Olof Lagercrantz     Vårt sekel är reserverat åt lögnen.                                             Artiklar 1938 - 1993 med några anslutande dagboksanteckningar. Karneval förlag

Det är ett stort företag att plöja igenom Olof Lagercrantz 127 artiklar, med inslag av intervjuer och dagboksanteckningar. Men med sex decenniers perspektiv på litteratur, politik och samhällskritik är det är en prestation som verkligen ger lön för mödan. Från 30- och 40-talet är, utöver Finlandsfrågan, litteraturkritiken som dominerar urvalet - med författare som Nils Ferlin, Ragnar Jändel och Eyvind Johnson.

Från 50-talet, när Olof Lagercrantz blev Kulturchef på Dagens Nyheter tätnar artikelurvalet med ett tilltagande engagemang för de politiska och samhälleliga frågor, som sedan blir alltmer uttalat de följande decennierna.

Det finns en konsekvens i Lagercrantz val av debattämnen och ställningstaganden för frihet, rättvisa och grundläggande humanism som är imponerande. I ett internationellt perspektiv handlar det bland annat om nazismen, kolonialism/imperialismen och vårt förhållande till Sovjetunionen i det kalla kriget fotspår ("rysshatet"); om Vietnam, Sydafrika Latinamerika.. Ofta i ett diktarperspektiv med författare som Nelly Sachs, Per Wästberg, Pablo Neruda och Joseph Conrad. Efter en artikelserie om Kina i början på 70-talet (om försörjning, sjukvård, skolgång m.m.) beskylldes Lagercrantz före att stödja Maos kulturrevolution. På 90-talet kommer hans indignation i Irakkrisens till uttryck med följande ord: "Hur är det möjligt att världen inte störtar upp i ursinne och kval inför säkerhetsrådets beslut att våld får användas mot Irak".

Även vad gäller förhållandet till den inhemska arbetsmarknaden intog Lagercrantz en radikalare hållning än vad som var brukligt i den liberala Dagens Nyheter. Från artikeln om Folke Fridells "maskinslavar" till flera reportage om LKAB-strejken på 70-talet, så finns helt klart hans största sympati hos arbetarna. En sympati som kanske också hänger samman med hans artiklar om Rosa Luxenburg och Hinke Bergengren på 60-talet.

Men även om Lagercrantz, inspirerad av bl.a. Stig Dagerman, solidariserade sig med den frihetliga socialism, så vägrade han att ansluta sig till något parti eller politiskt system. Ändå ledde naturligtvis hans radikalitet till slitningar med Herbert Tingsten, som var chefredaktör för DN 1946 - 60. (Lagercrantz delade chefredaktörskapet med Sven-Erik Larsson åren 1960 - 75).) För att inte tala om motsättningarna till Albert Bonnier som ville bli av med Lagercrantz. En införd artikel av Peter Weiss, som proklamerade för generalstrejk mot Vietnamkriget, orsakade ett särskilt ståhej. Svenska Dagbladet passade då också på att understryka att det var den enda borgerliga tidning som man kunde "lita på".

Andra konflikter som Olof Lagercrantz utsatte sig för grundade sig på hans negativa hållning till Svenska Akademin och nobelpriset i Litteratur. Det ledde till att han av dess sekreterare Lars Gyllensten skuldlades för Harry Martinssons självmord. Men av artikeln "Nobelpris till svenskar" framgår att Martinsson/Johnson lovprisades som diktare och att kritiken uteslutande handlade om Akademiens självgodhet och provinsialism.. Av många andra artiklar och dagboksanteckningar framgår också den nära vänskapen mellan Lagercrantz och Martinsson genom åren.

Att i en recension ge rättvisa åt den mångfald och de fördjupade perspektiv som förmedlas i denna artikelsamling är naturligtvis omöjligt. Själv blir jag inte minst inspirerad att läsa eller läsa om många av de böcker som recenseras eller refereras till i många av artiklarna.

Visst framträdde Olof Lagercrantz för många som en kontroversiell skriftställare. Såväl för sina politiska ställningstaganden som för sina stora krav på litteraturen.

Men vare sig man tillhör "sympatisörerna" eller "motståndarna", så kommer man dock inte ifrån att han var genomsyrad av ett engagemang som han fullföljde med mod och konsekvens. Ett engagemang som utöver kampen för en oberoende opinionsbildning handlade om ett värnande om rättvisa och upprättelse för de svaga, svältande och förtryckta runt om i vår värld.

Lars-Ola Johansson

/Recension i Länstidningen Östergötland 070629/

Tillbaka