PROJEKTET "PAINTED STONES" I LINKÖPING.  
En redovisning samt analys och värdering av ett konstnärligt projekt med utgångspunkt från prof. Gunnar Berefelts estetiska teori (ur boken "Skönt") - av Lars-Ola Johansson 
/Redovisningen-analysen hänvisar till redovisat material i första delen av uppsatsen. Nothänvisningarna har här tagits bort./ 

När konstnärerna Åke Bjurhamn och Leif Boman i oktober 1979 (under benämningen "Painted Stones") målade fyra stenblock i utkanten av Linköping, så utlöste det mycket starka reaktioner bland allmänheten och myndigheterna. Reaktioner som gav påtagliga resultat genom officiella skrivelser, insändare och tidningsartiklar.

Den omfattande dokumentationen av Painted Stones-projektets vittomfattande effekter, liksom den konstteoretiska debatt som följde, ligger till grund för för denna undersökning.

3. Huvuddragen i den anslutande konstteoretiska debatten 
Konstbegreppet fick som väntat en central plats i den till projektet Painted Stones anslutande debatten. 
Den primära frågeställningen var: är detta konst? 
Därefter diskuterades ytterligheterna: är detta god, önskvärd konst? - eller är den destruktiv, förkastlig? 

 Som tidigare nämnts stod allmänheten, bl a genom skrivelser och insändare, för den mest negativa reaktionen till projektet - understödda av länsmuseichefen och en del tidningsreportage med rubriker typ: "Skithusartisteri eller konst", "Naturkonstverket är rena miljöförstöringen" etc. 
Den konstnärsminoritet som stod för övervägande delen av insändare och kulturartiklar, försökte dock försvara projektet ur både moralisk och konstnärlig synpunkt. 

 3.1 Inlägg av allmänheten 
Nedan lämnas några exempel på allmänhetens synpunkter (hämtade från skrivelser och insändare): 
"Konstarten skulle med stor sannolikhet få större förståelse i ett riktigt sammanhang t ex i en park eller i en av människor anlagd miljö." 
"Konstnärerna (har) genom sina handlingar endast haft som syfte att få publicitet kring sina namn." 
"Resultatet har endast blivit att handlingen har mötts av djup avsky av såväl vuxna som barn till onytta för konstarten." 
"Hur kan enskilda personer få möjlighet att agera på ett så fruktansvärt destruktivt sätt i naturen..." 
"Varför tillfrågas inte de personer som bor i området, om de har behov av någon utsmyckning?" 
"Detta är ett dråpslag mot ansvariga föräldrars och lärares strävan att fostra till varsamhet och känsla för naturen." 
"Dessa målade stenar är ett naturvårdsproblem… 
"Är det nu så, att vi som opponerat oss mot dessa stenar inte begriper vad som är konstnärligt, så förstår jag inte vitsen med att visa upp det för oss." 
"Kanske är det så att dessa konstnärer och konstkännare vill påverka oss att tycka som dom...Eller, hemska tanke driver dom med oss?" 
"Frågan är om hrr Bjurhamn & Boman med tilltaget att måla stenar i Vidingsjö haft bara avsikten att vinna ryktbarhet." 
"Nu syns troligt att målet satts högre: Att förlöjliga hela värt samhälle. Polisen sätter kvalificerad arbetskraft att utreda denna nonsenshistoria medan stölder i massor mm avskrivs på grund av brist på arbetskraft." 
"Samhällskostnaderna stannar ju på de dumma skattebetalarna, så dem behöver konstnärerna inte bekymra sig om!" 

 3.2 Inlägg av konstsakkunniga och en konstnärlig minoritet 
Nedan återger jag (i kronologisk ordning) kortfattat de delar i debatten som formulerar konkreta teorier om konstbegreppet med anknytning till projektet "Painted Stones". 
Genom understrykningar markerar jag de delar som ligger som underlag för en analytisk-värderande kommentar i avd 5. 
KULTURNÄMNDEN tog inte ställning till huruvida projektet kunde betraktas som konst utan förordade "att påmålningen snarast bör avlägsnas" med hänvisning till att de utförts på kommunens mark och att åtgärden ej godkänts av "kulturnämnden och dess konstdelegation." 

LÄNSMUSEET (länsmuseichef Bo Lagercrantz och 1:e antikvarie Harriet Wigertz) var däremot i sitt yttrande till kulturnämnden betydligt mera kategoriska i sitt ställningstagande när de konstaterar: "Vi är angelägna betyga att det inte kan betraktas som ett konstverk. Ett uttalande som också bidrar till att de inte finner anledning för kulturnämnden att ändra sitt tidigare beslut i ärendet, som går ut på att stenarna bör befrias från all påmålning. Vid en radiointervju korrigerade Lagercrantz sitt påstående och menade att Painted Stones var "dålig konst" - något som dock inte påverkade tidningsdebatten. (Märk redan i ordvalet "påmålning" i stället för t ex "bemålning" återges en nedvärderande attityd till projektet) 

 Konstnären LEIF ERIKSSON återger i sin skrivelse till kulturnämnden sju exempel på liknande konstprojekt med följande (till Länsmuseet riktade) tillrättaläggande: 
"Inom den moderna konstteorin är det i dag allmänt accepterat att konst inte är konst enbart pga estetiska kriterier, utan genom ett medvetet utnämnande av konstnären. Enligt denna uppfattning är konst alltså den process som pågår mellan konstnärens avsikter och publikens reaktioner." 

 I insändare frågar sig konstnärerna LEIF ELGGREN och GÖRAN LITTORIN vad som skulle ha hänt om t ex "en bensinmack uppförts på samma plats." Skulle reaktionen då blivit densamma. Konstnärerna hävdar vidare att en "konst av vikt måste alltid ligga utanför och stå i opposition till samhället." En integrerad "konst blir enbart en dekoration, en förgyllning av det rådande systemet", något som "snabbt flagnar av så snart utvecklingen sakta men säkert förändrar samhällsstrukturen." Konstnärerna avslutar: 
"Den radikala konstnären är den som_genom experiment och nya idéer förändrar betraktarens tänkande. som skapar insikt om nya förhållanden till livet, Painted Stones är en radikal konstnärlig handling." 

Museichefen BO LAGERKRANTZ ger, som påvisats tidigare, ingen konstteoretiska argumentation till sin inställning till de målade stenarna, 
I en insändare under rubriken "Är tilltaget en provokation" koncentrerar han sin kritik mot projektet i två huvudpunkter: 
1 "…den våldtäkt som begåtts mot några vackra gråstensblock i skogsbacken i Vidingsjö." 
2 "Åke Bjurhamn har genom sitt tilltag åstadkommit mera publicitet kring sin person än han lyckats med sin konst." 
Konstnären MOHIM ROODRO uttalar sig i en insändare för de målade stenarnas skönhet men hävdar samtidigt att "ingen ska ha rätt att påtvinga andra sin smaka." 

Konstnären LARS VILKS är av motsatt uppfattning när han i en insändare gratulerar Linköping för att kommunen fått ett "konstpedagogiskt konstverk" och förklarar vidare: "Invånarna har upptäckt konsten och dess möjligheter. Alla tycker inte om det och så fungerar ju ifrågasättandet. Vill man utmana blir man inte enbart populär." 

Kompositören OTTO FREUDENTHAL polariserar förhållandet mellan institutionen och icke-etablerade konstnärer när han i insändare hävdar att museichefen utan sakligt belägg, gått till "angrepp mot personer han ogillar". 
Det är en "grupp konstnärer som offentligt kämpar för en rättvisare behandling och ställning av den seriösa konsten i samhället - grupper som ifrågasätter en kommuns och ett landstings inköpspolitik, som söker bekämpa dilettantismen inom folkrörelsen, som talar om den s k obekväma konsten..." 
Konstnären FRANCO LEIDI genomför i sitt inlägg en omfattande analys av allmänhetens reaktion på "Painted Stones-projektet". 
Med Utgångspunkt från "de franska studenternas stridsrop på barrikaderna 1968: 'Fantasin till makten'" framhåller konstnären: "Det finns ingen fantasi i atombombsexplosionen, i de precisionsinriktade kärnspetsförsedda raketvapen som idag hänger över våra huvuden. Det finns ingen fantasi i den våldtäkt som vi med vårt giftflöde begår mot naturen. dess vatten och träd, mot oss själva..." Och konstnären fortsätter vad gäller Painted Stones: 
Detta provokativa offentliga konstverk blottlägger via konstens outgrundliga vägar nutidsmänniskans neuros gentemot naturen som är allas vårt offer…Stenarna deformerar publiken, publiken deformerar stenarna - som i själva verket kommit att utgöra en del av konstverket." 
Franco Leidi kritiserar även museichefens sätt att gå till personangrepp mot konstnärerna och påminner om "att ett föregivet konstverk döms utifrån sig självt huruvida det är gott eller dåligt. konst eller ej." 

Den första konsthistoriska analysen av Painted Stones-projektet lämnades ganska sent i debatten. Det är i form av ett yttrande från intendent FOLKE LALLANDER och museichef BO SYLVAN från Norrköpings konstmuseum. De båda konstsakkunniga ger en bakgrundsbeskrivning till avantgardismen och experimentkonsten under 1900-talet och framhåller samtidigt att både "kritik och institutionerna visar i dag stor öppenhet inför avantgardistiska experiment." 
Lallander/Sylvan betonar att avantgardet "vill poängtera öppenheten som estetisk attityd" och att konstnärerna här använder sig av även icke-traditionella metoder (t ex kameran), gärna söker sig utanför galleriet museet, ateljén och "deltar i visuella aktioner ibland tillsammans med poeter, musiker, dansare och skådespelare." 
Yttrandet avslutas: 
I "Painted Stones' av Åke Bjurhamn och Leif Boman ger uttryck åt den nya hoppfulla andan inom den svenska avantgardekonsten. 
Bjurhamn och Boman har lämnat ateljén och skapat ett verk som bara fungerar i den miljö där det skapats. I viss mån har 'Painted Stones' förutsättningar inom 'earth art'. Men verket får sin egen karaktär genom det koloristiska anslaget som går tillbaka på intresse för både konkretism och abstrakt impressionism./ ... /Vårt svar på frågan om 'Painted Stones' kan anses vara ett konstverk torde framgå av den ovan skisserade bilden av de senaste decenniernas svenska konstutveckling. Godtar man den beskrivningen blir 'Painted Stones' ett konstverk. Om man förnekar avantgardismens berättigade då drabbas också verk som 'Painted Stones?." 

Länsmuseichefen BO LAGERCRANTZ betonar i sitt svar på Lallander /Sylvans yttrande sin negativa inställning till "Painted Stones"- projektet och nu förstärkt med ännu ett argument: 
Visst lyckades de väcka uppseende. I form av de närboendes ramaskrin och skilda myndigheters olust. Därmed blev 'Painted Stones' en skandal med stor negativ effekt på det östgötska konstlivet. Vad sysslar konstnärerna med? Så frågar sig folket i gemen helt följdriktigt. 
 Vad gäller debatten om avantgardekonsten hävdar Lagercrantz: "Östergötland har rätt till en avantgardekonst i ordets vidaste mening, Och då inte bara för konstens skull. Utan för människornas. Eftersom konstens första och sista uppgift är att lära oss se." Länsmuseichefen avslutar: "Den svåra konsten väcker debatt. Det är bra. Så snart debatten blir upplysande." 

I en kulturartikel med rubriken "Lagerkrantz hör hemma i 30-talet" framhåller LARS VILKS att den "estetiska inriktade konsten har under ca 150 år fungerat som en ständig förändring av konstverkens utseende" och att denna "färgkonst" alltmer kommer att "närma sig konsthantverket, ett regelsystem med fasta ramar där variationer blir variationer på givna teman." 
I stället kommer "idékonsten", där "konstverkets fysiska utseende (är) av sekundärt intresse" att få allt större betydelse. "Konstverkets mening återfinns (här) i dess idé, kontext. avsikt och i den kommunikativa process de kan skapa," 

Vad gäller "Painted Stones", framhåller Vilks, har (som saken utvecklats) "verkets intressantaste mening blivit den principdiskussion som uppstått." 
Konstnären tar även som jämförelse upp länsmuseichefens ofta anförda konstnärer som Evert Lundqvist mfl:s betydelse för 1900-talsutvecklingen: 
"Hans målningar kan visserligen utlösa diskussion men målningarnas mening är inte diskussionen utan i stället deras formella utseende." 
Avslutningsvis framhåller Vilks att det i framtiden skulle vara befrämjande för debatten om man använde sig av mer väldefinierade begrepp: "Genom att dela upp konsten i 'form-estetisk' och 'idé-baserad' kan man undvika en rad missförstånd." 

AI sitt svar under rubriken "Vilks inlägg de dummaste jag läst" uttrycker BO LAGERCRANTZ stark indignation över Lars Vilks avantgardeprat med "de allra förfärligaste gardistfasoner." Denna konstnär som "står skrämd och förstenad inför den mångfald som dagens konst gläder oss andra med" och som vill ha "ordning och reda - överblick." 
Lagercrantz hävdar att förnyelsen mycket väl kan samsas med god tradition och nämner bl a "KG Nilsson som representant för Bauhaus-traditionen i Sverige." 
Lagercrantz avslutar sin artikel: 
"Varför rycker jag inte på axlarna och vänder ryggen till? Jo, därför att jag starkt upplever människors vilsenhet och bestörtning inför konstens många avarter. Dumheter av det här slaget drabbar i all synnerhet alla de konstnärer som har allvarliga avsikter och som i dag är värre trängda än någonsin." 

4. Prof Gunnar Berefelts estetiska teori ur boken "Skönt" - en kortfattad beskrivning 
I sin bok "Skönt" (Uppsala 1977) återger prof Gunnar Berefelt (verksam vid konstvetenskapliga institutionen, Stockholm) sina personliga reflexioner kring begreppet "estetisk" och dess tillämpning. 
I förordet till första upplagan av boken benämner författaren de synpunkter som återges som "ett slags arbetsplan" eller en "önskelista över en rad angelägna frågor som väntar på en grundligare behandling". 
Hans iakttagelser ger dock (trots detta blygsamma uttalande) ett utmärkt underlag för en analys och värdering av Painted Stones projektet och dess effekter. Och då inte minst för att de på ett välgörande sätt vidgar vårt förhållande till det "estetiska" - eller "konst" - området. 
När dessa enligt Berefelt, "formuleringar och privata övertygelser" därutöver väl står på stabil grund som analysinstrument, så tar jag mig friheten att i denna undersökning upphöja dem till en "estetisk teori". 

 4.1 Allmänt 
 Enligt Berefelt är estetiskt "ett sätt att förhålla sig gentemot verkligheten. Hur vi tar emot informationen (såväl fysisk och psykisk) och hur vi bearbetar den. 
När vi stannar upp, koncentrerar oss på en del av verkligheten och upplever föremålet för vårt "beaktande" så iakttar vi ett estetiskt förhållningssätt. 
Det gäller beaktande på olika nivåer, från det "extensiva" som binder samman olika egenskaper hos ett objekt (till hjälp för vår identifikation) till det "intensiva" som "innebär en djupare förtrogenhet en stegrad inlevelse i ett mikrostycke verklighet." 
Det handlar om: 
Om att se hur något ser ut, att höra hur något hörs, att smaka hur något smakar, att känna hur något känns, att fatta hur något kan begripas eller kort sagt att inse hur något är." 

Konst är enligt författaren "avsiktligt gestaltade beaktningsobjekt" inom alla mänskliga aktivitetsområden. 
Nu finns det en hel del psykologiska faktorer som styr upp vårt sätt att förhålla oss gentemot verkligheten och de intryck /den information vi utsätts för, faktorer som befrämjar eller motverkar ett estetiskt förhållningssätt till olika beaktningsobjekt. 
Förtrogenhet och träning ger färdighet att observera mera liksom erfarenhet gör oss bättre rustade att värdera vad vi ser. 
"Igenkännandets glädje" kan alltså befrämja det estetiska beaktandet samtidigt som vi blir passiviserade och "uttråkade av objekt som inte längre stimulerar nya erfarenheter." 

Detta paradoxala förhållande sammanfattar Berefelt: "…det estetiska beaktandet är på identifikationsnivå mera utpräglad inför obekanta objekt, även om förtrogenhet medger en stegring av möjligheterna till extensivt och därmed intensivt beaktande." Och författaren tillägger: "Även den mest obetydliga förändring kan vara tillräcklig för att bryta slentrianen och få oss att åter beakta så att säga på nytt." 
Intressant är också (inte minst med tanke på Painted Stones-projektet) följande citat ur boken: 
"'Estetisk' skulle då beteckna en biologiskt nödvändig funktion (att erfara mera) till vars vidmakthållande organismen belönas: vi erfar behag inför sådant som underlättar eller befordrar denna funktion och obehag inför sådant som försvårar eller hindrar funktionen. Eller grovt omskrivet kallar vi objekten för positiv reaktion, 'gott', 'skönt', 'bra'…och för en negativ 'ont', 'fult', 'dåligt' etc 
Författaren hävdar vidare: "Ett objekt är mer eller mindre värdefullt estetiskt i förhållande till den relativa lätthet varmed det låter sig gripas och begripas vid beaktande. 

 4.2 Skapandet 
Berefelt gör en grov sammanfattning av ordet "skapa" i två betydelser: "att förfärdiga något och att åstadkomma något helt eller delvis nytt, att 'uppfinna'". 
Författaren anser att mycket skulle vara vunnet "om man insåg att det utom i undantagsfall är fråga om ett skapande i den förra något blygsammare betydelsen (verkställa, förfärdiga, åstadkomma)." 
Vidare hävdar han att "det skulle vara av värde för ekvationen 'konsten-människan-samhället' pedagogiskt och socialt, om man allmänt sänkte anspråksnivån, som nu närmast ligger på det mytologiska planet." 
Dessutom förväxlas ofta "kreativitet" (i betydelse skapande originalitet) med excentriciteten. Få ting är lättare än att bara göra något uppseendeväckande annorlunda genom att bryta mot en konvention. Betydligt mer krävande är att förändra eller förnya konventionen." 

4.3 Konstnären 
Tre samverkande kvalifikationer är enligt prof Berefelt, "grundläggande för det artistiska skapandet: 
1 Estetisk sensibilitet (benägenhet att urskilja hur) 
2 Förmåga att transformera en föreställning om ett önskat beaktningsobjekt i ett visst material 
3 Tekniskt kunnande (förtrogenhet. genom fallenhet/övning, med mediet och dess redskap) (s 91) 
"Men konstskapandet är en estetisk gärning endast så länge det förblir en rent privat angelägenhet…att nå andra mål - exempelvis för att höja självkänslan att locka andra att dela ens erfarenheter och övertygelser, att försörja sig o a v - genom att erbjuda produkten till andra människor, är en social åtgärd." 

 4.4 Konsten  
Vad gäller konstbegreppet framhåller författaren att konst "har i många fall blivit en hantering kringvävd av falska pretentioner och (själv) bedrägeri" och fortsätter: 
Vilken speciell färdighet är det som kvalificerat högcivilisationernas exklusiva konstbegrepp ('de sköna konsterna'), som i bland och befängt nog högaktas som en autonom företeelse med ett närmast metafysiskt värde i sig? Jo, förmågan att framställa objekt för estetiskt beaktande. 
Konst är m a o "konstgjorda beaktningsobjekt" och det är just "beaktningsobjektet, det betecknande (alltså konstverket), som är det väsentliga." 

Även de "utomestetiska funktionerna som socialt, moraliskt, ideologiskt (politiskt/religiöst) och mentalhygieniskt verkningsmedel" är viktiga i sammanhanget men "när konsten uteslutande fungerar så, fungerar den inte längre som 'konst'…Estetiskt vore däremot att beakta hur informationen görs fattbar för sinne och förstånd; eller hur effekten är beskaffad." 
Men tyvärr tycks våra "föreställningar om konst, både den nutida och den som verkar i ett historiskt perspektiv, i hög grad vara "påverkade av ord, utläggningar och rekommendationer. Kontaktytan mellan oss och det vi värderar som konst är till ytterlighet förkrympt." 
Berefelt sammanfattar: 

Konst kan ha ett mycket högt värde för individen (och möjligen indirekt för samhället), men den kommer allt för få till godo. Dess höga prestigevärde står inte i rimlig proportion till dess kollektiva betydelse och därför kan jag inte inse varför samhället i den kulturella fåfängans namn skulle ha några förpliktelser gentemot en företeelse som under rådande förhållande är förknippad med så grundlösa anspråk och så mycket humbug. 
Författaren rekommenderar oss därför: "Glöm gärna ordet 'konst' och befrämja skicklighet att i olika material förmedla personliga erfarenheter av människan och världen för alla tänkbara ändamål," och "Låt oss göra konsten viktig genom att först göra den 'värdelös'!" 

Kärnpunkten i Gunnar Berefelts "estetiska betraktelser", som här fått en mycket summarisk beskrivning. är att det krävs öppna sinnen och uppmärksamma mottagare för att ett avsett beaktningsobjekt (en bild, en rörelse, ett musikstycke etc) ska fungera. Det hjälper inte med aldrig så pretentiösa kulturmanifestationer om inte de människor man vänder sig till ges förutsättningar till en skärpt vaksamhet, en "djupare förtrogenhet och stegrad inlevelse" inför beaktningsobjektet. 
I den andan avslutar också Berefelts sin bok "Skönt": 
"Kultur är inget mål, utan ett tillstånd, Man kan inte kultivera kulturen genom att påtruga folk en liten undantagsdel av dess olika yttringar (exempelvis 'riktig konst'). Konsten måste upptäckas av var och en, var och en måste ha sin konst i en öppen kultur. Men vi borde sträva efter att skapa förutsättningar för en större estetisk medvetenhet inför det som är vår tillvaro. Rätta sättet är att börja från början när nyfikenheten, upptäckarglädjen, skaparmiljön är som allra störst med våra barn." 

 5. En analys och värdering av den konstteoretiska debatten med utgångspunkt från Gunnar Berefelts estetiska teori  
Med utgångspunkt från prof Gunnar Berefelts estetiska teorier analyserar och värderar jag i det följande de konstteoretiska argument som återgivits i den till Painted Stones-projektet anslutande debatten. När jag skriver "vår" syftar jag på Berefelts estetiska teorier, som jag i övrigt helt ansluter mig till. Understrykningarna är mina egna. 

 5.1 Allmänhetens synpunkter 
Av de citat som återgivits under 3.1 framgår en genomgående negativ inställning till Painted Stones-projektet, något som också understöds av Vidingsjöbornas (de närboendes) reaktion. (Konstnärerna begärde t ex polisskydd till sin vernissage.) 
De skriftliga dokumenten i form av officiella skrivelser, insändare, tidningsreportage - liksom ögonvittnesskildringar talar för att övervägande delen av lokalbefolkningen (Vidingsjöborna) ej accepterade och "tog till sig" konstverket i den form det presenterades. 

Här kan man säga att det saknades såväl "förtrogenhet" med verket som "erfarenhet" av hur man skulle tolka dess signaler se. Det faktum att åtgärder på ett tidigt stadium av många tolkades som "vandalisering" och "naturförstörelse, bidrog naturligtvis också i hög grad till den "blockering" som förhindrade fördjupade iakttagelser eller ett "estetiskt förhållningssätt". Ja, det ligger nära till hands att tolka Vidingsjöbornas reaktion utifrån den "biologiskt nödvändiga funktion" som Berefelt beskriver, om att vi känner obehag "inför sådant som försvårar eller förhindrar" vår förmåga "att erfara mera". "Den uteblivna belöningen" från dessa blockerade (icke-utnyttjade) insikter/upplevelser gör då att vi tolkar de berörda objektet i fråga som något 'ont', 'fult', 'dåligt'". 

Sannolikt är att de flesta människor i Vidingsjö-området inskränkte sina upplevelser av Painted Stones-projektet till just (icke önskvärda) målade stenar - och att denna inskränkning förhindrade ett estetiskt beaktande inför såväl stenarna (i egenskap av "ny uppenbarelse") som sin egen reaktion på projektet som helhet. 

 5.2 Den konstteoretiska debatten 
Med allmänhetens reaktion i minne går vi så över till den konstteoretiska debatten. 

 5.2.1 
Det djärvaste uttalandet står BO LAGERCRANTZ och HARRIET Wigertz för när de i länsmuseets yttrande till kulturnämnden påstår: "Vi är angelägna betyga att det inte kan betraktas som ett konstverk" 
Detta är ett första exempel på det av Berefelt beskrivna "exklusiva konstbegrepp" som "befängt nog högaktas som en autonom företeelse med ett närmast metafysiskt värde i sig". 
Först och främst: Vad menar länsmuseet med "konstverk"? Och sedan: Vad skulle det gjort för skillnad om Painted Stones inte kunde betraktas som konstverk? Skulle färgen på stenarna då ha bleknat eller skulle åtgärden då plötsligt kunnat betecknats som skadegörelse? 
Juridiskt finns visserligen upphovsmannaskydd för konstverk, vilket bl a föranledde polisens fråga till kulturnämnden om huruvida nämnden kunde betrakta de målade stenarna som konstverk 

Men i övrigt, vad är det för mystisk egenskap hos "ett konstverk" som gör att det kan ställas vid sidan om samhällets spelregler i övrigt? 
I ett svar på ett uttalande från Folke Lallander/Bo Sylvan framhåller Bo Lagercrantz att "'Painted Stones' blev en skandal med stor negativ effekt på det östgötska konstlivet." Detta kan vara en förklaring till att konstbegreppet (i stället för kvalitetsbegreppet) blev det centrala i Länsmuseets första yttrande. Men om man vill skydda länets övriga konstliv från detta "avantgardistiska experiment" så vore det mera adekvat (och ärligt) att ifrågasätta dessa "stenmålares" roll i det etablerade östgötska konstlivet än att förneka de målade stenarnas förmåga att i sitt sammanhang fungera som estetiska beaktningsobjekt. 

En annan möjlighet till kritik är att bedöma vad man verkligen ser, d v s konstnärernas känsla för färg och form, deras förmåga att accentuera väsentligheterna i naturmaterialet etc liksom att ta ställning till sin egen upplevelse av stenarna och projektet som helhet. Men man måste då kunna särskilja och värdera olika delar i projektet var för sig och framför allt måste man kunna skilja estetiska preferenser från socialt engagemang (Jmf Mohim Roodros insändare. Detta resonemang utvecklas ytterligare i slutet av denna avdelning). 
I övrigt så behandlar Bo Lagercrantz i yttranden och insändare, med ett undantag, Painted Stones-projektet i ett socialt och utomestetiskt perspektiv. Undantaget är uttalandet i polemik mot Lallander/Sylvan om att avantgardkonsten inte bara är till för konstens skull utan för människornas och att "konstens första och sista uppgift är att lära oss se." 
Detta uttalande ligger helt i linje med utgångspunkten för denna analys. 

 5.2.2 
Konstnär LEIF ERIKSSONS förslag till utvidgning av konstbegreppet med "att konst inte är konst enbart p g a estetiska kriterier utan genom ett medvetet utnämnande av konstnären" förstärker myten kring konstfenomenet. 
Med vår utvidgade definition på "estetisk" som ett sätt att förhålla sig till och uppleva verkligheten är tvärtom "konst" en liten självutnämnd yttring inom det estetiska området. 

Sedan detta med: "medvetet utnämnande av konstnären" som än en gång försätter konsten i ett mytologiska vaccum. Det räcker inte med att konstnären konstruerar ett "estetiskt beaktningsobjekt" utan det krävs också att han med sin trollstav "utnämner verket". Vad gör det för skillnad? Kommer utnämnandet att ge verket nya magiska egenskaper som sedan överförs till mottagaren? Eller är det trots allt samma konstgjorda beaktningsobjekt som så småningom ska "prövas" inför en mottagares sinnen. Mera adekvat och mindre anspråksfullt vore då att säga att: publiken/mottagaren har uppmärksammat verket genom sitt tillgodogörande eller: verket har utnämnts till konst genom publikens estetiska förhållningssätt vid mottagandet. I alla händelser är vad gäller konst det "avsiktligt gestaltade beaktningsobjektet" det väsentligaste, och utan en mottagare/publik med ett estetiskt förhållningssätt till verket så fungerar det inte alls. Då hjälper det inte med aldrig så många konstnärliga utnämnanden. 

När Leif Eriksson "förtydligar" ytterligare och påstår att konst är "den process som pågår mellan konstnärens avsikter och publikens reaktioner" så tillförs konstområdet ytterligare en abstraktion. 
Om denna process förväntas pågå hos mottagaren som ett estetiskt beaktande så skulle det vara begripligt. Men som det här framställs - i ett ingenmansland - så blir det svårt att förstå vad som egentligen händer efter det att konstnären formulerat sina avsikter, eller om det överhuvudtaget behöver hända något mer. 

 5.2.3 
Det första påståendet av LEIF ELGGREN och GÖRAN LITTORIN om att "konst av vikt måste alltid ligga utanför och stå i opposition till samhället" handlar i första hand om de utomestetiska funktioner som beskrivs under 4.4. Möjligt är också att konstnärerna syftar på det skapande som handlar om "att åstadkomma något helt eller delvis nytt, att 'uppfinna"'. 
Elggren/Littorin står annars ganska nära Berefelts estetiska teori när de hävdar att "den radikala konstnären är den som genom experiment och nya idéer förändrar betraktarens tänkande, som skapar insikt_om nya förhållanden till livet.." 
Men detta behöver inte endast gälla storslagna avantgardistiska experiment Även i de små detaljerna, genom små justeringar i ett traditionellt beaktningsobjekt kan konstnären fördjupa betraktarens kunskaper om och upplevelser av verkligheten. 

 5.2.4 
MOHIM ROODRO visar med sin insändare att han närmat sig Painted Stones-projektet med ett ur estetisk synpunkt nästan perfekt förhållningssätt. 
Genom fördjupade iakttagelser (att känna efter) konstaterar han att stenarna utgjorde ett fint "samspel med naturen" och att "effekten var vacker." 
Men samtidigt finner han att han ogillar projektet som helhet eftersom: "Ingen ska ha rätt att påtvinga andra sin smak." 
Värderingen eller det estetiska beaktandet gäller såväl de målade stenarna som Painted Stones-projektet som helhet med alla dess sociala konsekvenser. Men det är personligt upplevt på plats och bygger inte på förutfattade meningar eller teoretiska abstraktioner. 

 5.2.5 
LARS VILKS återkommer med två inlägg. 
I det första gratulerar han kommunen för att den erhållit ett "konstpedagogiskt konstverk" och tillägger: "Invånarna har upptäckt konsten och dess möjligheter. Alla tycker inte om det och så fungerar ju ifrågasättandet. Vill man utmana blir man inte enbart populär." Utmana mot vad? Är förorsakande av indignation hos stora folkgrupper ett mål i sig? Vilka är i så fall de önskvärda effekterna av detta tillstånd? 
I alla händelser hör dessa syften hemma i de "utomestetiska funktionerna" som beskrivs under 4.4. - kanske som en form av "mentalhygieniskt verkningsmedel". 

I Vilks andra inlägg (i polemik mot Bo Lagercrantz) isolerar han. i likhet med Leif Eriksson, konstnären från sin publik genom att påstå att konstverkets mening återfinns "i dess idé, kontext, avsikt och i den kommunikativa_process de kan skapa." Formuleringen "de kan skapa" är betecknande för inställningen till konstnärsrollen. Det viktigaste är alltså konstnärens idé och avsikt, hur en eventuell publik reagerar vid konfrontationen med konstverket är av underordnad betydelse, ja själva den estetiska processen förblir med denna inställning närmast ointressant. 
Visserligen är det viktigt att konstnären fritt och subjektivt får sammanställa eller förstärka olika delar av verkligheten, men enligt vår tolkning kan det aldrig bli fråga om ett estetiskt beaktningsobjekt eller konstverk förrän någon förutom konstnären genom en fördjupad iakttagelse/upplevelse "tagit till sig verket". 

Vilks återkommer i övrigt ofta till nödvändigheten av "pedagogiska" och "kommunikativa processer". 
Om han här syftar på att hos människor skapa nya insikter som underlag för att upptäcka nya kvaliteter i den omgivande verkligheten, så kan det hänföras till det estetiska området. Men i sitt påstående att "verkets intressantaste mening blivit den principdiskussion som uppstått" så visar han på helt andra syften med sin kommunikation. Här handlar det då snarare om de "ord, utläggningar, rekommendationer" som förkrymper "kontaktytan mellan oss och det vi värderar som konst". Alltså om "utomestetiska funktioner" som snarare motverkar (distraherar) än befrämjar konstupplevelsen. 
Vilks förslag att dela upp konsten i en "form-estetisk" och "idé-baserad" del är med hänsyn till de breda begreppsinnehåll vi här tillskriver termen "estetisk" helt onödig. Konst är och förblir konstgjorda beaktningsobjekt, vare sig det är i form av en bild, en rörelse eller en situation. 

5.2.6 
OTTO FREUDENTHAL berör i sitt inlägg ett förhållande som sannolikt utgör ett viktigt underlag för debatten och den konstnärliga minoritetens försvar av Painted Stones-projektet. 
Det handlar om konstverkets symboliska betydelse för den "grupp av konstnärer som offentligt kämpar för en rättvisare behandling och ställning av den seriösa konsten i samhället - grupper som ifrågasätter en kommuns och landstings inköpspolitik, som söker bekämpa dilettantism inom folkrörelsen som talar för den obekväma konsten". 
Visst kan ett socialt-demonstrativt verkningsmedel ha stor betydelse för ett konstnärligt projekt men risken finns, om detta överbetonas, att den estetiska upplevelsen uteblir och kvar står demonstrationen. 

En annan sak är sedan kampen för större rättvisa vad gäller ekonomiskt/moraliskt stöd för unga icke-etablerade resp äldre etablerade konstnärer. Eller motståndet mot länsmuseichefens kategoriska och mycket häftiga personangrepp mot de båda stenmålarna Åke Bjurhamn och Leif Boman. 
Dessa motreaktioner i skrivelser och inlägg från konstnärer till stöd för de utsatta Painted Stones-konstnärerna är, just ur denna synpunkt, värda all sympati och förståelse. 

 5.2.7 
FRANCO LEIDI ansluter sig i kritiken mot museichefens sätt att gå till personangrepp och påminner om "att ett föregivet konstverk döms utifrån sig självt huruvida det är gott eller dåligt, konst eller ej." 
Detta är ett ovedersägligt faktum som dock skapar problem när man ska utse kriterier för bedömning. 
Mot bakgrund av Berefelts estetiska teori är det inte möjligt att anta generella bedömningsgrunder för vad som kan betraktas som ett fungerande estetiskt beaktningsobjekt. Mottagande upplevelser sker inne i de enskilda människornas huvuden och svårigheter uppstår redan i den verbala beskrivningen av fenomenet. Vad som däremot är möjligt att objektivt registrera är människornas påtagliga reaktion inför ett konstverk, en reaktion som i sin tur i viss mån avslöjar "det inre mot. tagandet". 

Den våldsamt negativa reaktion hos stora delar av Vidingsjöbefolkningen, inför de målade stenarna, och där just naturvårdsargumentet fick en central betydelse, har av Franco Leidi fått följande tolkning: 
"Detta provokativa offentliga konstverk blottlägger via konstens outgrundliga vägar nutidsmänniskans neuros gentemot naturen som är allas vårt offer". 
Det är fullt möjligt att nutidsmänniskan lever i ett psykiskt sårbart förhållande till naturvårdsproblemen och den skövling/ förgiftning som man känner sig delaktig i. Men om man nu med utgångspunkt från detta "neurotiska förhållande" genom ett "konstnärligt projekt" provocerar fram allmänhetens aggressiva försvarsreaktion, bör man då inte samtidigt formulera en strategi för hur man ska hantera effekterna av denna reaktion. 
Eller snarare: bör man inte med största omsorg försöka undvika de medel som hos de många endast utlöser aggression, blockering och fördjupad intolerans och som samtidigt hos flertalet förhindrar ett öppet intresserat och försiktigt prövande, eller ett estetiskt närmande till projektet/verket. 

Även om man i likhet med många konstnärer anser att reaktionen i sig själv är det viktigaste, oberoende av dessa art och innehåll, så kommer man inte ifrån att de estetiska kvaliteterna är avgörande för utgången av ett konstnärligt projekt. De estetiska kvaliteterna bedöms i sin tur utifrån huruvida konstverket (här de målade stenarna) eller projektet som helhet (dess syfte, genomförande, effekter) hos människorna fungerar som ett estetiskt beaktningsobjekt. Huruvida det blir föremål för ett intresserat närmande, en ökad insikt, en fördjupad upplevelse. 

Detta är viktiga faktorer att ta hänsyn till om inte ett konstnärligt projekt skall stanna vid ett psykologiskt experiment med människor. 
Om man t ex genom något sorts "chockåtgärd" blockerar en stor del av publiken/allmänheten från att uppnå dessa upplevelser så har man samtidigt berövat dom förmågan till estetiskt beaktande, eller till att uppleva (här) Painted Stones som ett konstverk Något som kanske i sin tur försvårar uppnåendet av de sociala effekter som man eventuellt eftersträvar. 

 5.2.8 
FOLKE LALLANDER och BO SYLVAN "legitimerar" Painted Stones-projektet dels genom dess historiska berättigande i den "avantgardistiska konsten" och dels genom "det koloristiska anslaget som går tillbaka på intresse för både konkretism och abstrakt expressionism." 
En förutsättning för erkännande av "Painted Stones" som ett konstverk är dock, enligt Lallander/Sylvan att man godtar deras beskrivning "av de senaste decenniernas svenska konstutveckling." Ty om "man förnekar avantgardismens berättigande då drabbas också konstverk som 'Painted Stones'". 
Detta visar på en annan sida av konstens mytologiska status än den som Bo Lagercrantz företräder. 
En förutsättning för att ett verk ska kunna betraktas som "konst" är här att det har ett berättigande i den konsthistoriska utvecklingen. Den som sammanställer ett beaktningsobjekt utanför de erkända konstriktningarna/skolorna riskerar alltså att få sitt verk bedömt som "icke-konst". 

Med utgångspunkt från den estetiska teori som här tillämpas där konst (varken mer eller mindre) utgör ett medvetet sammanställt beaktningsobjekt inom alla mänskliga uttrycksområden, så kan vi snabbt ta avstånd från dessa onödiga inskränkningar i konstbegreppet. 
Men samtidigt visar denna argumentation på hur svårt det är att finna generella bedömningsgrunder för konstbegreppet. Detta särskilt om man utelämnar det viktigaste för bedömningen, nämligen publiken (vilken man för övrigt också själv tillhör). 

Konstmottagandet som en del av det "estetiska fenomenet" är och förblir en subjektiv upplevelse som inte låter sig objektivt mätas, inte ens av aldrig så initierade konstförståsigpåare. 
Däremot kan naturligtvis de konstsakkunniga uttala sig om historisk bakgrund, olika stilar, tendenser inom olika konstriktningar (som naturligtvis inte är isolerade från varandra, liksom att påverkan ständigt pågår). 
Och framförallt bör de konstsakkunniga ha goda möjlighet er att bedöma huruvida en självutnämnd konstnär (bildskapare) har förmåga och teknisk skicklighet att "transformera en föreställning om ett önskat beaktningsobjekt i ett visst material". Eller m a o ta ställning till huruvida konstnären behärskar sitt hantverk. 
Även om detta ställningstagande begränsas till de traditionella bildformerna, och de avantgardistiska experimenten alltjämt skapar en osäkerhet i bedömningen, bör det ändå tillsammans med vetskap om konstutbildning och yrkesinriktning vara till god hjälp vid fastställandet av vilka som "tillhör konstnärskåren" (bildskaparämbetet). Det är m a o betydligt lättare att fastslå vilka som tillhör de yrkesutövande konstnärerna än att fastslå vad som är konst. 

Om man kunde skala bort myten kring bildkonstbegreppet skulle det kanske också vara lättare att avgränsa de verkligt skickliga bildkonstnärerna från dilettanterna på området. Men observeras bör då att detta gäller hantverksrollen, alltså den del som berör "konstfärdigheten", skickligheten att utföra ett konstgjort beaktningsobjekt i en viss teknik och ett visst material. Hur sedan det färdiga verket mottas av en publik, vilka eventuella estetiska processer som kan frammanas, det är alltjämt en öppen fråga som svårligen kan mätas. 

Möjligen skulle man under gynnsamma förhållanden kunna få en viss uppfattning av denna process genom att studera människornas påtagliga (syn- och hörbara) reaktion inför konstverket. Med "gynnsamma förhållanden" menar jag då situationer där ett konstverk kan prövas/upplevas ärligt/spontant utan yttre krav och styrningar. Men med det snobberi, den prestige och affärsmässiga spekulation som idag råder på konstmarknaden är nog dessvärre dessa förhållanden ovanliga. 
På dagens konstvernissager är det mycket osäkert om det är den spontana upplevelsen eller den sociala prestigen som styr den påtagliga reaktionen inför konstverket. 

 5.3 
Konstnärernas syfte med projektet 
Samtliga av konstnärerna Åke Bjurhamns och Leif Bomans formulerade syften med Painted Stones-projektet kan bedömas inom ramen för den estetiska innebörd vi här tillämpar. 
Det handlar alltså om att vara "estetisk", "att spegla vår tid, "att vara tillgängligt" och "att vara begripligt". En förutsättning för att uppnå samtliga syften är att människorna kan närma sig och tillgodogöra sig verket på ett sätt som möjliggör upptäckten av dess kvaliteter. 

En förutsättning för att konstverket ska fungera estetiskt är enligt vår definition att publiken/ mottagarna intresserat prövar och känner efter hur upplevelsen av verket (som en begränsad del av verkligheten) känns. Att de intar ett förhållningssätt som leder till en fördjupad insikt, upplevelse, förståelse av verket och dess syften. 
Skriftliga dokument samt ögonvittnesskildringar talar för att en stor del av den besökande allmänheten, visserligen visat de målade stenarna påtagligt intresse, men samtidigt blockerat sig inför den vidare process som skulle ha möjliggjort ett estetiskt beaktande. 
Eller m a o, upplevelsen av verket har på ett tidigt stadium nästan brutalt styrts upp från ett estetiskt förhållningssätt och till att omfatta de yttre sociala. miljömässiga konsekvenser som projektet gett upphov till. 
Beskrivningen av projektet har därvid också av många reducerats till beteckningar som: "ett destruktivt handlingssätt", naturvårdsproblem", obegriplighet" etc. 

Visserligen kan även negativa upplevelser bli föremål för estetiskt beaktande, men det grundläggande kravet är att mottagaren inte blockeras av socialt engagemang eller andra "utomestetiska funktioner" på ett sätt som fördunklar de sinnesintryck som beaktningsobjektet ger upphov till, liksom till sin upplevelse av dessa intryck. 
(Detta kan man få ett visst mått på om man ber människor återge vad de upplevt/registrerat vid en viss situation.) 
Samtidigt med att Painted Stones-projektet som "påträngande hot" eller "chockåtgärd" sannolikt blockerat en stor del av allmänheten (främst de närboende Vidingsjöborna) från att estetiskt "ta till sig konstverket" så har det hos andra (främst en artistisk minoritet) fungerat som ett betydelsefull estetiskt beaktningsobjekt. 

Detta gäller såväl de målade stenarna som projektet som helhet. 
I övrigt är det de "utomestetiska verkningsmedlen" som har haft den allra största genomslagskraft i Painted Stones-projektet. 
Det gäller såväl den omfattande debatt och de officiella skrivelser som det givit upphov till, liksom den sociala process som följt i dess fotspår. Och här kan man naturligtvis hävda att i ett mer övergripande samhällshistoriskt perspektiv har de väl uppnått sitt syfte "att vara tillgängligt". 
Konstnärernas vidare syfte att åstadkomma processer som skulle leda till att "konstbegreppet analyseras" har också, med tanke på debatten - och även detta uppsatsarbete - i viss omfattning uppfyllts även om det torde dröja innan "det slutgiltigt ska upphöra". 

6. En sammanfattande värdering av Painted Stones-projektet 
Utgångspunkten för analysen av den konstteoretiska debatten (5.) har varit prof Gunnar Berefelts vidgade innebörd av termen "estetisk". Estetisk är här "ett sätt att förhålla sig till verkligheten, ett sätt som möjliggör en fördjupad insikt om och upplevelse av hur något ser ut. hörs, smakar, känns. kan begripas etc. När vi upplever föremålet för vårt beaktande (som någon sorts "aha-upplevelse") så iakttar vi ett estetiskt förhållningssätt. 
Konst är enligt denna teori ett "avsiktligt gestaltat" eller "konstgjort beaktningsobjekt" och det är publiken/mottagaren som ur en störtflod av intryck "väljer ut" det estetiska beaktningsobjektet eller som befordrar konstverket. . 

Med utgångspunkt från denna teori lämnar jag nedan en sammanfattande värdering av Painted Stones-projektet. 
Det "prestigefyllda konstbegreppet" har sannolikt utgjort ett hinder för att nå kunskap och insikt om Painted Stones-projektets egentliga innehåll. Det handlar om att två konstnärer ett par oktoberdagar 1979 målar fyra stenblock i närheten av ett villaområde och den sociala och estetiska process som denna åtgärd gett upphov till, 

Arbetsprocessen, den medvetet använda kompositionstekniken liksom valet av bestående lackfärg, talar i sig självt för ett vidare syfte än ett tillfälligt avantgardistiskt experiment, något som också understöds av de syften med projektet som konstnärerna själva formulerat (varvid det första: om att vara "estetiskt" får en central betydelse). 
Ändå framgår det klart av de åtgärder som vidtagits i anslutning till målningen av stenarna (liksom av konstnärernas uttalanden vid intervjuer) att huvudsyftet med projektet har varit att placera in Linköping/Vidingsjö på kartan över internationella geografiska monument, och där just anslutningen till befintliga järnåldersmonument har haft en symbolisk betydelse. 

Detta innebär också att lokalbefolkningens reaktion, i viss motsättning till konstnärernas uttalande syften, har varit av underordnad betydelse. 
Projektet förbereddes bl a genom upptryckning av brevpapper med följande firmateckning: "Bjurhamn & Hard, International Company of Art- Projects and Research", samt genom kontakt med olika internationella publikationer. 
Dessa åtgärder och "överhuvudet-på-folk"-attityder har naturligtvis bidragit till de närboende Vidingsjöbornas irriterade reaktion på stenmålningarna. 

Med tanke på huvudsyftet med detta uppsatsarbete; "att analysera och värdera den konstteoretiska debatten" och att utföra "en kritisk granskning av vårt förhållande till det 'estetiska området"' kan jag dock lämna dessa konstnärernas övergripande planer därhän - och i stället övergå till att värdera de lokala effekterna av projektet. 
Alltmedan projektet fortskridit med allt vad det innebär av villaägarnas protester, myndighetsbeslut och tidningsskriverier, så har konstnärerna alltmer anammat den avantgardistiska konstrollen. Den roll som ger verket (de målade stenarna), dess estetiska kvaliteter en underordnad roll i förhållande till den sociala process det skapar. Och här har de då fått stöd från andra experimenterande konstnärer som hävdar att konst är ett utnämnande av konstnären" som "ska utmana och ifrågasätta", att det är "diskussionen som är det viktiga" etc. 

Men även länsmuseet har indirekt understött denna avantgardistiska utveckling av projektet, genom att förstärka "konstmyten" ("Vi är angelägna betyga att det inte kan betraktas som ett konstverk") och därmed drivit konstnärerna ytterligare några steg från det ursprungliga verket (de målade stenarna). 
Denna "vid-sidan-om-verket/publiken" -utveckling har sedan accentuerats in i en ond cirkel; där allmänhetens negativa reaktion befästs ytterligare av sin "utanförstående roll" (att inte begripa vad som är konst) och där myndigheterna tvingats vidta åtgärder som syftar till att "återställa stenarna i ursprungligt skick". 

Konstnärerna har i sin tur accentuerat konstverkets symboliska kvaliteter in absurdum, t ex genom utlysning av försäljning av rätten till de målade stenarna. Något som förstärkt motståndarnas uppfattning att "konstnärernas enda syfte är att vinna ryktbarhet". (Värdet av att vinna ryktbarhet på detta sätt är i övrigt högst tvivelaktigt. Förutom det "sociala tryck" konstnärerna utsattes för har de "gjort sig alltmer omöjliga" hos konstköpande myndigheter. Vill man t ex manipulera för ekonomisk vinning så bör man tvärtemot "ställa in sig" hos museifolk, myndigheter, kritiker och galleriägare och/eller börja måla "fotografiska natursköna bilder" - något som säkert de äldre etablerade konstnärerna bär goda insikter om.) 

 Hela denna sociala process som Painted Stones-projektet gett upphov till tillhör de "utomestetiska funktioner" som återges under 4.4. 
Dessa "utomestetiska funktioner" har också, alltmedan projektet fortskridit dominerat på ett sätt som undertrycka verkets estetiska kvaliteter. 
Orden utläggningarna, rekommendationerna har här m a o förkrympt "kontaktytan mellan oss och det vi värderar som konst". 
Det finns dokument som talar för att mottagare har närmat sig de målade stenarna med ett "estetiskt förhållningssätt" och verkligen upplevt och "tagit till sig" konstverket. 

Det gäller främst den artistiska minoritet som bl a beskrivit upplevelsen i insändare, men även andra som återgivet personliga vittnesmål om sitt möte med stenarna och den efterföljande sociala processen. 
För dessa har då de målade stenarna, och även i viss mån projektet som helhet, fungerat gom ett "estetiskt beaktningsobjekt" eller som ett "konstverk". 
Detta är i så fall ett kriterium på att de målade stenarna har fungerat som ett konstverk (även om det bara fungerat för en liten minoritet). 

Samtidigt finns det omfattande dokument och vittnesmål som talar för att en stor del av mottagarna (sannolikt en överväldigande majoritet) reducerat sina upplevelser till "icke önskvärd bemålning" av naturstenblock. För dessa människor, som mest påtagligt utgjort den närboende villabefolkningen, har då de målade stenarna inte fungerat som ett "estetiskt beaktningsobjekt" eller som ett "konstverk". 
De "utomestetiska funktionerna" har här blivit det väsentliga och konstnärernas "självsvåldliga handlande", upphov till "naturförstöring", liksom myndigheternas ansvar har här, vid sidan om konstbegreppet, satts i centrum för diskussionen, 

Om man ser till "den relativa lätthet varmed (objektet) låter sig gripas och begripas vid beaktande" hos flertalet, så har konstnärerna inte lyckats särskilt bra ur estetisk synpunkt. 
För att nå en större publik med sitt konstverk och t ex få det att fungera som ett "estetiskt beaktningsobjekt", även för majoriteten för de närboende villaägarna, så skulle det krävts mera omsorgsfulla förberedelser. Förberedelser som har gjort människorna gradvis förtrogna med miljöförändringen och det framväxande konstverket. 
Men därutöver finns två andra sorts hinder som måste raseras för att människorna ska kunna närma sig, uppleva och få personlig erfarenhet av ett estetiskt beaktningsobjekt. 

Det första gäller "konst"-begreppet som med sin exklusiva och prestigefyllda innebörd hos många människor utgör ett hinder för en spontan upplevelse av vad de egna sinnena förmedlar. 
Konstetiketten styr i hög grad upp människornas förhållningssätt inför ett objekt, om det är värt att beakta, hur de ska beaktas, uttolkas etc. De som sedan inte kan tolka ett "utnämnt" verks signaler reducerar snabbt sina sinnen till "att inte begripa". Detta i sin tur ger upphov till många stereotypa låsningar som förhindrar fortsatta utforskningar inom konstnärernas verksamhetsfält. 

Vad gäller Painted Stones-projektet var det uppenbarligen den "chockartade miljöförändring" som i första hand utlöste "blockeringen". Men ändå ger denna reaktion och framförallt den efterföljande konstdebatten en bra illustration på att konstbegreppet distanserar oss från "vad det egentligen är fråga om". Den efterföljande konstteoretiska debatten kan ur estetisk synpunkt varken tillföra verket eller dess mottagare något. Snarare har den försvårat för en ny publik att spontant och "förutsättningslöst" pröva verket. 

Det andra hindret handlar om vår egen brist på nyfikenhet och intresse av att göra upptäckter i vår omgivning. Detta handikapp, som säkert tilltar i takt med samhällets ökande mekanisering -lönsamhetskrav och konsumtionshets, berövar oss viktiga erfarenheter om vår egen inneboende förmåga och leder oss in på rutinmässiga levnadsbanor. 
Ju mer vi vågar bryta oss loss ur ett stereotypt levnadsmönster, ju mer vi vågar utforska och upptäcka nya saker i vår omgivning, desto mer tolerans kan vi också visa för det som är avvikande, nytt och annorlunda. 

Framförallt är det viktigt att vi ger oss tid att stanna upp och "känna efter" hur den del av verkligheten vi valt ut för vår uppmärksamhet verkligen är. Hur den kännas, hur den kan förstås och begripas. Inte minst våra egna känslor och upplevelser borde ofta vara föremål för ett stilla, eftertänksamt, estetiskt beaktande. 
Med utgångspunkt från dessa hinder ställer jag helt upp på Berefelts rekommendationer 
att vi borde glömma ordet konst och istället "befrämja skicklighet att i olika material förmedla personliga erfarenheter av människan och världen för alla tänkbara ändamål samt 
att "vi borde sträva efter att skapa förutsättningar för en större estetisk medvetenhet inför det som är vår tillvaro. Rätta sättet är att börja från början där nyfikenheten, upptäckarglädjen, skaparviljan är som allra störst - med våra barn." 

Slutligen vill jag betona att Painted Stones-projektet har utan tvekan haft stort värde i sina "utomestetiska funktioner. Det har helt klart gett den uppmärksamma iakttagaren många nya och viktiga erfarenheter om hur vårt samhälle fungerar, och vilka otroliga effekter bemålningen av fyra stenblock i utkanten av ett villaområde kan utlösa. 
Mitt slutliga önskemål är att alla människor utvecklas till "uppmärksamma iakttagare" och med stor sanningsiver söker svaret på hur vi människor egentligen lever och fungerar i dagens samhälle och vad vi önskar av våra barn. 

Hemsida