|
Olof Lagercrantz Vårt sekel är reserverat åt
lögnen. |
![]()
|
Det är ett stort företag att plöja igenom Olof Lagercrantz 127 artiklar, med
inslag av intervjuer och dagboksanteckningar. Men med sex decenniers perspektiv
på litteratur, politik och samhällskritik är det är en prestation som verkligen
ger lön för mödan. Från 30- och 40-talet är, utöver Finlandsfrågan,
litteraturkritiken som dominerar urvalet - med författare som Nils Ferlin,
Ragnar Jändel och Eyvind Johnson.
Från 50-talet, när Olof Lagercrantz blev Kulturchef på Dagens Nyheter tätnar
artikelurvalet med ett tilltagande engagemang för de politiska och samhälleliga
frågor, som sedan blir alltmer uttalat de följande decennierna.
Det finns en konsekvens i Lagercrantz val av debattämnen och ställningstaganden
för frihet, rättvisa och grundläggande humanism som är imponerande. I ett
internationellt perspektiv handlar det bland annat om nazismen,
kolonialism/imperialismen och vårt förhållande till Sovjetunionen i det kalla
kriget fotspår ("rysshatet"); om Vietnam, Sydafrika Latinamerika.. Ofta i ett
diktarperspektiv med författare som Nelly Sachs, Per Wästberg, Pablo Neruda och
Joseph Conrad. Efter en artikelserie om Kina i början på 70-talet (om
försörjning, sjukvård, skolgång m.m.) beskylldes Lagercrantz före att stödja
Maos kulturrevolution. På 90-talet kommer hans indignation i Irakkrisens till
uttryck med följande ord: "Hur är det möjligt att världen inte störtar upp i
ursinne och kval inför säkerhetsrådets beslut att våld får användas mot Irak".
Även vad gäller förhållandet till den inhemska arbetsmarknaden intog Lagercrantz
en radikalare hållning än vad som var brukligt i den liberala Dagens Nyheter.
Från artikeln om Folke Fridells "maskinslavar" till flera reportage om
LKAB-strejken på 70-talet, så finns helt klart hans största sympati hos
arbetarna. En sympati som kanske också hänger samman med hans artiklar om Rosa
Luxenburg och Hinke Bergengren på 60-talet.
Men även om Lagercrantz, inspirerad av bl.a. Stig Dagerman, solidariserade sig
med den frihetliga socialism, så vägrade han att ansluta sig till något parti
eller politiskt system. Ändå ledde naturligtvis hans radikalitet till slitningar
med Herbert Tingsten, som var chefredaktör för DN 1946 - 60. (Lagercrantz delade
chefredaktörskapet med Sven-Erik Larsson åren 1960 - 75).) För att inte tala om
motsättningarna till Albert Bonnier som ville bli av med Lagercrantz. En införd
artikel av Peter Weiss, som proklamerade för generalstrejk mot Vietnamkriget,
orsakade ett särskilt ståhej. Svenska Dagbladet passade då också på att
understryka att det var den enda borgerliga tidning som man kunde "lita på".
Andra konflikter som Olof Lagercrantz utsatte sig för grundade sig på hans
negativa hållning till Svenska Akademin och nobelpriset i Litteratur. Det ledde
till att han av dess sekreterare Lars Gyllensten skuldlades för Harry
Martinssons självmord. Men av artikeln "Nobelpris till svenskar" framgår att
Martinsson/Johnson lovprisades som diktare och att kritiken uteslutande handlade
om Akademiens självgodhet och provinsialism.. Av många andra artiklar och
dagboksanteckningar framgår också den nära vänskapen mellan Lagercrantz och
Martinsson genom åren.
Att i en recension ge rättvisa åt den mångfald och de fördjupade perspektiv som
förmedlas i denna artikelsamling är naturligtvis omöjligt. Själv blir jag inte
minst inspirerad att läsa eller läsa om många av de böcker som recenseras eller
refereras till i många av artiklarna.
Visst framträdde Olof Lagercrantz för många som en kontroversiell
skriftställare. Såväl för sina politiska ställningstaganden som för sina stora
krav på litteraturen.
Men vare sig man tillhör "sympatisörerna" eller "motståndarna", så kommer man
dock inte ifrån att han var genomsyrad av ett engagemang som han fullföljde med
mod och konsekvens. Ett engagemang som utöver kampen för en oberoende
opinionsbildning handlade om ett värnande om rättvisa och upprättelse för de
svaga, svältande och förtryckta runt om i vår värld.
Lars-Ola Johansson
/Recension i Länstidningen Östergötland 070629/