Det enkla, det svåra

Joseph har en tröja som det står Ronaldo på. Ronaldo är bäst och alla andra är dåliga, och för en kille på åtta år kan det vara bra med idoler om man ska nå över stängslen. Joseph ska bli mycket bättre än Ronaldo. Vill bli proffs och älskad när han blir stor för om man tar och ger kärlek kan de bygga vilka stängsel de vill, man blir lycklig ändå.

Alice har en bok som hon skriver vackra saker i. Sånt hon tänker på och sånt som spelar roll i hennes liv. Hon tycker om att läsa också. När hon växer upp ska hon bli läkare eller advokat kanske, för de vuxna bråkar så mycket och verkar behöva lite hjälp och stöd om de ska kunna klara sig.

När det enkla blev det svåra. När vi tappade tron på oss själva, och jagade felen för att dölja förlusten. När syndabockar utsågs och ryggar vändes och det skrevs ett praxis som fråntog all skuld. Vem sade då, sade som det kändes så att de vaknade upp ur sin sköna sömn, och tänkte lite klarare och dömde lite mildare, älskade lite vidare.

Där sitter Joel och tuggar på sin kebabrulle, jävligt gott faktiskt. Fast svårt att äta, de kan ju inte ens servera maten ordentligt. Man får ju sallad och vitlökssås i knät, fy fan. Nu blir morsan sur för att hon måste tvätta igen, och börjar snacka om ansvar och moral och att hon inte vill att jag håller på nåt mer, att hon bara tänker på mitt bästa. Jävla kärring, orkar inte höra på hennes prat. Alla som ska veta så jävla mycket om vad som är bäst för mig, kan de inte bara hålla käften. De är emot mig. Emot oss. Men tillsammans ska vi visa de asen.

Som idag, det var en skön skön demonstration. Kan ännu höra kängorna stampa i takt och skallen som krossades mot stålet. Punkare fick vad punkare förtjänade, går på samma skola som han Gustaf, och pressen var där, och Patte hade rakat sig nu han också, tuff fjortis det där, som när man själv drogs med. Och sån jävla gemenskap, folk säger vi är värdelösa men de ska få de med, alla ska få. Och skrik och högre skrik och bira och vit makt, och ropen ekade allt högre, likt en hungrig flock vargar, och en glöd lyste i ögonen och dess rök fyllde ut tystnaden med ett "Judeslakt". En gång till, kan lite högre ändå, lite hårdare, vågar lite mer. Med sönderklippta bitar av historien, vikingar tog vad de ville ha och Förintelsen är en lögn, ganska häftig men en lögn likväl. Man ska inte blanda raser det är nog fel och jag sköter mitt så fixar du ditt i en småborgerlig miniutopi.

För husen ska brinna i natt när aggressioner förlöses och glaset krossas. Utse den svage, ge henne nu, adrenalinet fäller ut i en attack för att stärka vårt ego. Ingen gav så då får vi stjäla vårt guld, med knutna nävar och styrkan från våldets grotta där mycket ännu finns att bryta. En Molotov-cocktail som brinner och se hur lågorna slår upp, bredare, varmare, och skriken och förtvivlan och den totala hjälplösheten, barnen som gråter. I natt är det vi som är bättre, kronorna är på oss, stå en stund och betrakta vårt vackra verk, spring sen fort som fan, fort innan snuten kommer. Stjärnor föds, färgtryck på mittuppslaget och läsarstorm på insändarsidan.

I rummet intill sitter ett lakritstroll och en negerhora och kan inte sova. Flickan håller om sin gråtande lillebror som inte vill vara tyst och försöker förklara, berätta varför människorna är så arga på dem, vad de gjort för fel, hur det kommer sig att de inte får stanna kvar här utan måste resa bort till en plats de inte sett på fyra år. Hon väljer orden och ger ro, men det är svårt att förklara, hon begriper det inte själv.

Flera år en stat, två prövningar små paragrafer, vänds hit kastas dit vill bara sitta ned för att kunna andas lite lugnare. Se upp byt om, det som händer går igen, idag ut med packet för när tiden begraver står även Du på tur. Rätt att tiga men att förneka, ännu i morgon kvar att ändra på.

Sonja bläddrar i en pärm. Sida upp och siffror ned, en evig ström att bemästra varje dag. Hon bär pärmarna i en hög stapel och släpper dem så det dunsar i skrivbordet och ger ifrån sig en knappt hörbar suck som en stilla protest mot värkande leder och växande köer. Hon har allt protesterat, det ska Herren veta, varit radikal och obekväm och slagits för en bättre värld. Demonstrerat mot USA:s aggressioner i Vietnam, provat röka hasch vid ett solidaritetsläger utanför München och hållit tal om freden på arbetarrörelsens dag. När man var ung, vad det var härligt då. Så fri man var. "Störtas skall det gamla snart i gruset, slav stig upp för att slå dig fri. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli." Jodå, hon minns den än. De drömmarna man ändå haft. Den framtid som blev förr och de förhoppningar som bara var tomma paket med röda snören. Nu är likadan som då och i morgon otid när paketen sprättats upp och kastats med skräpet. Men sossen är ju röd och Loket är så rund och unga ska ta det lugnt och låta maten tysta mun så händer just ingenting. Tänk om Joel ville lyssna också.

Fulla är pärmarna och röran är enorm och mitt i den står en medelålders kvinna som byggde världen och nu försöker vägleda osäkra individer på arbetsmarknaden. De är så hoppfulla när de kommer in och lika besvikna när de lommar i väg, placerade på Datorteket, och felet är bara hennes för hon känner hur deras besvikelse tynger ned axlarna, lite längre för varje dag. Orden säger inte så mycket men tomheten desto mer och varför kan de inte acceptera det lilla hon har att ge, i hjärtat breder apatin och rädslan ut sig.

Vem har väl någon gång frågat hur hon mår och bara bjudit på ett leende tillbaka? Alla är de av samma sort och hon känner mindre för dem ju mer tiden går. Världen blir svart och vit och det mörka vill inte bli rent, vill inte glänsa fastän hon putsar. Absolut ingen rasist, skäms så för vad hennes son har blivit, men tycker bara att vi borde hålla lite på vårt. Förstår inte kulturer med konstiga seder, omskärelse och hemgift. Beslöjade kvinnor, bigami och muslimska fundamentalister. Snatterier och knivslagsmål, våldtäktsmän och spöstraff. Svarta som svarta, alla likadana jorden runt. Får väl sälja sig lite, bli till goda Svenssons och inte sticka ut, får lov att förneka sin historia. Assimilering kallas det med en tjusig term och går ut på att allt som är nytt och okänt måste anpassas efter rådande normer, alltså ungefär som att försöka förmå rödbrända, fulla svenskar på charterresa att inte dansa små grodorna i poolen.

I ett flygplan över havet sitter flickan och pojken och tittar ut genom det lilla fönstret, båda är ivriga att se hur de närmar sig det land de övergav när kanonerna small. Minns det knappt, undrar hur det kan se ut nu, det är säkert jättevarmt och stora djur överallt som inte finns i Sverige, för där är det snö. På frita åker de nog pulka nu. De nya barnen kommer säkert tycka att Josephs Ronaldotröja är jättesnygg. Har inga syskon kvar, men ska skriva till kompisarna därhemma snart. De har lagt sina adresser i Alice bok så att de ska kunna hålla kontakten.

Som en symbol för styrka och svaghet, vad vi gör är vad vi får och döden tar oss alla, det handlar om kärleken och de händer som maler den till färs. Inget slutet gott, allting brott i delar, ett pussel som saknar några bitar för fullständighet. Den skyldige går ut, efter honom, låt dem inte reglera. Tvivla mindre våga mera, politik är Du är jag är vi. Aldrig de.

                                                                                                                                Gunnar Nygren