMF Pension. Fonderna som är distanserade från företagens produktion har som enda mål att få så hög avkastning som möjligt på pengarna. En annan viktig faktor är att 40 % av Stockholmsbörsen är utlandsägt. Lagstiftningen i Sverige och utomlands uppmuntrar också idag alltmer spekulation och allt mer ägarlösa fonder och företag. Bland företrädarna för den nya ekonomin hävdar professor Jim Collins att dess företag skulle vila på tre pelare: Frihet och självbestämmande i arbetet, att göra något meningsfullt och bestående och att genom sitt arbete tjäna mycket pengar. Samtidigt som han inte kunde ana att den nya ekonomin "Skulle skapa det vi mest föraktade i den gamla ekonomin, nämligen girigheten."
Idag är det, inte minst bland företrädarna för den nya ekonomin, alltfler som efterlyser en mera reglerad finansmarknad. Alltfler har börjat inse "den elektroniska penningahandelns fruktansvärda förmåga att slå sönder underliggande reala ekonomier". Och då inte minst med exemplet från Asien-krisen 1997-98, som Bill Clinton betecknat som den värsta finansiella krisen på 50 år.
Elmbrant sammanfattar kritiken mot de fria kapitalrörelserna med att de varit alltför orättvisa, instabila, uppkopplade, ostyrbara, ineffektiva och depressiva. Bland möjliga restriktioner finns allt från Chiles tidigare krav på deponeringar för att hindra valutautflöde till den av nätverket Attac föreslagna Tobinskatten.
Elmbrant är optimistisk vad gäller möjligheterna att genom internationella överenskommelser reglera finansmarknaden, och därmed också i grunden positiv till en "globalism" som leder till större öppenhet och mångfald. En viktig åtgärd för att skapa förutsättningar till större global rättvisa, är att minska USA:s dominans över Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken.
En av bokens intressantaste kapitel handlar om ekonomijounalisternas roll som börssystemets "överstepräster och megafoner". Med ofta egna intressen i aktiemarknaden förmedlar media en okritisk granskning av penningbranschen. Medierna har utvecklats till en marknadsplats, direktörerna till mediastjärnor och inte minst exemplen från Aftonbladets ekonomibilaga är en hårresande läsning.
Politikens "inbäddning i kapitalismen", som enligt Lars Ingelstam har en prägel av ett sammanvävt system, inflätat i statliga och överstatliga organ, är en grundläggande orsak till att ekonomismen idag dominerar över demokratin. För att återigen skapa en balans mellan ekonomin och demokratin efterlyser Elmbrant ett ökat inflytande för de enskilda aktieägarna, ett ökat ansvarstagande från politikerna samt ett mera aktivt civilt samhälle (den tredje sektorn). Inte minst det sistnämnda, där människor på sina orter och kring gemensamma mål bevakar sina gemensamma intressen, har den största betydelse för en levande demokrati. I detta sammanhang kan även internetkontakterna få allt större betydelse. Det är viktigt att en fungerande demokrati, en ansvarsfull kapitalism och ett livaktigt civilt samhälle har en balans i förhållande till varandra.
Avslutningsvis återger Elmbrant en katalog på 40 uppslag som kan minska eller dämpa hyperkapitalismen. Det handlar om allt från en ekonomisk folkbildningskampanj och en förbättrad ekonomi- och journalistutbildning till stimulans, regelverk för att åstadkomma ansvarsfulla företag och ett globalt fackligt handlingsprogram.
Björn Elmbrants bok "Hyperkapitalismen" upplevs mycket angelägen, inte minst för alla som idag resignerat inför finansmarknadens oinskränkta makt. Den visar att det alltjämt finns möjlighet att aktivt delta i en process som skapar långsiktigt, stabila företag och en fördjupad demokrati.
Samtidigt saknar jag en kritisk granskning av vår tids kultur och den förlamande, ytliga underhållingsindustrin, med amerikanska förtecken, som genomsyrar alla våra TV-kanaler. Jag tror nämligen att den har den största betydelse för att förstärka tillståndet av flykt och distraktion inför den sviktande demokratin. Den utvecklar också, med stöd av reklamen, en hets kring fiktiva banaliteter, som påminner om den nervösa börsmarknaden.
Det ligger kanske något i det från den internationella företagsvärlden myntade uttrycket "tittytaiment" som tas upp i Martins och Schumans bok "Globariseringsfällan". Om bara folket får mjölk och underhållning så nöjer de sig med det lilla, och kan dessutom acceptera de globala orättvisorna. Med Elmbrants bok förmedlas dock betydligt hoppfullare perspektiv.
Lars-Ola Johansson
Från Radikal debatts debatt i Stockholm 10 januari 2001
Det fanns en atmosfär av förnyelse och entusiasm på Radikal idédebatts seminarium, som nyligen genomfördes på LO-huset i Stockholm. Ett 80-tal deltagare från hela landet informerades om nya böcker från Arena och debatterade framtidsstrategier för att skapa en motvikt till nyliberalismen och börsspekulationen. Bland de nya informationsinslagen fanns den idag så framgångsrika internationella Attacrörelsen.
-Någonting ordentligt är på väg att hända när ABF-huset i Stockholm blir överfyllt vid ett Attackmöte. Förutsättningarna i dag är gynnsamma för en radikal idédebatt.
Med den optimistiska visionen inledde Olle Sahlström Radikal idédebatts seminarium.
Björn Elmbrant informerade om sin bok "Hyperkapitalismen", som mynnar ut i 40 förslag på hur man ska komma tillrätta med finansmarknadens hot mot demokratin. Han underströk vikten av att skapa långsiktiga mål för att engagera medborgarna i demokratiseringsarbetet.
- Den defaitistiska hållningen inför finansmarknadens ökade makt har skapat en olycklig enhet mellan yttersta vänstern och högern. Något som leder till stenkastning och risk för etniska motsättningar och nationalism. Därför är det viktigt att arbetarrörelsen engagerar sig i studier och debatt kring vilka reella möjligheter det finns att på återerövra demokratin.
Elmbrant trodde också att vad gäller de ord som försvunnit i 90-talets nyliberalistiska våg, t.ex. jämlikhet, klass och förtryck, så skulle den nya Attacrörelsen kunna vara en dörröppnare.
Olle Sahlström gav uppfriskande beskrivningar ur sin bok "Don Emelios badkar". De handlade om hans barndomsminnen med originella jobbare, som under en dagsetapp med många ölkafebesök, flyttade ett badkar längs Riddargatan i Stockholm. Badkarsjobbarna vände också på begreppen och utnämnde sig själva till markis, general eller Napoleon - medan direktörerna fick mindre betydande beteckningar. Fräckheten, de exploderande arbetarskratten gav 8-åringen Olle då en första hisnande känsla av frihet. Poängen med Sahlströms berättelse, som också innehöll ett möte med en 1300-tals Benediktermunk, var att rädslan viker undan för skrattet.
- Är demokratin möjlig om medborgarna är uppfyllda av rädsla för att tycka det felaktiga? Vi skulle t.ex. inte ha haft den hårda striden mellan socialdemokrater och kommunister på 70-talets LM-Ericson om vi hade tänkt efter med skrattet.
Att Attac, som bildades i Frankrike 1998, har den största betydelse idag för fackförenings- och arbetarrörelsens företrädare, det kom bl.a. till uttryck vid den välbesökta frågestunden med Bim Clinell efter bokinformationen. Men utgångspunkt från sin bok "Attac - gräsrötternas revolt mot marknaden" berättade hon om rörelsens bakgrund och program. Rörelsen har sitt ursprung i en kris för politiska partier, demokratin och expertväldet och vill verka för rättvis värld och en levande demokrati. Bland grundarna finns alltifrån tidningen le Monde Diplomatique till en fransk ostbonde som kom i kläm när USA krävde skadestånd för att de hindrades att exportera kött med hormontillsatser. I rörelsen finns allt från breda politiska- och miljögrupperingar till politiker, fackföreningsfolk och vanliga gräsrötter. Bland de viktigaste målen är införandet av en Tobinskatt på finanstransaktioner och avskrivandet av utvecklingsländernas låneskulder.
Clinell var noga med att understryka att den vilseledande uppgiften från de Timbroinspirerade ledarna på DN och SVD, om att Attac vill avskaffa de parlamentariska församlingarna, är felaktig.
-Attac är tvärtom en rörelse som vill stödja parlamentarismen, samtidigt som de vill levandegöra den med nya ideologiska dimensioner som leder till en ökad global rättvisa. Attack vill också skaka liv i ett nytt fackligt och politiskt samarbete.
På eftermiddagen gavs korta presentationer av Camilla Lundberg om Arenaprogram, Per Wirtén om tidskriften Arena, Ursula Berge om Agora, Annmarie Lindgren om SAP:s tankesmedja. Bland de medverkande fackliga företrädarna berättade Maria Östberg om framgångsrika fackliga satsningar i Västerbotten, som byggde på lokalförankring, ungdoms- och kulturinsatser. Ingemar Göransson berättade om offensiva satsningar i Östergötland i samarbete med Arbetets museum och Marieborgs folkhögskola.
Vid den avslutande debatten på LO-huset fördjupades många perspektiv som diskuterats i grupperna. I inläggen efterlystes bl.a.: fackliga och politiska program som gör flera människor delaktiga, även utanför rörelsen, och som har ett lokalt perspektiv; en praktisk politik som tvinnas ihop med idépolitiken; ett förnyat fackligt engagemang för att skapa informationsmaterial till skolorna (som motvikt till Timbros nuvarande monopol) samt ett ökat engagemang från den socialdemokratiska pressen att sprida den radikala idédebattens idéer.
Arbetarkommunens ordförande Bror Perjus från Lidingö gav vittnesmål om den positiva inställningen till Attacrörelsen med att deklarera att han, tillsammans med Vänsterpartiet, bildat en lokalavdelning. Radikal idédebatts seminarium präglades av en lyhördhet för nya idéer och samarbetsformer i det gemensamma målet att skapa, en bättre fördelningspolitik, en global rättvisa och att återupprätta demokratin.
Lars-Ola Johansson
I samband med LO:s 100-årjubileum har utgetts en debattbok med titeln "Sverige efter välfärdskrisen". Mot bakgrund av en analys av folkhemmets visioner i kontrast till dagens "2/3-delssamhälle" lämnar de tretton författarna förslag på hur man ska återskapa ett tryggt och solidariskt samhälle.
Joachim Vogel pekar på nödvändiga reformer vad gäller att minska generationsskillnaderna, stabilisera anställningstryggheten och transfereringssystemen (de gemensamma omsorgerna). Bengt Starrin beskriver arbetslöshetens utveckling under 90-talet och hur de arbetslösas ekonomiska situation och minskade självkänsla tär på hälsan. En kamp för jobben är enligt honom också en kamp för hälsa och välfärd.
Lena Gonäs diskuterar kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och menar att Sverige fått en av de mest könsdiskriminerande arbetsmarknaderna. Hon efterlyser en sysselsättning som är lokalt anpassad men samtidigt styrs av centrala jämlikhetskrav, arbetstidsförkortning och ett rättvis lönesättning mellan kvinnor och män. Stefan de Vylder hävdar att den svenska ekonomiska politiken är barnfientlig genom att den stor del av budgetsaneringen drabbat barnfamiljerna. De stora kostnaderna för denna kan man bla finna i ungdomsbrottsligheten och barnpsykiatrin. Det sistnämnda motsvarar 2/3-delar av alla barnbidrag som betalas ut under ett år. Ökade barnbidrag och bostadsbidrag är två viktiga satsningar för barnens välfärd, hälsa och sociala anpassning.
Bengt Hallberg och Gunilla Wettergren skriver om "Den sociala bostadspolitikens som försvann" och Margareta Persson efterlyser en ökad solidaritet för minoriteterna i samhället. Mats Forsberg tar upp socialtjänstlagen "som kom av sig" till kritisk granskning Han kräver att följande portalparagraf åter tas i bruk: "§ 1 Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet."
Bengt Dahlgren skriver om den stora betydelse som den lokala byarörelsen, sammanhållet av "Folkrörelserådet hela Sverige ska leva", och de frivilliga sociala arbetet kan ha för engagemanget och den lokala identiteten. Philip Jonsson varnar för att vanmakten, såväl hos utsatta grupper som de politiska makthavarna, kan urgröpa demokratin. En fara är också mediamakten blir alltmera kommersiell och underhållningsinriktad. Samtidigt är det positivt att vi går från det patriarkala systemet till ett nätverksbyggande, en utveckling som inte kan stoppas, men där vi måste ta ställning hur den ska tillåtas att utvecklas.
Ronny Svensson vill ha en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken och föreslår i ett tio-punktsprogram hur det ska gå till. Det är allt från nedläggning av de nuvarande Arbetsförmedlingarna och tillsättande av ett nytt "Lokalt centrum för framtida jobb", där de arbetslösa spelar en allt större roll, till avancerade experiment för att pröva nya medel och utökad samverkan med andra länder. Stefan Carlén analyserar "Krisen och den ekonomiska politiken" och visar på hur Sverige efter "sju dåliga och förlorade år av massarbetslöshet…kan pressa ner arbetslösheten under 4 procent utan att inflationen sticker iväg".
Rubriken i Ingemar Lindbergs text ställer debattskriftens avslutande fråga: "Bestämmer vi längre själva om välfärdspolitiken?" Det handlar om vi ska välja fattigdom och växande klyftor eller en välfärdspolitik för alla och om hotet från "den internationalisering och avreglering som underlättat finansiell rörlighet och därmed stärkt kapitalets makt". Det sistnämnda kan dock enligt Lindberg motverkas genom löntagarnas mobilisering av maktresurser över nationsgränserna och genom en "idékamp om den förhärskande samhällsbilden."
Debattskriften som redigerats av Bengt Starrin och Ronny Svensson, ger en smått heltäckande analys av det politiska, ekonomiska och sociala tillståndet i dagens Sverige. Trots det kritiska förhållningssättet förmedlar den, med de många konstruktiva förslagen till förbättringar, framtidsoptimism.
Lars-Ola Johansson
Svens Lindqvists bok "Nu dog du - Bombernas århundrade" är med sitt komprimerande krigsinnehåll ganska deprimerande läsning. Samtidigt ger den oss en kunskap och beredskap inför framtiden som är oumbärlig.
Det första som slår mig vid genomläsningen av Lindqvists krigshistoriska dokumentation är med vilken passion de manliga ingenjörerna har utvecklat bomber med allt större förintelsekraft. Samtidigt som de militära strategerna, tvärtemot internationella överenskommelser, riktat in sina dödsmaskiner på den civila befolkningen i stället för på militära mål.
Detta visar den yttersta konsekvensen av manspricipens dominerande 1900-tal av maktsträvan och teknifierad cynism, mot den kvinnliga principens helhetssyn och livsbevarande omvårdnad. (Jmf. C.G. Jung).
Mot bakgrund av dess förödande konsekvenser, av bl.a två världskrig och kärnkraftsupprustning, har det aldrig någonsin funnits ett så stort behov av en global kvinnlig fredsrörelse som under vårt 1900-tal.
Det andra som slår mig är att det alltjämt är maktens segerherrar som dikterar vår 1900-talshistoria och moraliska uppfattning. Ett exempel: Hur många skulle idag acceptera att bli arresterade om man bar en USA-symbol på rockuppslaget? Ändå kan man göra jämförelser med nazisternas judeutrotning i gaskamrarna och USA:s förintelse av japaner och vietnameser med atombomber och napalmbomber. Lindqvist påvisar hur president Truman visste att Japan, med Rysslands inträdande i kriget, skulle kapitulera utan att atombomben över Hiroshima behövde fällas. T.o.m. efter Kejsarens skriftliga kapitulation efter bomben, fälldes ändå atombomb två över Nagasaki. Förstörelsen av städerna och den massdöd och det mångåriga lidande som bomberna åstadkom var alltså uteslutande ett maktpolitiskt utspel.
"Japsen" betraktades i den amerikanska propagandan inte som människor, utan som onda varelser som bl.a. hängav sig åt kannibalism. När Air Space museum i Washington öppnade en minnesutställningen av Hiroshima-bomben 1993 hade all den sanning om lidandet, som direktören Martin Harwit ville ha med, censurerats bort.
Under Koreakriget fällde USA:s vapen mer än 32 000 ton napalm; i Vietnamkriget under tiden 1963-1971 fälldes 373 000 ton napalm. Under andra världskriget fällde USA sammanlagt 2 miljoner bomber. I Indokinakriget fälldes 8 miljoner ton bomber, vilket motsvarar omkring 640 Hiroshimabomber. Bombstrategin utvecklades samtidigt från inriktningen på enskilda militära mål till områdesbombning som drabbade civilbefolkningen. Vad är det för skillnad att bränna upp oskyldiga människor i byarna än i gaskamrarna. Detta är ett exempel på hur brottsliga krigsgärningar jämförligt med nazismens avskrivs om de begåtts av en segrande supermakt.
I sin bok "Utrota varenda jävel" (1992) påvisade Sven Lindqvist hur nazismens har rötter i europeisk kolonialism och viktoriansk rasteori. Här utvecklar han vidare hur den cyniska bombningen inte mot civilbefolkningen egentligen har sin grund i förakt för andra folk och kulturer. Det har också präglat vårt intresse och massmediabevakningen av krigsbrotten. Bombningen av Guernica gav t.ex. enorm bevakning medan bombningen av infödingar ansågs naturligt. Italienarna gjorde det i Libyen, fransmännen i Marocko och Syrien, britterna i hela Mellanöstern, Indien och Östafrika. Sambandet till nazistbrotten är uppenbart: den hänsynslösa expansionspolitik som Italien fört i Etiopien och Libyen, Spanien i Marocko, USA på Filippinerna och England under runt om i Afrika och Asien, "togs nu av Hitler hem till Europa och tillämpades i än brutalare former på polackerna."
En sanning som döljs, inte minst av britterna, är den allt brutalare bombning av civilbefolkningen som företogs under andra världskriget. 1942 fälldes 37 000 ton bomber mot Tyskland, huvudsakligen nattetid och mot bostadsområden. Bl.a. från bombbränderna i Hamburg och Dresden ger Lindqvist starka ögonvittnesskildringar över de oerhörda lidandet. Ja närapå inget lämnas outforskat i Sven Lindqvist skildring av bombernas århundrade. Det är ganska smärtsam läsning, inte minst mot bakgrund av att större delen av bombningarna, inte bara har varit folkrättsligt brottsligt, utan dessutom militärstrategiskt meningslöst.
Många kolonier som bombats i sin befrielsekamp har några år senare blivit självständiga och strategin av bomba civila mål har inte förkortat krigen.
En stor del av framställningen ägnas åt de litterära framtidsvisioner som förebådat de allt brutalare bombningsstrategierna. Bland senare hotfull litteratur finns amerikanen William W Johnssons "Out of Asches" som i sina olika volymer frammanar ett rasistiskt terrorrike för att återupprätta den vita macho-dominerande världsstaten. Den har sålts i sju miljoner exemplar.
Det mest förhoppningsfulla i Lindqvists framställning handlar om de folkrättsliga skärpta kraven om att skydda civilbefolkningen och inte använda mera våld än vad nöden tillåter. Det som under de senaste åren tagits upp av FN och Internationella domstolen i Haag. Trots supermakternas sega motstånd innebär det i praktiken idag att det är förbjudet att använda all form av kärnvapen. Detta eftersom man inte kan begränsa dess effekter och skadeverkningar på civilbefolkningen.
Hotet mot ett storkrig begränsas idag av framför allt stormakternas insikt om att det med kärnvapnen leder till självmord. Det blir också, mot bakgrund av folkrätten, allt svårare för nationer att inleda ett krig mot andra suveräna stater. Men en förutsättning är att massmedia kritiskt förmedlar nyheter från alla delar av världen och att vi har god beredskap för att avslöja all lögnaktig propaganda som sprids för att motivera krigsangreppen. Propaganda som till stor del under vårt århundrade byggt på fördomar och rasism. Sven Lindqvists bok utgör en viktig utgångspunkt för självkritik och ökad beredskap inför framtiden.
Lars-Ola Johansson
I boken "Tredje vägen" lämnar den engelske sociologen Anthony Giddens förslag till "förnyelsen av socialdemokratin". Det sker mot bakgrund av dödförklarande av socialism som politiskt system och nyliberalismens framfart under de senaste decennierna.
Enligt Giddens är det fem "dilemman" som måste ligga till grund för socialdemokratins förnyelse. Det är Globaliseringen, Individualismen, Vänster-högerförhållandet, Politikens arena och Ekologiska frågor. Globaliseringen handlar mycket om finansmarknadernas starkt ökade inflytande i kombination med den expanderande informationsteknologin. Individualismen behöver inte vara jag-centrerad utan hänger samman med att dagens unga inte längre accepterar den traditionella myndighetsutövningen, utan i högre grad visar sitt engagemang genom olika civila processer. Bortsett från den olika synen på jämlikhet är vänster-högerbegreppet inte längre lika tydligt i t.ex. vad gäller risker inför "vetenskapens och teknikens tveeggade karaktär" och värnandet av ekologin.
Ett lands styrelse har alltjämt, enligt Giddens, stor betydelse för att värna om gemensamma samhällsintressen, lagstifta etc. Men samtidigt har politikens arena förändrat karaktär genom att alltfler misstror de politiska byråkratin och i stället agerar genom alternativa sociala rörelser. De ekologiska frågorna har blivit allt viktigare och bryter också igenom de traditionella vänster-högerblocken.
Anthony Giddens anser att demokratiseringsprocessen är viktig för den "tredje vägen politik". Mot bakgrund av globaliseringen bör man här sträva till ökad decentralisering, men då såväl vad gäller att delegera makt nedåt som uppåt. Det är en fråga om att förnya demokratins former samtidigt som staten bör ha en kosmopolitisk syn på omvärlden. I övrigt bör offentligheten ges ökad roll och man bör höja sin administrativa effektivitet.
Riskhanteringen, såväl vad gäller miljö, vetenskap, teknik som samhällsplanering och välfärd är enligt Giddens en viktig uppgift för framtida regeringar att ta upp tillsammans med medborgarna. Det är då risker som inte bara innehåller "säkerhet" och "ansvar" utan även "möjlighet" och "nyskapande" och som bör prövas i samverkan mellan staten och det civila samhället.
Begreppet "Välfärdsstaten" borde ersättas med "välfärdssamhället" och då i högre grad bygga på frivilligorganisationers möjlighet att tillhandahålla välfärd. Utgifterna för välfärden bör ligga kvar på europeisk nivå, men bör rikta in sig på ökat personligt ansvar och "investeringar" i mänskligt kapital. De politiskt ansvariga bör också satsa på en "livslång utbildning" så att alla människor får meningsfull sysselsättning och kan delta i samhällsgemenskapen. Alternativet till denna "inneslutning" är "uteslutning", något som såväl kan drabba samhällets bottenskikt som de rika som frivilligt vänder samhället ryggen. Båda dessa former av "uteslutning" är ett hot för ett öppet demokratiskt samhälle.
I ett avslutande kapitel tar Anthony Giddens upp den globala maktutövning som i grunden hotar alla dessa goda strävanden, nämligen de globala finansmarknadernas allt starka inflytande. "Av de triljoner i dollarvärde som varje dag omsätts på valutamarknadena har bara fem procent med handel eller andra substantiella ekonomiska transaktioner att göra". Det övriga är alltså ren valutaspekulation som i svåra fall kan ruinera en nation på ett dygn. Men dessa stora hot tror Giddens att världssamfundet i en framtid kan bemästra, genom samverkan och traktat mellan länder, t.ex. i FN:s regi. Här tror han också att EU, utöver andra goda förtjänster, han en stor betydelse.
Lars-Ola Johansson
Hur kan det komma sig att det svenska välfärdsbygget, som efter krigsslutet i grunden bejakades av alla politiska partier, fr.o.m. 80-talet har börjat nedrustas och ersättas med en marknadsstyrd "ekonomism" som sätter demokratin ur spel? Det är en grundläggande frågeställning i Ingemar Lindbergs bok "Välfärdens idéer.
Mot bakrund av "maktförhållanden" och "idétraditioner" tar Ingemar Lindberg ett djupt grepp i sitt försök att finna orsakerna till 90-talets ifrågasättande och nedrustning av välfärden. Han inleder med att beskriva tre tidiga idétraditioner i välfärdspolitken. Det är den "patriarkala", som bygger på brukspatroners och välgörenhetsstiftelsers välvilja; den "nyttorationella", som i 30-talsfunktionalismens anda skulle rusta upp och förbättra människor miljöer, samt den "gruppsolidariska", som har sina rötter ända från medeltidens hantverkare och bygger på självhjälp och solidaritet inom gruppen. I efterkrigstidens sociala reformskede utvecklades med Gustav Möller som centralgestalt en fjärde idétradition, nämligen den "medborgerliga rättighetstraditionen". De grundläggande rättigheterna till social trygghet utvecklades då med själva medborgarskapet, oberoende av inbetalda avgifter och utförda prestationer.
På 30-talet skapades en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Staten blev huvudansvarig för arbetslösheten medan arbetsmarknadens parter stod för förhandlingsfrågorna. Samtidigt fick arbetsgivarna acceptera en statlig fördelningspolitik och erkänna LO som förhandlingspart i utbyte mot deras rätt att bestämma över produktion och arbetets utförande. Det är också nu som socialdemokraterna börjar forma sin trygghets- och välfärdspolitik och som i efterkrigsprogrammet utvecklade arbetstryggheten, pensions- sjukförsäkringssystemet, familjepolitiken m.m. Det som med undantag av ATP-striden och viss oenighet i fördelningsfrågor till sina huvuddrag också understöddes av de andra politiska partierna. Enligt Lindberg ledde denna utveckling till att vårt samhälle på 60-talet präglades av "full sysselsättning, privatägd näringsliv, stor exporthandel, stark fackföreningsrörelse, samförstånd, och maktbalans på arbetsmarknaden, samordnade löneförhandlingar, aktiv arbetsmarknadspolitik och snabb strukturomvandling." 1964 var också den stora "socialbalken", lagen om allmän försäkring genomförd.
Men hur kan det nu komma sig att detta välfärdsbygge, som också var relativt stabilt under 70-och inpå 80-talet nu, i sina grundvalar ifrågasätts och börjar nedrustas på 90-talet? Ingemar Lindberg gör en ingående analys av dess orsaker som i grunden handlar om rubbningar i idétradition och maktbalans.
Som en utveckling av den nyttorationella idétraditionen och med stöd av internationella högerregenter (främst Reagan, Thatcher) har den härskande ideologin under 1980- och 90-talen varit "ekonomism". Det innebär att de ekonomiska experterna likt religiösa profeter med ett marknadsmantra bestämmer riktlinjerna för samhällsplaneringen. Trots att ekonomismens förespråkare styrs av en viss människosyn och en särskild samhällsuppfattning, och inte kan vara experter på det komplicerade sambandet mellan människa-samhälle-ekonomi, så framträder de som vetenskapligt oantastliga. Arbetarrörelsen har också "fastnat i den nyttorationella traditionens värderingsfria modeller" och överlåtit analysen 90-talskrisens orsaksanalys till ekonomerna. Samtidigt har löntagarna tappat makt och vänstern lidit nederlag i idékampen.
Detta hänger också samman med politikerskiftet i vår omvärld, främst i de anglosaxiska länderna, och kapitalintressena allt större rörlighet över nationsgränserna, en utveckling där facket inte hängt med och förmått bygga upp effektiva motmakter.
En annan förklaring är också att den alltmer uppifrån styrda arbetar- och fackföreningsrörelsen inte har lyckats att fånga upp medlemmarnas vrede inför att ständigt känna sig överkörda och engagemang för alla de "marginaliserade" och förödmjukade människorna i den ökade arbetslöshetens fotspår. Som en motåtgärd anser Lindberg här att det är viktigt att det "nya fackliga handlandet över nationsgränserna måste byggas upp nätverksvis mellan arbetsplatsklubbarna och i ett breddat koncersamarbete". Kontakterna kan bland annat utvecklas via Internet.
Vad gäller idéerna, där arbetarrörelsen hittills har varit splittrad i sitt förhållande till ekonomism, skisserar Lindberg tre icke-anpassningslinjer:
Det första är en radikal samhällskritik som tar hänsyn till de växande klyftorna (på väg mot 2/3.delssamhället), av fattigdomen och marginaliseringen och det ska vara en analys där man vågar ge sig på orsakerna.
För det andra krävs en inre omprövning av tankesätt och arbetsformer. Det gäller såväl förhållandet att Partiet och i viss del också fackföreningsrörelsen alltmer har kommit att identifieras med makthavarna som förhållandet till den nyttorationella ekonomismen.
"Nyliberalismen är idag på nedåtgående och det vi möter i morgon tycks bli nykonservatism. Det är hög tid att arbetarrörelsen frigör sig ur ekonomismens förlamande grepp, annars blir vi kvar på en gammal spelplan."
För det tredje krävs ett offensivt tänkande och handlande över nationsgränserna för att kunna bjuda motstånd mot de nyliberala tänkande och de kapitalintressen som styr idag.
Ingemar Lindberg lämnar också flera konkreta förslag till välfärdssystemens utformning. Det handlar bl.a om imkomsttryggheten, ett barnbidrag som täcker alla utgifter för barn, socialbidragen som en rättighet, utbildningskonton och äldrevårdsförsäkringen.
I den samlade analysen kring välfärdens idéer gör Ingemar Lindberg också fördjupade nedslag i frågan om kvinnors autonomi och familjepolitiken.
Även om jag, mot bakgrund av dagens kulturella klimat och förhållandet att över fem miljoner svenska idag ägnar sig åt aktiesparande, inte kan dela Ingemar Lindbergs optimism om möjligheterna att bryta finanskapitalets makt, så blir jag mycket stimulerad av hans välgrundade analyser. Jag rekommenderar den inte minst till de som idag känner sig resignerade inför ekonomismens undanröjande av demokratin.
Lars-Ola Johansson
Stefan Svallfors: essäer om klass & politik. Boréa.
I den serie av böcker och skrifter från Atlas och Boréa förslag som söker nyansera bilden av marknadsekonomins obestridliga hegemoni har nu Stefan Svallfors gett ut en samling essäer om klass & politik. Titeln "Sidospår" anger bl a försöket att belysa förhållanden som ligger vid sidan av de för tiden dominerade.
Det förhärskande i samhällsdebatten idag handlar enligt Svallfors om en det-var-en-gång-histora som mynnar ut i följande slutsats: De klasser som tidigare fanns har upplösts i en mängd livsstilar och levnadsmönster, vilket bäddar för en ny individualism som skyr kollektiva lösningar och företeelser. Klassamhället tillhör en svunnen tid.
Bakgrunden till denna slutsats handlar om att den traditionella arbetarklasen är krympande i förhållandet till tjänstesamhället, ogenomtänkta klassteorier, sammanblandning av klass och status och att man bortser från effekterna av kvinnornas ökande inslag på arbetsmarknaden.
Enligt Svallfors hänger klassrelationen inte samman med om man producerar varor eller tjänster utan med vilken typ av sociala relationer som är inskrivna i anställningsförhållandet. Samtidigt för han fram två väsentliga processer som förändrat klassamhället under 80- och 90-talet, det som betecknas med orden: re-kommofiering (av engelskans "commodity" = handelsvara) och de-artikulering. Re-kommofiering handlar om starkare dominans av globala finansmarknaden, ökad osäkerhet i anställningar, de välfärdsstatliga systemens försvagning, tydligare koppling mellan arbetsposition och andra nyttigheter i samhället, försvagade kollektiva löneförhandlingar, ökad inkomstojämlikhet och ökad marknadsstyrning i såväl offentlig som privat sektor.
De-artikuleringen handlar om gradvis reträtt från kraven på ekonomisk demokrati, den europeiska socialdemokratins uttunning mot socialliberalism, manifesterat av Blair, Schröder och Prodi, som den s.k. Tredje vägen", samt fackföreningarnas försvagning i organisation och offentligt samtal. Dessa två processer tillsammans bidrar enligt Svallfors till att de klassbaserade intressena fragmentariseras.
Allt detta, som också till stora delar analyseras i Ingemar Lindbergs "Välfärdens idéer" (recenserades i LÖ 25/2) är nog riktigt vad gäller rubbandet av basen för välfärdsprogram och kollektiv solidaritet. Men samtidigt förvånar det mig att sociologen Svallfors inte i detta sammanhang analyserar det postindustriella samhällets betydelse för tillbakagången av den traditionella klass-, eller yrkessolidariteten.
I boken "70-talister - om värderingar förr, nu och i framtiden" beskriver författarna, mot bakgrund av en enkät med 8000 gymnasieungdomar, det nya K-samhället. Det som handlar om kunskap, kompetens, kreativitet, kommunikation och kultur och som engagerar ungdomar mer än arbetstrygghetsvärden. Författarna fastslår också att frihetsvärderingar, internationalism, rörlighet, självorganisation och kreativitet går före produktivitet, samtidigt som de är ointresserade av ekonomiska systemfrågor. Vilken betydelse har detta attitydförändrade paradigm haft för minskat intresse för kollektiva lösningar, och vad betyder det för gruppsolidariteten och fackföreningarnas framtida organisation?
Även om det finns begränsningar i Stefan Svallfors analys av samhällets förändring och politikens möjligheter, så ger han i sina essäer, ofta i polemik med andra samhällsanalytiker, välgörande nya perspektiv som stimulerar till fördjupade studier. På marknadstemat finns också en essä som beskriver Karl Polanyis uppgörelse med de teser som bl a Adam Smith och David Ricardo fört fram om marknadssamhället tillväxt.
Andra särskilt spännande teman handlar om de budgetfixerade politikernas metod att undvika ansvar, och om en intressant jämförelse mellan vår och Nya Zeelands välfärdspolitik under 1900-talet. Särskilt litterärt medryckande och personligt engagerande är de inledande essäerna om ett Londonbesök och om Bruce Springstens rockklassiker "Dark of the Edge of Town".
Lars-Ola Johansson
"Filosofi börjar med förundran och slutar med förundran – djup förundran. Därför bör vi betrakta livet i tillvaron som en ström. Och det är känslorna som sätter ett liv i rörelse".
Det är något av ett grundtema i Arne Naess’ bok "Livsfilosofi. Ett personligt bidrag om känslor och förnuft". I de första kapitlet intervjuar Per Ingvar Haukeland Arne Naess kring frågor om aktivitetsbegreppet, den djupekologiska rörelsen; om känslorna, förnuftet, och andra grundläggande frågeställningar..
Det är 1600-talsfilosofen Spinoza som främst beledsagar Arne Naess i hans argument för känslornas betydelse för en positiv aktivering av våra sinnen. När vi verkar i samverkan med både vår inre och yttre natur kan vi uppnå den "ro i sig själv" som Spinoza tar upp i sina verk.
Känslorna har idag, enligt Naess, en låg status i samhället. Det gör att människor inte ger ett ärligt uttryck för sina känslor. De har också på ett felaktigt sätt satts i motsättning till förnuftet. Vi behöver ett djupare förnuftsbegrepp, ett som säger att något är rationellt och förnuftigt först när "det framstår så utifrån de bredaste och djupaste perspektiv människan förfogar över – det som vi ser som allra viktigast för den enskilde i en gemenskap." När man inte bryter mot det som människan innerst inne står för som individ och samhällsmedlem, då är det förnuftigt – och då överensstämmer också känslorna och förnuftet.
I andra kapitlet analyserar Naess mera ingående känslobegreppet. Det som primärt handlar om vår "känslogrundton" och som finns där över längre perioder, vare sig vi är medvetna om det eller inte. När man i vardagen inte tydligt känner något så har man en känsla av att bli "levd" snarare än att "leva". Man blir en slags levande automat. Detta talar också för begränsningarna i alla ytliga "Tänk positivt!"-kurser. Vi kan mycket väl ändra vår känsloton från negativ till positiv utan att ändra vår känslogrundton. Den sistnämnda handlar i högre grad om att vi lever i enlighet med vår innersta natur. Och det handlar också om hur vi aktivt förundras över vardagens alla märkvärdigheter.
Naess anser också att ett "högt utvecklat och moget känsloliv kan lätt leda till låg motivation när det gäller att ta sig fram i samhället", liksom att samla på status och prylar. Av det följer också att Golemans begrepp emotionell intelligens (EQ) inte behöver överensstämma med en positiva känslogrundton. beskriver. Vad i övrigt gäller det traditionella intelligensbegreppet så kan man ha hög IQ i ett test utan att vare sig vara känslomässigt mogen eller ha utvecklat en fördjupad förståelse för olika fenomen.
I tredje kapitlet beskriver Naess förhållandet inom filosofi och vetenskap, där rationaliteten har förlorat våra mål och enbart är intresserad av medlen. Den centrala frågan är här: Hur anknyter produktionsprocesserna och deras syfte till det som vi tycker är meningsfullt i livet? Vilka är konsekvenserna av denna produktion för andra människors liv och andra levande varelser?
I vetenskapen och samhällsplaneringen finns en kortsiktigt rationalitet som i ett långsiktigt perspektiv är både oförnuftigt och irrationellt. Det kan röra sig om allt från att bygga parkeringsplatser till att hugga ner regnskogar. Naess anser också att man i dessa sammanhang bör undvika objektivitetsbegreppet. Däremot ger han i sex punkter exempel på hur man kans sträva efter saklighet i en verbal kommunikation.
I förhållandet i konflikten mellan känslor och logik hävdar Naess att det i vår typ av intelligenspräglad kultur är lättare att bli vilseledda av logik än av känslor och att det är just känslotonerna som skapar den kreativitet som är en förutsättning för vetenskapens nya landvinningar. Detta är också något som i högre grad behöver uppmärksammas i utbildningsväsendet.
I kapitlet om Spinozas filosofi tar Naess upp hans teori om att det inte finns en skarp åtskillnad mellan förnuft och känsla och att det endast är de positiva känslorna som engagerar hela människan. Spinoza hade en stark tro på människorna när de i sitt liv konsekvent handlar utifrån det som är hennes inneboende natur. Här har samtidigt de "aktiva känslorna" liksom handlingarna en stor betydelse för en positiv livskänsla. T.o.m. inför de mest förfärliga händelser (ex. pesten) kan man i ett aktivt förhållande till det förfärliga upplösa de passiva och negativa känslorna. Det aktiva känslorna ökar vår frihetsgrad något som också hänger samman med glädje och fördjupad vänskap. Med åtta begrepp beskriver Spinoza hur de aktiva känslorna stimulerar de västentliga mål och värden.
Naess för också fram hur Spinozas gudsbegrepp (det skapande i den ständigt föränderliga naturen) utvecklar hans tre former av kunskap. Det är sinneskunskap, det som fokuserar på gemensamma klasser av ting och är argumentativ (vetenskap) samt den intuitiva kunskapen. Den sistnämnda som är den högsta formen av kunskap kallas också amor intellectualis, förstående kärlek.
För Spinoza är "ratio" förnuftets röst, det som är förenligt med de aktiva känslorna och samtidigt i harmoni med människans natur och essens. Att lyssna till detta kvalitativa ratio leder till generositet och sinnesstyrka. Naess gör här jämförelsen med den rationalitet som utvecklats inom t.ex. nationalekonomin som idag utvecklats till en renodlad kvantitativ vetenskap och som också lagt grunden för västerlandets överkonsumtion och slöseri.. Det står i stark kontrast till den rationalitet som överensstämmer med de djupaste premisserna, målena och syftena med vårt liv. Vad gäller etiska ställningstaganden betonar samtidigt Spinoza att ett förakt för vissa handlingar inte är detsamma som förakt för människorna.
I kapitlet "En känsla för allt levande" fördjupar Naess sin syn på sitt förhållande till naturen, det som också kommit till uttryck i hans engagemang i den ekologiska rörelsen. Det handlar i hög grad om en identifikation med allt levande och om medkänsla och empati. På grund av de omfattande miljöskadorna tror han
själv inte på en ekologisk lösning före år 2002.
I det sjätte kapitlet tar Naess upp hur vi når känslomognad genom att omskapa negativa känslor till positiva. Det är en slags förändring som på längre sikt bringar hela känslolivet i positiv riktning, och som gör oss mera uppmärksamma på vilka värderingar i livet som är grundläggande för oss.
I sjunde kapitlet efterlyser Naess en "känslornas pedagogik" i våra skolor. Det som i stället för utbildning handlar om "inbildning" med inre värden av förundran, kreativitet och fantasi. Det grundläggande i hans pedagogiska syn är att man bara kan lära sig något som man känner för.
I det avslutande kapitlet tar Naess upp frågan om levnadskonst, det som bl.a. handlar om att "hålla på med små saker på ett stort sätt". Det viktigaste är att vi engagerar oss och glöder för det vi gör. Först då kan vi också tro på möjligheterna att lösa krigsproblem, fattigdom, och den ekologiska krisen.
Mot bakgrund av Peter Wessel Zapffes pessimistiska filosofi och Pär Lagerqvists diktarskap ger Naess exempel på att man kan uppfyllas av pessmistiska visioner och ändå vara känsloaktiv, engagerad. och uppfylld av glöd.
I motsats till dagens konsumtionskultur anser Naess också att vi faktiskt kan öka vår livskvalitet genom att reducera vår levnadsstandard. "Det kan ligga mycket oupptäckt livskvalitet i ett rikt liv med enkla medel." Det finns också mycket oupptäckt glädje att i Spinozas anda bejaka våra innersta känslor och att på allvar lyssna in hur vi i gemenskap med andra människor i grunden vill forma våra liv.
Med denna renodlade beskrivning vill jag väcka intresse för Arne Naess’, för vår tid och kultur, så angelägna bok Livsfilosofi. I övrigt kan det finnas skäl att återkomma med kritiska frågeställningar kring hans (och Spinozas) filosofiska grundsyn.
Laurentius