Alf Hornborg              Myten om maskinen              Essäer om makt, modernitet och miljö              Daidalos 2010

 

Hur ska människan kunna inrätta sitt samhälle så att det inte förstör de naturliga grundvalarna för sin egen existens?

Hur ska vi kunna se till att resurser blir mera rättvist fördelade mellan länder, samhällsklasser och generationer?

Det är svaret på dessa två sammanvävda frågor som kulturantropologen Alf Hornberg söker finna i sin bok ”Myten om maskinen”, med essäer som tidigare publicerats i olika skrifter.

 

Den första frågan, med tonvikt på klimathotet, engagerar de flesta och ligger till grund för våra globala miljökonferenser. I FN.s Bruntlandsrapport 1987 intresserar man sig även för den andra frågan när den kan sammankopplas med strategier för ekologiska landvinningar.

Den ”erkänner ekologins överordnade betydelse men föreslår lösningen för utvecklingsländernas fattigdom med ökad tillväxt, närmare bestämt fem och tio gånger högre produktion inom de närmaste femtio åren”.

 

Och här går den abrupta skiljelinjen mellan den etablerade ekonomiska världen och eko-forskare/miljörörelser, som finner att ökad tillväxt kräver ständigt ökad exploatering av naturen, och dessutom befäster och utökar de globala orättvisorna. .

De som ser förbrukningen av naturens resurser antingen som ett ”ymnighetshorn” eller som ett ”nollsummespel”.

 

Det är märkligt när jag läser Alf Hornbergs bok så finner jag (efter vissa aha-upplevelser) alla hans analyser och beskrivningar så självklara:

Vad är pengar för ett mystiskt, abstrakt ting som gör allting utbytbart, oberoende av den energi i form av råvara, rumsnyttjande (jord), tid (arbetstimmar) som har lagts ner för de olika bytesobjekten.

Bland de många exemplen återges: 1850-talets Englands byte av bomullstyger för 1000 pund mot bomull som de för samma belopp bytte ut 4000 arbetstimmar i en brittisk fabrik mot över 32000 arbetstimmar i tropiska bomullsodlingar, och dessutom mot avkastningen av mer än 58 hektar utländsk jord.

 

Visst är det så, det som inte Marx fångade in i sin teori, men väl Rosa Luxenburg att ”ett kapitalistiskt system kan aldrig fullt utgöra sin egen marknad utan är dömt till expansion”.

Det som också kan förklara detta förhållande: ”kapitalistiska ekonomier måste uppleva en kronisk efterfrågebrist och därmed ’underkonsumtion’, eftersom arbetarnas köpkraft alltid är mer begränsad än det mervärde som realiseras på marknaden”. 

Det som också i ett globalt sammanhang klargör varför industricentra måste hålla priserna för råvarorna nere (utan hänsyn till tids-, rumsnyttjande) för att få största möjliga utbyte i deras avkastning för sina färdiga produkter.

 

Dessa förhållanden som med nödvändighet också lägger grunden för industriländernas (centrums) behov av ökande nettovinster och resursuttag på bekostnad av utvecklingsländernas (periferins) låglönetimmar och jord- och energitillgångar. Detta allt som finns inbäddat i kraven på ständigt ökande vinster och tillväxt.

 

Den globalt ojämna fördelningen av modern teknologi behöver alltså inte främst hänga samman med faktorer som klimatförhållanden, historia, samhällstruktur, och allt som brukar anföras – utan det kan t.o.m. vara så ”att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan”.

 

Men bortsett från dessa ”självklarheter” så upplever jag att de största kvaliteterna i Alf Hornborgs bok i hans analyser av maskinen/teknologin och av hans klargörande av den fysiologiska entropilagen som förklarar effekterna av energiutväxlingen och exergiförluster.(Exergi: energins kvalitet)

 

Som grund för industriländernas utveckling finns maskinen, den som definieras som strategier för att övervinna begränsningar i tid och rum.

 

Utöver de exempel som ges om hur maskinerna även lokalt har åstadkommit de största exergiförluster (jmf. t.ex. all den energi som krävs för att realisera tågtransporter i förhållande till hästekipage) – så lägger denna teknologi grunden för en utökad exploatering av utvecklingsländerna, av deras mark, mineralfyndigheter och låglönetimmar.

I-länderna kräver låga priser på råvarorna och där de vill exportera sina varor med ”vinstpriser” tillbaka till råvaruleverantörerna. När obalansen blir för stor så bjuder Världsbanken och andra globala institutioner på lån för att hålla den orättvisa utbyteshandeln igång.

 

”Den enda möjliga slutsatsen är att teknologi på ett alldeles avgörande sätt är en fråga om prisrelationer, det vill säga att teknologin möjliggörs av de utbyteskvoter som industrin lyckas vidmakthålla i relation till de sektorer av världssamhället som försörjer den med energi och material. Om teknologi i stor utsträckning handlar om att minska tids- eller rumsåtgång, vems tids- eller rumsåtgång är det som minskar, och på vems bekostnad.”

 

Termodynamikens andra hvudsats säger att den totala entropin, oordningen, i universum ökar, vilket gör att naturliga processer bara kan ske spontant i en riktning.

Alf Horborg utgår från denna grundläggande vetenskap när han förtydligar hur vår nuvarande ekonomiska ordning, som alltjämt hanteras av våra neoklassiska nationalekonomer, inte inser/erkänner att kraven på tillväxt står i rak motsättning till ett, samtidigt med rättvisetänkande, bevarande av våra naturvärden på vår jord.  

 

För bl.a. dessa nationalekonomer räcker det inte uppenbarligen med ”att studera nattliga sattelitfoton som visar på koncentrationer av lysande teknomassa till vissa områden i Europa, östra Nordamerika och Ostasien. Det räcker heller inte med att vi i dagspressen får läsa att världens 358 dollarmiljardärer har en gemensam förmögenhet som motsvarar den samlade årsinkomsten för de 45 fattigaste procenten av jordens befolkning, eller 2,7 miljarder människor.

Vi måste tillägga analysen om förbrukningen av exergi. (energins kvalitet”.

 

Bland Alf Hornborgs mera subtila iakttagelser utifrån entropilagen finns alltså detta:

 

Att tillskriva världshandeln ett exploaterande drag är mer än ett värdeomdöme. Det är en logisk slutsats härledd ur entropilagen (egenskaper hos material och energi). Eftersom produktionen är dissipativ (förskingrar mera ordning än den skapar) betyder det att industriprodukterna representerar mera entropi (oordning) än de råvaror och bränslen mot vila det bytts.”

 

Det här kan låta kryptiskt utifrån en forskares definitionskrav, men tänk efter, egentligen handlar det bara om den process som tidigare har beskrivits i boken.

Vår natur strävar hela tiden efter jämvikt och balans. När vi bryter in i naturen och tillgodogör oss dess resurser, framför allt i en storskalig exploatering, så skapar vi en obalans och oordning. De resurser av materia och energi som vi tillgodogör oss kan i de flesta fall inte återställas på överskådlig tid, och den process som följer av förbrukningen av denna energi i den industriella produktionsprocessen av varor följer också ytterligare miljöförstöring och oordning i vårt globala klimat.

 

Men framför allt handlar denna analys om att industrin inte kan ‘kompensera’ sina energikällor, vare sig om det är fråga om u-landsbistånd eller miljöavgifter.

”Pengar kan inte kompensera för entropi, eftersom pengar endast representerar ett bytesförhållande och att det inte finns något byte man kan göra för att vända på entropilagen.”

 

Sedan har vi detta komplicerade förhållande, som de flesta av de många humanekologiska forskare kämpar med, de som har gjort samma analyser och funnit motsvarande slutsatser som Alf Hornberg. (I boken refereras till mer än ett hundratal skriftställare, forskare och professorer som ifrågasätter vår nuvarande nationalekonomi).

Vad finns det för alternativ till vår vedertagna acceptans av penningens utbytesförmåga på marknaden, och vår ingrodda tro att ökad exploatering av våra naturresurser och ökad tillväxt ska lösa alla problem.

 

Ja här ansluter sig Alf Hornberg till Björn Forsbergs visioner i boken ”Omställningens tid”, det som beskriver att vi måste återta ansvaret för våra lokalsamhällen, och därmed återigen värdera resultatet av våra arbetsinsatser och våra förhållanden till ett varsamt ömsesidigt utbyte av våra naturresurser.

Här väljer jag att citera den text i boken som bäst beskriver författarens intentioner:

 

” Ytterst är det nuvarande penningsystemets logik som måste brytas.

 

Frågan är hur vi ska kunna immunisera” lokal basförsörjning och lokala materialkretslopp emot det globala integrationsprojektet. Den långsiktiga visionen kanske måste vara en ekonomi indelad i två skilda bytessfärer, med skilda ”valutor”: en global, formell sektor som distribuerar telekommunikationer, högteknologisk sjukvård och annat som inte kan framställas lokalt, och en informell och obeskattad sektor inom vilken varor och tjänster rör sig som med fördel produceras och distribueras mellan lokalt (exempelvis livsmedel, textilier, byggnadsmaterial, bränsle, omsorg, snickeri m.m”.

 

Visst känns detta som en komplicerad omställning, men ändå om ett tiotal år, när oljan ytterligare har sinat och det uppstår problem med att leverera livsmedel och varor från ”fjärran”, så måste vi ändå ta ett ansvar för hur vi ska överleva i våra närmiljöer.

 

Det finns så mycket mer som skulle kunna beskrivas från Alf Hornbergs bok, som innehåller så många skärpta antropologiska perspektiv på vår absurda värld, där penning- och maskinfeteschism har satt djupa spår i vår västerländska samhällskultur.

Men jag kan bara rekommendera: Läs boken!

 

Lars-Ola Johansson

 

Tillbaka