En vandring med Dante i nutidens kretsar
av Lars-Ola Johansson
Förord
Det var för cirka 25 år sedan jag började skriva verser om vår västerländska samhällskulturs tillstånd. Bakgrunden var min ambition att försöka klargöra orsaken till varför vi människor alltjämt "väljer" att leva som olyckliga, stressade varelser - trots att vi har de bästa, naturliga förutsättningar att leva i harmoni; med naturen, våra medmänniskor och oss själva.
Från början var jag inspirerad av Dantes Divina Commedia, såväl vad gäller rytmen i versmåttet som det personliga gisslandet av de "syndfulla brottslingarna". Dessa som ytterst bär ansvaret för sönderslagningen av "allt levandes rytm" och "livsbalansen" i tillvaron.
Det handlar naturligtvis om girighetens och maktfull-komlighetens apostlar med manliga förtecken. De som har hängett sig åt megalomanins och tillväxtvinsternas passion på bekostnad av den naturliga livscykelns harmoni, hållbarhet och överlevnad.
Ett förhållande som nu är särskilt aktuellt med den tilltagande klimatdebatten.
Under åren har sedan tillkommit vers efter vers, varvid jag har försökt att hålla terzinens grundläggande versrytm, dock med fyra rader och utan rim.
Samtidigt har, för att tala med Ernst Fischer, det "revolutionära innehållet" här och var sprängt den "konservativa formen". Det innebär att medan Dantes "Den Gudomliga Comedin" i Åke Ohlmarks översättning, främst omfattar 9-11 stavelser, så har jag tillåtit mig att bruka 10-14 stavelser per rad. Men trots denna utvidgning så kan man, med rätt betoning, läsa raderna med bibehållandet av den grundläggande versrytmen.
Den som, vid sidan av min strävan att forma poetiska bilder, samtidigt ger en koncentrerad slagkraft åt innehållet i budskapet. Tomma innersidor får, utöver de koncentrerade versernas krav på utrymme, symbolisera att det finns mycket att tillägga idag; såväl vad gäller effekterna av "girigmakarnas" framfart, som de möjligheter vi erbjuds när vi befriat oss från deras välde.
Även om mitt versepos formats utifrån personliga upplevelser (förstärkt med den nödvändiga drama-turgin i Dantes anda), så tror jag att läsarna ska kunna känna igen sig i, och identifiera sig med stora delar av innehållet. Det gäller kanske då främst varu-hussymbolen för de olika kretsarna, och "fastkedjan-det vid varuhusvagnar".
Min tanke är också att upprepandet av rytmen/formen i sig självt ska fungera som ett befriat mästrande av "girighetsfolket" De som i de nedersta våningarna/ kretsarna tvingas till smärtsamma uppgörelser med sitt förflutna.
Tillstånd som dock senare upplöses för en förnyad harmonisk, samlevnad med våra medmänniskor och den omgivande naturen. I en kultur som förenar "gemenskapsomsorgen och upptäckarglädjen".
Lars-Ola Johansson
Ett urval verser:
IDYLLEN
Hur ljuvlig fann jag min rofyllda vila
i ängen med blommors behagliga dofter
Brusande björkar gav liv åt mitt sinne
Porlande bäckar gav puls åt mitt blod
Här smeks mina ögon av solupplyst himmel
med stjärnor bland universums galaxer
Stort är att erfara skapelsens under
med kunskap från Copernicus och Galilei
Skogars horisonter formar gråblå konturer
mossar och berg täcker mäktiga landskap
Sjöar och älvar sig spegla i grönskan
Gulbruna sädesfält ger brödet för dagen
I behagliga vilan bland fläktande dofter
grips jag av vördnad för växandets under
inför tusende arter av fagra blommor
som mästerligt ordnats av Carl von Linné
...
Fröjd är att delta i skapelsens under,
och låta sitt blod pulsera med bäcken
Fröjd är att njuta av förfäders frukter,
att värna om arbetets danade verk
Så fann jag mig vila i Tiden och Undret
omsorgsfullt skyddad från Skulden och Offret
På solljusa himlen ser jag gråsvarta molnen
Hos människan ej evig blir friden i sinnet
...
ORON
Jag väcktes av kylan från molntyngda himlen
av bävande tystnad i stelnande landskap
Var det ljusår av lycka som fyllt mina sinnen
Ångerfullt förnam jag nu Skulden och Offret
Ur dimslöjor växer dom fram för mitt öga
ett sällskap som sorgligt gisslar sin aska
Med stånk och stön de förbannar sina öden
som om själva gudarna skytt deras själar
Först går en traskhank hårt fjättrad vid flaskan
därefter en kvinna tungt plågad av fetman
Med en repstump hon drar på den magraste flicka
skör och ynkligt blek som en döende lilja
Sist går en pressman som ropar ut nöden
hans tidningar dreglar av människors fasor
om kriget, svälten och uppsvällda magar
Jag bävar för plågan som drabbar de svaga
...
MÖTET MED DANTE
När så jag rycks ur min ytliga slummer
ett barnskrik så ynkligt pinar mitt sinne
Vem lämnar barnet så ensamt i natten
en vindpust jagar min värme på flykten
Med fasa rusar jag upp för att springa
långt från landskapets främmande kyla
jag ilar mot minnet av soldränkta bäcken
när plötsligt en man bryskt mig stoppar i flykten
"Vem är du", jag ropar med räddhågad ilska
"Vem är du, som vill hindra min flykt ifrån kylan"
När så sitt ansikte han blottar från kåpan
förskräckt jag med vördnad ryggar tillbaka
Hans ljushylta ansikte och pannan den höga
karaktärsfasta näsan och örnskarpa blicken
en tanke som blixten slår ner i min hjärna
Det är fadern till verket Divina Commedia
Där står vi i dimman och främmande kylan
och jag ropar ut min rädsla för Offret
"Jag vördar ditt verk om människans gissel
men hindra mig ej fly barnet som skriker!"
"Var lugn käre broder, sök ej fly dina sinnen
vår plikt är att se smärtan i skapelsens under
Själv jag vandrade i helvetets kretsar
tills jag renad nådde Paradisets höjder"
Bland hemska öden i ondskans labyrinter
trygghet jag fann i Vergilius ledning
Nu efter femhundra år, vi åter gör ”resan”
din ledsagare jag blir i din vandring på jorden"
...
RESAN MOT VÅR KRETSVANDRING
Var fanns jag? Dimman stod tät kring vagnen
och kylan var stark kring stenstodsmannen
när jag uppfylls av dån från tusentals maskiner
Monster som matas med människors jämmer
Inför ett skrämmande urverk som piskar sekunder
vår järnbanevagn kränger till och blir stilla
jag ser människor röra sig som marionetter
och stelna som i dödsdans på en löpande bana
"Vi vänder tillbaka", hör jag mig själv då ropa,
"Här hetsas människor till döds av helvetestiden
Låt oss åter söka vilan, stillheten och friden
Låt oss söka sinnesro vid bäcken
som porlar
...
"Lyssna Lotusman!", hör jag mästaren ropa,
"Först när du prövat på skapelsens smärta
och skådat de offer som krävs för din frihet
först då du finner ro i ditt sinne
"Låt oss nu resa i din tid på jorden
Himmel och Helvete finns i skapelsens väsen
Ve dom som bygger sig helvetets fängsel
Hell de som söker sin mänskliga frihet!"
Jag känner mig lugnad av mästarens tal
fastän jag ej förstår varje innebörd av orden
Runt banan springer uppskrämda människor
Varför då dessa tidshetsens plågade offer?
Var finns de väsen som upplöste lugnet
som ersattes av otillfredsställelsens plåga?
Vilka krafter driver människor till oroshetsen
när naturens strävan är harmoni och helhet
...
I dessa tidshetsens splittrade skärvor
fylls naturen av oro och disharmoni
Inför Animus, den manliga splittraren
Jag längtar efter Anima, den helande kvinnan
VARUHUSET
"Res dig ur sömnen, vi börjar vår vandring!"
i dimman hör jag mästarens maning
"Ej längre det gagnar att fly människors gissel
Låt oss börja vår resa vid denna byggnad"
När jag yrvaken vänder min blick mot målet
skräms jag av det ohyggligt bländande ljuset
Ett ljus från ett silverglittrande byggnad
större och mer skrämmande än Babylons torn
Framför byggnaden på asfalterade fältet
ser jag blänkande fordon i oändliga rader
Människor kedjade vid varuhusvagnar
ringlar sig från fältet till byggnadens öppning
I den fortsatta vandringen passerar vi följande våningar/kretsar i varuhuset, innan vi når fram till den slutliga befrielsen på femte våninge/sjätte kretsen:
Entréplanet/andra kretsen
Källarvåningen/första kretsen
Andra våningen/tredje kretsen
Tredje våningen/fjärde kretsen
Fjärde våningen/femte kretsen