Den Slutgiltiga Förnedringen

En äldre kvinna vandrar med en Konsumkasse i vardera hand Värmlandsgatan fram. Det är på trötta ben hon steg för steg lämnar sitt gamla, trygga liv och stapplande söker efter en ljusnande tillvaro hon har hört det talas om bortom drömmarnas horisont. Där framtiden är till för såväl stark som svag, rik som fattig, vacker som vanskapt. Fastän snön yr kring den ljusbruna kappan och vinden biter i hennes kalla kinder strävar hon oförtrutet vidare fram längs vägen. Hon är på väg till sin nya bostad, en tvåa i Marielund.

Kvinnan heter Birgitta och är 52 år fyllda. För att ta det från början så blickar vi tillbaka några år, till början av nittiotalet. Birgitta har hela sitt liv varit duktig och acceptabel, alltid presterat vad samhället förväntat av henne. Tagit realskoleexamen, fått fast anställning på Ericsson, träffat en svärmorsdröm, gift sig en solig junisöndag –71, knullat och fött en klåfingrig son och en bedårande vacker dotter, flyttat in i ett radhus i Eneby, skaffat Volvo, tax, glassmaskin och sommarstuga och pensionssparat 200 kronor i månaden. Allt som sig bör. Det skulle ändå inte visa sig vara nog, för i nittiotalets Sverige får vissa hur mycket spelrum som helst medan andra får hålla till godo med resterna som blir över och det var ju tråkigt att just Birgitta skulle bli en av dem.

Det började –93 när staten skulle spara och Birgittas make Börje sades upp från sin tjänst som handläggare på Invandrarverket. Börje var dock ingen nederlagets man utan vägrade finna sig i beslutet, överklagade och vann mot staten och tillsattes som någon slags konsult uppe i Stockholm som någon form av kompensationslösning. Han började veckopendla och hörde av sig allt mer sällan. I april –95 ringde han och berättade att han levde tillsammans med en ny kvinna, något som väl inte förvånade Birgitta men ändå rev upp ett stort, svidande sår. Det blev en omställning från att alltid ha stött sig på den trygga Mannen till att resa sig på egna ben och det var något som kostade både blod, svett och tårar.

Åren gick och Birgitta började sakta känna att hon kunde hantera den nya situationen när benen slogs undan för henne på nytt. Ericsson skulle omstrukturera och lägga ned kretskortstillverkningen och ta sitt pick och pack och dra till Skottland för här stod hela företagets existens på spel och det var ju roligt att Birgitta varit lojal och sålt sin själ till Ericsson men samtidigt tråkigt förstås för nu var hon en belastning inte bara för företaget utan för hela samhället och står Ericssons och Birgittas framtid på spel så borde ju även en sån som Birgitta förstå att hon bara är ett kugghjul i ett större maskineri och därför nu byts ut så tack ska du ha för alla åren nu får du klara dig bäst du kan. Birgitta fick gå och radhuset och bilen tog kronofogden tacksamt emot när Birgitta inte längre kunde betala sina räkningar till förfallodatum. Något som Konsult-Börje uppe i Stockholm tog fasta på och ansökte om ny prövning av vårdnaden om barnen och vann igen, så klart. Därför sitter Birgitta nu i en trång tvåa i Marielund, vilken till stor del finansieras med ett socialbidrag som kommunen pliktskyldigt betalar ut för att hon inte ska bege sig ned till centrum och förfula synintrycken för alla miljonärer.

Där sitter hon och andas och känner efter hur det är att vara helt ensam och när ensamheten blir för tung och gråten smyger sig på brukar hon tänka på sin syster Christina. Birgitta och Christina är varandra lika på flera sätt, båda har siktat mot stjärnorna, men medan Birgitta nu tycks ha landat igen verkar Christina åtminstone ha nått en bit på vägen. Christina har aldrig tagit någon examen men det har artat sig väl ändå för hon särade för en bankdirektör och har fått ett sagobröllop och smekmånad på Barbados och förlöst tre ariska hobbyfascister. Nu sitter hon bakom en hög tegelmur i en porslinskåk i Lindö och gömmer sig för världen utanför.

- Fackmedlemmar är kommunister, suckar bankdirektören.

- Negrer sprider smitta, pustar Christina.

När Birgitta tänker på Christina känns det nog trots allt lite bättre för hon undrar om systern verkligen är lycklig där hon sitter och trycker. Och så tänker hon att det kunde vara värre ändå för hade hon fötts i Sudan så hade hon fått slåss för varje riskorn som de barmhärtiga, fina krakarna uppe i nord förmått sig skramla till i kollekten i ett försök att lindra sitt dåliga samvete. En vacker dag är det dags för alla de djävlar som hatar andra att förlora allt och ställa sig i ett gathörn och be om en hjälpande hand. Birgitta kan le när hon tänker på den dagen.

Men dit är det länge än och för att inte tyna bort helt utan bli en del av det nya kunskapssamhället måste Birgitta fortbilda sig. Därför åker hon nu varje vardag från Marielund med treans spårvagn till Komvux lokaler vid Väster Tull. Det känns ganska monotomt att varje grå morgon sätta sig vid ett fönster i en på tok för kall vagn och förbereda sig inför ännu en betydelselös dag. Birgitta stirrar likgiltigt ut genom fönstret medan spårvagnen startar och stannar. Start stopp Centralstationen start stopp Hörsalsparken start tvärnit förvirrad körskoleelev start stopp Väster Tull. Komvux är ändstation för de i den nya tiden till arbetslöshet dömda, slutförvaring för de som inte hunnit med när tempot ökat, de som sopats bort i hanteringen. Lågutbildade, invandrare, handikappade, de som vi ser men helst av allt inte vill låtsas om. Birgitta läser om den industriella revolutionen, försurningen av vattendragen och Pythagoras sats men det är så svårt när alla är smartare, yngre, friskare. På eftermiddagen går hon en kurs i hur man går till väga när man söker jobb, men vad ska det tjäna till, hon blir ju ändå aldrig kallad till intervju. Hon är en siffra i statistiken i en mapp som gömts undan i nedersta byrålådan på Arbetsförmedlingen. Hennes meningslösa tillvaro är Den Slutgiltiga Förnedringen.

En äldre kvinna vandrar med en Konsumkasse i vardera hand Värmlandsgatan fram. Det är på trötta ben hon steg för steg lämnar sitt gamla, trygga liv och stapplande söker efter en ljusnande tillvaro hon har hört det talas om bortom drömmarnas horisont. Där framtiden är till för såväl stark som svag, rik som fattig, vacker som vanskapt. Fastän snön yr kring den ljusbruna kappan och vinden biter i hennes kalla kinder strävar hon oförtrutet vidare fram längs vägen. Men helst av allt skulle hon vilja sätta sig ned på en solig strand och tänka och strunta i allt och bara låta solens strålar värma hennes frusna kropp.

                                                                                                            Gunnar Nygren