Linnea Nilsson, Emil Schön

Fult folk - Samtal med Sverigedemokratiska väljare

Karneval förlag, 2010

 

Ett riktigt pionjärarbete har de båda journalisterna utfört med sin redovisning av samtal med ett 15-tal Sverigedemokratiska väljare, som genomfördes före senaste valet. Samtal som kompletteras med ”lärdomar” från Danmark och Norge, och med statistik om valmanskåren.

Det är en hederligt sökande, prövande journalistik i motsats till den som ytligt ”fixerat” förhållandet mellan de etablerade partierna och det för ”rasism” utpekade Sverigedemokratiska partiet, det som även drabbar dess väljare.

 

Många är de väl formulerade argument som de intervjuade sympatisörerna till SD framför. (Alla har de erbjudits anonymitet, med fejkat namn och försiktigt angivna miljöer.)

Det handlar om en rädsla av våld ”utifrån”, om ojämlikhet, om oron för att förlora sina jobb och om de etablerade partiernas svek mot arbetarklassen (Klas: ”Det är ingen skillnad mellan sossar, moderater och folkpartister längre”). Men främst handlar det naturligtvis om den ”okontrollerade invandringen”, där muslimerna och islamisterna med sitt våld och sin kvinnosyn utgör det största hotet. Ett hot som förstärks av  den misslyckade så kallade ”integrationen”. Jonny, med erfarenhet från Öresundsvarvet, som lades ner på 80-talet i Landskrona, förtydligar: ”I Rosengård finns det människor som bott 35 år i Sverige utan att kunna ett ord på svenska. Det är ett misslyckande för Sverige och för invandrarna. Man är ju två som dansar Tango”.

 

60-åriga Siv som arbetar inom barnomsorgen, tycker det är spännande med olika kulturer, men har samtidigt en reservation som upplevs av många SD-väljare:

- Men när människor kommer hit och inte klarar sig kan de dras till ohederliga saker och leva på bidrag. Jag känner mig som en indian, som en som skjutsats åt sidan.  Vi svenskar har inte förmåga att säga ifrån och ta för oss. I stället går vi undan och ber om ursäkt.

 

 Det som först slår mig vid genomläsningen av intervjuerna av KD-väljare i olika åldrar (från främst Stockholm, Göteborg, Landskrona, Malmö och Hörby) är att de flesta är positiva till någon form av bistånd till drabbade människor (jmf. Alexander, som skickar trettio dollar varje månad till ett fadderbarn i Afghanistan) - och att de inte har en direkt ”invandrarfientlig" inställning - utan tvärtom umgås med många inflyttade från andra länder. (Här kanske de avviker något från den officiella partilinjen.)

 

Det andra är att de flesta bor i hyresrätter i närheten av invandrartäta områden och känner sig åsidosatta av de etablerade partierna.

Det framgår tydligast i reportaget från Almgården, ett höghusområde i Malmö som ligger granne med Herrgården, en del av den beryktade Rosengård. I Herrgården har 96 procent utländsk bakgrund, i Almgården tjugo procent.

Även om arbetslösheten och fattigdomen är större i Herrgården så finns det stora likheter. ”Almgårdsborna är fattigare än Malmöborna generellt, arbetslösheten är högre och socialbidragstagarna fler, precis som i Rosengård. Därtill är utbildningsnivån lägre, även jämfört med Rosengård.” Trine ger här uttryck för en ekonomisk belägenhet som många befinner sig i:

- Min man dog för två år sedan och sedan dess är det svårt.  Jag får 9000 i pension, hyran är på 5700 och jag har 4000-5000 i övriga räkningar. Det blir inget kvar. Min dotter får hjälpa mig med maten. Det är hemskt. Jag har jobbat och betalat skatt i Sverige i hela mitt liv, ändå blir det så här.

 

Den egna utsattheten och oron för framtiden, i kombination med rädsla för en okontrollerad invandring, har lagd grunden för Sverigedemokraternas framgång i valet. Det som också förstärkts av upplevelsen av att Socialdemokraterna (som arbetarparti) inte bara har svikit, utan dessutom tar avstånd från deras värderingar och argument. (Alexander: ”Det är ju inte Mona Sahlins pengar som betalar invandringen och det är inte hennes son som måste integreras”)

 

När Socialdemokraterna i Skåne hämtat sig från Sverigedemokraternas framgångar i hela regionen, så fick ombudsmannen Andreas Schönström uppdraget att undersöka orsaken till dessa framgångar. Han fann att förklaringen till stor del låg i det egna partiets misslyckanden.

 

- De som röstar på SD är arbetarklass utan makt och inflytande. De börjar bli rädda.  De är byggarbetare och andra, för de vet att de faller snabbt om det händer något. De tjänar hyfsat idag, men är oroliga för jobben, för ungarna i skolan, för att det de byggt upp inte ska funka.

 

- Många pratar om Rosengård, men vem pratar om dem som bor i Almgården? Vem pratar om den fattige svensken. Det är en liten grupp i förhållande till de fattiga på rosengård, men om ingen riktar sig till mig är det klart jag blir förbannad och missnöjd.

Efter Schönströms undersökning har en strategi utformats för hur S ska möta SD. Bland många andra åtgärder ingår dörrknackning i Almgården.

 

Boken tar också upp jämförelser med Dansk Folkeparti och Framskrittspartiet.

När vänsterpolitikern och statsvetaren Mari Fugl kom till insikt om att Dansk Folkeparti kan ses som underklassens politiska projekt, så valde hon att studera fenomenet i sin magisteruppsats som fick titeln: ”Smagbestemt valgeradfærd – en Bourdieuinspireret analyse af sammenhangen mellem klasse, smag och partivald.”

 

Med stöd av Pierre Bourdieus ”Korrespondensanalys” (f.ö. samma metod som Magnus E. Marsdal använder sig av i sin undersökning av Framskrittspartiet i boken ”Frp-koden”), så fångar Mari Kugl in breda sociala och kulturella förhållanden som ligger till grund för Dansk Folkepartis framgångar. Det som talar för att deras väljares låga ekonomiska och kulturella kapital gör att de ser sig själva som ”folkliga, sociala och människor som sätter mänskliga värden främst när samhället förändras allt för fort” - medan Radikale Vänsterväljarna ser sig själva som ”toleranta, världstillvända och objektiva. En sorts konflikt mellan känsla och förnuft.

Men än intressantare blir det när Mari Kugl i detta sammanhang värderar det socialliberala partiet Radikale Venstre

- Radikale Venstre-väljare definierar sig som öppna och toleranta. De kommer allt som är annorlunda till mötes. Men att möta Dansk Folkepartiväljare på samma sätt finns det inte utrymme för. Man tillhör en kulturell överklass, man är välkomnande och positiv till globaliseringen, man är öppen för det innovativa och nya. Men egentligen blir det uppenbart att man vill bevara bestående maktstrukturer som finns och gagnar de egna partierna och den egna klassen.

 

Det intressanta är att jag upplever att denna analys också skulle kunna vara överförbart till alla våra svenska etablerade partier i förhållande till ”den fula ankungen” Sverigedemokraterna.

Det skulle då drabba även Kugl: s eget Socialistiska parti, som står nära vårt Vänsterparti. Men vad gäller de ”rubbade maktstrukturerna” så handlar det då främst om att ett parti har uppstått ”underifrån” som hotar tolkningsföreträdet för solidariteten och arbetarklassen.

Men här har Mari Kugl kommit till en djupare insikt:

- Socialistiskt folkparti har alltid sett sig som ett parti för de svaga och för arbetare. Om man tar avstånd från DF så trampar man på dem som man säger sig företräda. Det håller inte att göra allt man kan för att hålla dem utanför, att göra det som ett primärt mål för politiken.

(Detta är något för Lars Ohly att begrunda, han som vägrade att TV-sminkas samtidigt med Jimmy Åkesson.).

 

Vad gäller Framskrittspartiet i Norge, så har de en politik som inte bör sammankopplas med Sverigedemokraterna, utöver den starka kritiken mot invandringen. Även om dess väljare har en ”låg upplevd makt och ett lågt kulturellt kapital”. Det är snarare, enligt Magnus E. Marsdal ett nyliberalt parti, som kan liknas vid republikanerna i USA, och som är starkt antifackliga, vill ha samma skattesats för alla, slopa glesbygdsstödet till Nordnorge och slopa alla ekonomiska regleringar.

 

Det finns alltså anledning att noggrant studera politiken, innan man kör över alla så kallade. ”högerinriktade missnöjespartier” med samma måttstock.

Men framför allt gäller det att lyssna på de 339 610 väljare som röstade på Sverigedemokraterna.

Jag är imponerad över Linnea Nilsons och Emil Schöns fördomsfria och nyfikna sökande i sin bok om ”Fult folk”.

Lars-Ola Johansson